2008-12-14

Reflekterar litet grann över trafikkaoset och alla proteststormar i Stockholm på senare tid

Det är väldigt intressant att läsa om alla de stormar av protester som dyker upp hos människor som envisas med att bo i stan eller i närheten av flygplatser osv i den här stan.

Det är så otroligt vanligt att det startas protestaktioner och protestlistor mot precis allt. Människor är fantastiskt duktiga på att gnälla över att kollektivtrafiken inte fungerar, att det aldrig finns vägar nog, att stan inte växer och utvecklas nog, att det är alldeles för svårt att finna bra avgångar med flyget när man ska ner och skämma ut sig på strandbarerna på Mallis.

Men samtidigt är det otroligt viktigt att bor man intill det månghundraåriga Gröna Lund, så ska det inte höras att Gröna Lund finns. Och det är ju så mycket folk som springer där... 

Det är en massa flygplan som flyger in över eller lyfter från Arlanda och Bromma. Jo, det är det. Men visste man inte det när man flyttade in i det nya radhuset i Märsta, Upplands Väsby eller Bromma för två-tre år sedan, så beror det inte på flygplatsen. Det beror på jäkligt dålig efterforskning vid sökandet av en ny bostad. Att flytta in intill en flygplats med femtio år på nacken och hävda att den borde hålla käft, stängas eller flyttas för att den stör... Snälla!?

Är inte det litet sent påtänkt då? Vad var det egentligen för fel på det motsvarande radhuset i Huddinge eller i Tyresö istället? Varför ska flygplatsen flytta på sig för att de boende inte tänkt till och gjort en damage assessment av vad det innebär att bo under flygplatsens inflygningsbana innan de flyttade in? Man får väl i så fall tänka litet mer långsiktigt?

Man gnäller över att det finns för få mataffärer i city, men så snart en affär etablerar sig så blir det proteststorm för att det blir så mycket folk som springer på gatan utanför. Jag skulle vara lyrisk om jag hade en stor Hemköpbutik i bottenvåningen av huset. Gärna i kombination med ett riktigt bra lokalt bageri. Det får gärna finnas en sjysst pub, en pizzeria och en kvarterskrog i närheten också. Jag kan leva med att det blir trafik på gatorna. Mer trafik av normala människor som går och käkar på samma ställen som jag och handlar på samma ställen som jag innebär att jag känner mig tryggare när jag, något överförfriskad, släntrar hemåt efter en egen runda på krogen i veckoslutet.

Det ska inte heller ordnas mer plats i tunnelbanan för att det innebär att det blir mindre likt den privata bilen eller den privata tv-soffan när man ska ta sig in till jobbet. Människor kan behöva stå. Men det är ett litet pris att betala, tänker jag mig, för att stadsmänniksorna ska slippa ytterligare underjordiska spårbyggen under den egna bostaden, så vad i hela friden gnäller de om?

Man ska ju nu inte bygga citybanan, tycker innerstadsborna, för det innebär buller under ett par år och hela trettio lastbilar med bråte kan faktiskt komma att passera utanför huset, vilket kommer göra det helt och hållet omöjligt att bo kvar. Men alla hundratals bilar och bussar och allt annat som redan passerar på gatan är det ingen som bryr sig om, konstigt nog. Eller alla utryckningssirener eller klockklämtnignar i tid och otid. 

Det verkar som om det i första hand handlar om att inget nytt får ske. Hur i hela friden tänker folk? Jag förstår faktiskt inte?!

En stad som Stockholm måste leva. Den måste utvecklas och det måste hända saker för att det ska vara intressant att bo i den. För att industri och affärsverksamhet ska vilja hålla till här. För att kulturen ska kunna blomstra. För att inte samhället ska stagnera och samhället gå i stå. 

Problem måste lösas när samhället växer. Vi har en jäkla massa problem med spårtrafiken i det här landet. Det borde vi väl alla vara enade om. Banverket går på knäna, SJ's X2000 slits sönder på nolltid, växlarna håller inte och spårvallar går under för trycket av den börda de tvingas utstå idag. Samtidigt står vi inför jätteproblem när resandet ständigt ökar och en majoritet av all spårtrafik ska gå via Stockholm. Vi har behov av snabbanor i framtiden som just nu inte får plats i det befintliga spårnätet. Vi har alldeles för liten kapacitet in i och runt Stockholm. Göteborg har bekymmer med spårfickan som finns på centralstationen där idag.

