2009-10-30

Den fortsatta kampen post-FRA drivs med hjälp av kulturen

Det är rätt kul när bekanta från förr dyker upp från (nära nog) ingenstans och börjar engagera sig i de frågor man själv driver. Speciellt när det kommer från ett ganska oväntat håll.

Jag lärde känna Tuva rätt väl under ett par år i gymnasiet, då hon gick en klass under mig och vi bägge pluggade för att ge oss på teater, dans, sång och allt vad det var. Hon gick musikal. Jag gick dans och teater. Hon lyckades bygga en framgångsrik karriär och blev Tuva med hela svenska folket (och litet senare även med växande delar av Europa och USA). Mina dans- och teaterdrömmar gavs upp därför att jag helt enkelt inte var bra nog på att ta betalt för det jag gjorde och säkert saknade en himla massa av den utstrålning Tuva nu har. Jag fick det inte att gå runt, helt enkelt. Jag var definitivt inte bra nog. Hyran skulle betalas, en ny person skulle födas från det rätt tomma skal jag var på den tiden och därmed gick jag in i skuggorna istället under rätt många år. Jag föddes på nytt en stund senare och blev Amanda. Kort efter att jag blivit Amanda, så föddes också en annan person. Den där integritetskämpen, eller vad man nu ska kalla mig, som låg bakom Svart Måndag och som skrämde slag på mitt eget moderparti och min egen alliansregering genom det arbete som ledde till verbal revolution på Sergels Torg den 16 september 2008 och en kort stund senare till septemberöverenskommelsen kring FRA. Det som nyligen ledde till en ny omröstning i riksdagen och blev den FRA-lag som idag styr över våra liv, vår integritet och all information om hur vi lever våra liv, kommunicerar och tänker.

Nej, jag var för guds skull inte ensam. Tack och lov, med tanke på hur många gånger jag totalt baxnat under trycket av allt jag måste göra, allt jag måste hinna, allt jag måste tänka och skriva och även förstås tycka till om. Jag har varit långt ifrån ensam. Det har varit alla de där piraterna. Det har varit alla sossar, centerpartister, folkpartister, liberatister, vänsterpartister, miljöpartister och allt vad det varit. Förstås. Vi har varit som en liten familj ändå, rätt ofta. Ibland har vi arbetat ihop och dragit tillsammans, ibland har vi grälat och ibland har vi rentav till och med hatat varann.

Det är precis som i den lilla transsexuella communityn som jag en gång för något eller några år sedan lämnade på grund av de inre striderna som slet sönder mig. Alla hoten, allt förtal, alla elaka gliringar och den där prylen om att ingen ska sticka ut och vara förmer än någon annan. Och så vidare. Men jag har insett rörande transvärlden, alldeles i dagarna då jag fått en hoper nya vänner som inte hunnit lika långt som jag i sin transitionsprocess, att jag faktiskt ändå fortfarande är en del i familjen ändå. Fortfarande. Även om jag fjärmat mig en aning från den världen, så inser jag att jag är som en storasyster för dem därute ändå. Det spelar ingen roll om de är tio eller tjugo år yngre än jag. Eller om de är fyrtio år äldre. Jag blir en storasyster just för att jag gått igenom den resan de just har påbörjat.

En av mina nya vänner har påpekat det för mig så sent som i förrgår - att alla de som redan passerat nålsögat och skaffat sig ett liv på andra sidan har en tendens att stänga ute de som inte hunnit lika långt. Det är inte så konstigt, kanske. Man vill vidare och man vill slippa tänka på det, minnas och må dåligt över det som varit. Nu är man en ny person med nya möjligheter och man har också tröttnat på tjafset i den lilla unkna fiskdammen som transcommunityn ändå är. Man går vidare helt enkelt. Men vem ska då finnas där och stötta? Vem ska då finnas där och guida, lugna, bistå med tips och råd och bara vara... storasyster? Eller storebror för den delen. Eller bara storperson eller vad man nu ska kalla det när man inte hör hemma varken på ena eller andra sidan. Vi har så få bra ord och pronomen för det i Sverige idag. Måste jobba på det. Men grejen är att...

Vi behövs där, vi "gamlingar". Vi behöver finnas där för att vägleda, styrka, lära upp och ge alla de där tipsen och råden.

Och på sätt och vis är det väl samma sak här och nu i integritetsdebatten också. Det slog mig när jag såg Tuva Novotnys fantastiska inlägg där hon säger sig ha vaknat upp tillsist med insikten om vad integritetskampen egentligen handlar om.
Jag insåg det när många i min omgivning litet surt och muttert gnällde över att "det är så dags nu". Eller då de tyckte att "jasså, nu passar det att stämma i bäcken"?

Well. Det kanske är så att jo... Just det... Nu var det faktiskt dags. För många behövs det ett reellt skäl till att de ska vakna upp. Att de ska förstå. Vägen till en mans hjärta går via hans mage, heter det. Väldigt stereotypt, även om det kanske till viss del råkar stämma med min egen pojkvän i just det fallet. Får erkänna det. Eller politikens framgång mäts i individens plånbok. Kampen förs där den känns, helt enkelt. Du bryr dig inte om du inte själv är berörd. Och så vidare. I Tuvas fall vaknade hon upp då hennes bloggportal blev filtrerad och bommad nere i Danmark och hon insåg vad censur och brist på yttrande- och informationsfrihet faktiskt innebär.

Var det då för sent? Nej, jag tycker faktiskt inte det.

För Tuva är en stark röst. Hon är oerhört intelligent, säger jag som en gång kände henne väl och saknar den kontakten mycket. Det är väldigt lätt att sakna Tuva. Mestadels för hennes intellekt, humor, värme, integritet (just det) och för de härligt galna upptåg vi i kompisgänget hittade på, festerna vi hade och de där uppläsningarna av poesi hon ägnade sig åt innan hon slog igenom med sitt skådespeleri.
Men hon är smart och hon kan vara en bra och viktig röst om detta nu inte bara är en flyktig insikt som försvinner snart igen. Med det jag vet om Tuva, så tror jag att oavsett vad så kommer detta att ligga där och gro länge än. Oavsett vad. Och hon kommer att debattera det med sina vänner som hon alltid gör med allting annat. Tuva har ett starkt intresse även för feminism, för kulturella frågor, för mänskliga rättigheter och så mycket annat. Och hon har aldrig lärt sig att hålla tyst. Jag tror att i hennes fall är det en fysisk omöjlighet. Där har vi mycket gemensamt.

Och än så länge är inte kampen över. Tystnaden inom integritetsrörelsen är just nu rätt kompakt. Inte särskilt många skriver. Många tycks ha tystnat helt. Piratpartiet kämpar för att dels finna en struktur som fungerar i en ny värld där de blir tvungna att anpassa sig till hur ett modernt och seriöst parti ska se ut för att hålla litet mer långsiktigt, dra väljare och kunna erbjuda kandidater osv. Man måste lära sig en del om interndemokrati och allt vad det är, samtidigt som opinionssiffrorna dalar. Inom Svart Måndag är vi rätt slitna och periodvis även uppgivna efter de här sista årens kamp. Vi kom rätt långt, men med FRA nådde vi inte hela vägen fram. Och mitt i allting omorganiserar även vi och söker en ny form för vårt arbete.

Kort efter att FRA 2.1 röstades igenom står vi alltså i en situation där ett par av de starkaste rösterna inom integritetsrörelsen synbarligen har tystnat.

Jag är dock övertygad om att tystnaden kommer att vara kortlivad. Omorganisationer tar mycket tid och kraft. Att hitta en ny identitet, nya verktyg, vässa argumenten och ta nya tag... det tar tid. Det måste få göra det. Men kommer integritetsrörelsen att låta sig höras igen?

Garanterat!