Alla verkar vara överens om att det är saker som bara måste lösas. Och allra helst igår. Men ingen får röra stadsborna. Vad är de så rädda för?

Bor man i en storstad, så får man vara beredd på att renoveringar, utbyggnader och förändringar inträffar då och då. En stad är aldrig tyst. En stad är aldrig fri från rörelse. En stad är inte heller fri från dofter och andra intryck. 

Det är samma sak med rädslan för att tillåta restauranger, uteserveringar och allt möjligt annat. Det är mysigt att sitta där, men jag vill fantamej inte ha det runt knuten själv. Det blir ju så mycket liv!

Ja, men snälla... Jag vet att jag kanske gnäller litet grann på stadsmänniskorna nu. Men jag har bott i stadsmiljö under långa perioder. Jag trivdes superbra. Trots sprängningar, trafik, dofter från bagerier och restauranger. Trots uteserveringar, trots allt det där. Jag valde att leva i staden för att jag tyckte om den. Jag tyckte det var mysigt med livet runtomkring. Jag tyckte att livet och utvecklingen och den urbana känslan var vad jag sökte.

Idag verkar stadens invånare mest vilja att allt ska vara lugnt och fridfullt som på farmors gamla lantställe uppe i de mer obefolkade delarna av Dalarna. Men det funkar ju faktiskt inte så. Ska man leva mitt i ett samhälle, så bara måste man trots allt tolerera en viss nivå av ljud, dofter och rörelse. Det är det som är en stad! Det går inte att komma ifrån.

Visst ska man inte behöva tåla vad som helst, men varför flyttar man till en stad om man egentligen mest söker en idyll?

Visst är det häftigt att bo mitt i Stockholm. Det är precis som med dagens småbarnsfamiljer. Man skaffar inte barn för att man vill ha en till medlem i familjen. För kärleken eller omtanken och alla mysiga strandbilder från Thailand och alla upplevelser runt frukostbordet och allt det där. Barn idag är accessoarer som man kan matcha till sin handväska och ta med sig för att visa upp och använda som ursäkt för att få den bästa platsen på stadens lattekaféer.

På samma sätt är dagens innerstadsmänniskor tydligen mer ute efter att ha en innerstadslägenhet för att påvisa status och hipphet. Även lägenheten blir ett val man gör av karriärsskäl eller för att tävla med de gamla klasspolarna på nästa reunion party. Man ska visa att man är något och lägenheten på Karlavägen, Fleminggatan eller Hornsgatan är en statussymbol i den jakten. En accessoar på samma vis som ungen och handväskan och det snygga skärpet eller brillorna från D&G.

Men när ska människor lära sig att en stad är en levande organism? Att den utvecklas och växer och periodvis drabbas av växtvärk. Att det då och då finns nackdelar med att bo mitt i smeten. Att bo där saker och ting faktiskt händer...

Jag valde för ett tag sedan att istället bo i ett litet villaområde utanför staden. Jag var trött på flygplan över huvudet hela dagarna. På ljudet av all trafiken utanför. På ljudet av de skränande krogbesökarna och allt vad det var. Det innebar sämre kommunikationer, längre färdväg in till staden, mindre status bland polarna och litet mer planering inför den där fikan efter jobbet. Men jag tar gladeligen det under en period då jag känner att jag i första hand uppskattar litet mer lugn och ro. När jag väl känner mig redo att ta mig inåt staden igen och vill uppleva en urban och livskraftig miljö med allt vad det innebär, så flyttar jag tillbaka. Det är inte svårare än så.

Ska man bo i en stad, så får man leva med att det är just det man faktiskt gör. Vill man inte ha allt livet och växtvärken och avgaserna och allt vad det är, så kanske man inte är en storstadsmänniska ändå.