Det är av nödhävd. För att striden inte är över än. För att demokratin fortfarande hotas. För att integritet, yttrande- och informationsfrihet fortfarande inte är i närheten av att befinna sig där de måste vara för att vi ska kunna hävda oss leva i en demokrati.

FRA-kampen kommer troligen att bedrivas något annorlunda i framtiden. Vi har historiskt sett kunnat lära oss hur liknande övervakningssystem fallit på andra platser i världen genom långsiktigt malande, gnatande och bråkande. Inte minst på den kulturella scenen (hej igen, Tuva!).
Det är ironin, kulturscenen, författarskapet och det eviga samtalet som kommer att knäcka övervakningshysterin, FRA och kravpopulismen.
Jag tror att fler utspel som Tuvas, tillsammans med krönikor, debatter, böcker, artiklar, scenproduktioner, flashmobs, performances, happenings, konstverk och allt vad det kan vara är en framgångsrik väg. Många håller inte med mig. Men säg det till tyskarna, polackerna, ryssarna, etiopierna och så många andra. Eller till alla sydamerikaner som använt samma medel för att knäcka fascismen. De flesta som levt under liknande förtryck förr har sin konstscen att tacka för väldigt mycket. Jag tror att även i det västliga Europa, Nordamerika och Australien kommer vi att finna oss i att gå mer underground i framtiden. Och vi kommer att finna nya allianser.

Feminsmen, HBT-kulturen, den persiska motståndsrörelsen, moskéerna, synagogorna, kyrkorna (även om just nu den romersk-katolska kyrkan från Rom sprider helt andra budskap och idag hotar rätten för inte minst kvinnor och sexuella minoriteter att styra över sig själva, sin kropp, sin sexualitet och sitt skydd mot sjukdomar och förtryck - katolska kyrkan har lång väg kvar att gå; mycket lång väg kvar att gå), teaterscenen, musikvärlden, konstnärerna, ståuppkomikerna och alla de där andra som är vana att uttrycka sig, stå för sina värden och skapa uppmärksamhet och debatt.. Det är bland dem vi har våra bundsförvanter i framtiden. Och tillsammans är vi starka. Tillsammans kan vi vända detta.

Tuva visar precis på detta. Det är först nu även människor som Tuva Novotny drabbas av övervakningen och censuren. Nu är början på tiden post-FRA. Nu är tiden då många som tidigare trott sig gynnade kommer att finna sig i en obehaglig situation då även de kommer känna sig övervakade, förföljda, tystade, censurerade och på så många vis hotade. Och med den insikten kommer integritetsrörelsen att växa.

Välkommen till tiden Post-FRA.

Kampen har bara börjat och med tiden kommer FRA att bli lika aktuell igen som den var under sommaren 2008. Inom kort kommer troligen INDECT att smälla till hårt i våra medvetanden. Då vi inser att det så kallade forskningsprojektet ger just de där möjligheterna till ett federaliserat och internationaliserat övervakningssystem byggt på information om exempelvis:

* Föreningstillhörigheter (även fackligt och politiskt)
* Politiska åsikter
* Religiösa åsikter
* Filosofiska åsikter
* Umgängeskrets
* Shopping- och matvanor
* Betalningshistoriker
* Sexuella kontakter och uttryck (kön, identitet, uttryck, läggning, sängpartners, et.c.)
* Arbete
* Familjerelationer
* Korrespondens (all digital och i framtiden eventuellt även på papper)

och så mycket mer.

INDECT som en del i Stockholmsprogrammet, FRA, IPRED, ACTA-överenskommelsen, de resterande frågetecknen inom telekompaketet... De är bara pusselbitar i ett betydligt högre spel på en internationell nivå och i en värld där fruktan har blivit ett vapen i sig - ett verktyg i sig själv. Rädsla som religion.

Jag brukade tro att religion skulle bygga på värme, öppenhet, välkomnande och förståelse. Att det skulle vara något moderligt och tryggt och varmt som bjöd in och som erbjöd tröst och styrka och en knuff i ryggen. Idag är världens allra främsta världsreligion byggd på att motverka precis det genom att på traditionellt vis hävda sig ha svaret på alla våra frågor och rädslor i en övertro på teknisk och överstatlig övervakning. Övervakning, skräck och förföljelse fungerade inte i väst på den tiden vi stängde gränserna, pratade om judar och muslimer som jävlar och brände häxor på bål. Det fungerar inte i länder där man stenar människor till döds och det fungerar mycket dåligt där man ser snett på sin nästa och lever i skräck för allting som är annorlunda, nytt och tvingar oss att tänka. Det muslimska hotet idag är bara den sista utlöparen, den sista vågen av samma sjukdom som härjat västvärlden i tusentals år. Men i en global värld hotas vi av den så mycket mer. Den nya tidens politiska svininfluensa, kanske?

Vi har missat något viktigt där, i västvärlden. Jag ska utveckla det vidare alldeles strax. Men bär det med er...

I vilket fall kan jag säga såhär mycket:
Av nödhävd har kampen inte dött. Den byggs om. Den kommer att föras delvis av andra i framtiden. Av människor som Tuva Novotny. Förhoppningsvis tillsammans med oss andra som redan vet och som redan förstått.

Om vi klarar av att låta Tuva ta del förstås. Om vi inser att alla nya bidrag är bra bidrag och att alla bundsförvanter är bra bundsförvanter. Och om vi inser att med Tuva kommer fler vartefter. Fler ögon kommer att öppnas. Somliga gör en insats. Somliga ägnar tid, ork, karriärer åt att göra tusen.

Vi kommer inte vinna fler Svenssons via demonstrationer och små internetforum i all evighet. Frågor som dessa kommer nu få föras på den öppna scenen, i privata vardagsrum och sovrum, runt fikaborden på arbetsplatserna, genom happenings och flashmobs, genom kulturen och genom andra röster än de som skränar högst på bloggarna.

Idag spelar det ingen roll om vi får fler välarbetade inslag i tv-nyheterna. Det spelar ingen roll hur många demonstrationer vi anordnar. Det spelar ingen roll hur många dokumentärer vi gör. Inte om vi talar enbart till de redan frälsta.

Den som inte finner något intresse av att läsa om eller se ett tv-program om detta kommer även fortsättningsvis att fortsätta blunda. Kommer fortfarande att fortsätta byta kanal eller välja en annan artikel att läsa. Till dess de själva drabbas. Till dess någon de kan identifiera sig med drabbas. En familjemedlem, en musiker, en filmstjärna eller någon annan som på ett eller annat vis har deras hjärta eller deras öra.

Och det är därför vi ska bygga om integritetsrörelsen nu. Det är därför vi måste finna nya vägar. Det är därför vi måste tänka på ett helt nytt sätt och det är därför alla våra nya bundsförvanter som tidigare blundat ellet svajat behövs i framtiden.

Bjud in dem. Lär dem. Öppna dörrarna. Sträck ut en hand. Vi står alla på samma sida. Vi är alla människor. Vi är alla medborgare. Vi är alla övervakade och förföljda.

Tuva... Hör gärna av dig om du mot förmodan läser detta. Det var länge sedan och jag tror att vi kanske faktiskt har mycket att prata om efter alla år.

Till dess fortsätter jag och många med mig att bygga om Nätverket Svart Måndag. Till dess fortsätter jag och många med mig att propagera för en modernare, mer väl sammansatt och vassare integritetsrörelse. Till dess fortsätter jag och många med mig att förbereda för kampen som kommer. Integritetskampen är inte över. Kriget är inte över. Vi har bara börjat. Och tyvärr kan vi konstatera att detsamma gäller även på motståndarsidan.

Övervakningsprästerskapet har många fler tunga slag att rikta mot oss och vi får aldrig backa.

Vi får aldrig backa...



Amanda Brihed
(som numera läses flitigt av Försvarsstaben. Tack för er uppmärksamhet)


Andra skriver:
Opassande, ScaberNestor, kboys


Intressant

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)


Statistik