De infödda stockholmarna vet oftast det. Det finns gott om andra som valt att flytta hit för att det är coolt och ballt och hippt och för att de inte ville stanna kvar i lilla Ödeshög, utan ville vara en del av det hippa och coola och händelserika i storstaden längre bort. Jag känner många av dem. Och en del av dem tycks fortfarande bara inte ha vant sig vid tanken på att bor man i en levande organism, så får man lära sig att den lever, växer och rör på sig. Det är en del av livet. Det är en del av att vara en människa i storstad. Det är priset man får betala för att bo så centralt att man kan slå klasskompisarna på fingrarna när man träffas på Statt därhemma om ett par år för att fira sitt 10-årsjubileum efter att ha gått ut gymnasiet.

Ett samhälle behöver växa. Det är inte skadligt. Det är produktivt och nyttigt och nödvändigt för att det även i framtiden ska vara ett samhälle som är värt att leva i och som är tillräckligt attraktivt för att fortsätta dra hit nya boende och nya affärsverksamheter. Annars kommer de människorna och företagen att söka sig någon annanstans.

Samtidigt har vi en sådan otrolig naivitet bland stadens invånare som jag ibland nästan blir mörkrädd av. Det kan slå bakut åt andra hållet också. Var det inte Inez Uusman som i rollen som kommunikationsminister och som boende på Blekholmsterassen alldeles dörr i dörr med Stockholms Centralstation svarade kritikerna mot att ingen spårväg byggdes i Norrland med att det inte fanns några kommunikationsproblem i Sverige. Hon hade ju faktiskt bara fem minuters gångväg till flygbussen till Arlanda, till Cityterminalen och till Centralstationen. Det där med att hålla koll på sina prioriteringar. Uppenbarligen lever vi i den bästa av världar, konstaterar jag då.

Tänkvärt.

Det behöver faktiskt inte vara svårare än så.

Intressant.

3 kommentarer:

  1. Klockrent inlägg, Amanda! Nog för att jag ifrågasätter dina ställningstaganden i andra frågor (som IPRED/Liberati), men i den här frågan kan jag inte hålla med mer än jag gör.

    Jag hoppas att du är med i YIMBY (www.yimby.se). Vi behöver annars fler människor som tänker i dina banor, och som även vågar föra ut sina åsikter.

    Mvh,
    Magnus Orest

    SvaraRadera
  2. Helt klockrent inlägg!
    Jag själv är inflyttad Stockholmare, bor här sedan snart 11 år tillbaka. Och jag är embarmerligt trött på alla som inte förstår att bor man i en stad, så händer det grejor. Är det fågelkvitter, tystnad och öppna nejder man är ute efter är Stockholms innerstad inte en bra plats att bosätta sig på. Vill man däremot ha liv och rörelse, ett stort utbud av allt möjligt och nära till allt, så är det en alldeles underbar plats att bo på.

    SvaraRadera
  3. Hej Magnus,

    Bara för att litet försiktigt få klarhet i det hela - vad har jag sagt om IPRED som du inte gillar och vad i Liberati är det du absolut inte står ut med? Tar hemskt gärna diskussionen. Det brukar bli rätt intressant.

    Att jag inte drev på avseende IPRED eller Lissabonfördraget beror inte nödvändigtvis på samtycke. Jag tycker jag varit ganska tydlig med att jag behövde en del semester. Att det finns de som tycker om att lägga orden i mun på mig när de får chansen är en annan sak, men den har jag litet svårt att ta på mitt samvete. Men vi kan prata om det om du vill. I största vänskaplighet.
    Ska kika förbi YIMBY och se om det kan vara någonting för mig.

    Gardebring.. Jo, det är nog litet så man blir tvungen att tänka ändå. Själv är jag infödd, men har också spenderat en hel del tid i andra delar av landet och även utomlands. Jag antar att det ger ett par intressanta perspektiv ändå.

    Kul att ni bägge uppskattade inlägget. Jag kan tänka mig att det kan dyka upp en del sånt vartefter, så det är alltid bra att veta att man inte är fullkomligt ute och cyklar. ;-)

    SvaraRadera

Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)


Statistik