2009-11-23

Är ditt system verkligen bättre, Helle Klein?

Helle Klein skriver idag på Aftonbladet om det hon kallar Alliansregeringens nedmontering av den generella välfärden.

Jag måste tillstå att det trots allt finns vissa poänger där. Det har funnits problem i det nya system som skapats för att ge utrymme för alliansens arbetslinje. Men att det skulle ha varit så jäkla mycket bättre förr vet jag faktiskt inte.

Kanske är jag litet färgad av alla år då jag själv mått väldigt dåligt eller haft problem på olika vis. Det kan säkert spela in, men jag kan inte riktigt hjälpa att undra hur generell den forna välfärden egentligen var.

Går man tillbaka till den tiden då makarna Myrdal skapade sitt drömsamhälle med Sverige som målarduk, så tycks det på avstånd som något väldigt vackert och fint och idylliskt. Men att det här makalösa folkhemmet bara gällde somliga är det fortfarande få som verkligen vill kännas vid. Det var ju väldigt mycket flirtar med fascismen på den tiden. Det var fortfarande väldigt mycket dumheter rörande rasbiologi, diskriminering mot "tattare", fattiga, funktionshindrade och mentalsjuka. Ett förakt gentemot HBT-personer fanns ständigt där. Och så alla dessa tvångssteriliseringar. En företeelse som fortfarande lever kvar idag och som jag själv förra året blev ett levande minne av. Det är få som tvångssteriliseras idag, men jag är en av dem. Detta skedde år 2008 och jag är bara en av alla de som idag tvångssteriliseras på grund av att jag tillhör en sexuell minoritet som fortfarande inte är önskvärd i landet Sverige. Ett kallslaget minne av en tid som borde ha flytt för länge sedan.

Det folkhem som Helle Klein pratar om och som handlar om att alla ska ha samma rättigheter och samma tryggheter - det var aldrig någonsin riktat till mig. Jag och mina medsystrar, medbröder och andra var aldrig någonsin välkomna. Vi hörde aldrig dit. Därför kan jag ibland bli stött då människor omkring mig skriker om det fördelaktiga med den vänsterpolitik som låg till grund för folkhemmet. Det gör ont. Än idag. Och kommer fortsätta att göra det under resten av mitt liv.

Att man idag inte längre talar om tvångssterilisering och halvt om halvt undangömdhet eller deportation av de misslyckade i samhället utan gärna vill hjälpa rätt många fler än förr är visserligen säkert sant. Till viss del i alla fall. Men jag funderar fortfarande kring på vilket sätt man vill hjälpa dessa människor än idag.
Är det inte så att den som är arbetslös och den som är sjuk ska in i skyddade system där de bara blir apatiska och avställda som ytterligare en del i det socialistiska maskineriet? Att man ska in i bidragssystem och sättas på någon sorts bänk vid sidan av avbytarbänken om man en gång fallit istället för att fortfarande ha rätten att ses som en resurs. Någon som är värd något. Någon som fortfarande har en tillstymmelse till verkligt värde och en möjlighet till en framtid. Jag tycker ofta att de där eviga bidragssystemen i min värld blir väldigt kvävande. Åtminstone för den som inte vill dit. Och det har jag aldrig köpt.

Jag vågar mig på att säga så eftersom jag själv av olika skäl räknas som just en sådan där defekt kugge. Jag har mina handikapp som gör att jag inte klarar av vad som helst. Jag har också efter många år av fackligt sanktionerad diskriminering gått ner mig rätt hårt inte minst psykiskt och jag är idag arbetslös och mår riktigt dåligt för det mesta. Nu är jag outad. Nu vet ni.

Men är det något jag vill idag, till vilket pris som helst, så är det att kunna komma tillbaka i arbete igen. Jag behöver få komma igång med ett riktigt och seriöst arbete igen. Som en av landets mest kända transpersoner, som en minst sagt kontroversiell politisk bråkstake av rang och som redan orsakat parlamentarisk kris är jag inte direkt het på den ordinarie arbetsmarknaden. Vi behöver ju inte hymla om att så är fallet ändå?

Men jag tänker inte ge upp. Det må hända att jag inte kommer kunna få ett arbete någonsin igen som arbetsledare, butiksansvarig eller projektledare, men det skiter jag högaktningsfullt i. Jag ska ha ett arbete till vilket pris som helst. Jag har motivationen, längtan, drömmen och visionerna.

I det gamla socialistiska systemet jag växt upp i har man försökt övertyga mig om att det bästa för mig är att sjukpensionera mig och sätta mig på någon sorts dekistillvaro där jag kan sitta och tugga chips i soffan dagarna i ända. Långa rader av företrädare för det svenska socialförsäkringssystemet och vården har slagits om att försöka förklara det fantastiska i den så kallade drömmen. Jag borde väl ändå se fördelarna i det? Jag skulle ju trots allt bli omhändertagen av staten och behövde inte oroa mig för att behöva arbeta längre. Det var inte svårt att få en permanent förtidspension på den tiden. Som 17 år gammal slogs jag redan för att få ha rätten att INTE bli uträknad.
För mig var det den värsta sortens dystopi. Den övertalningskampanjen påbörjades inom vården redan under grundskoleåren och den pågår fortfarande. Tack och lov har jag nu funnit ett par vettiga kontakter inom vården, kommunen och hos arbetsförmedlingen som försöker möjliggöra en vettig rehabilitering för min del. Som kämpar för att bryta upp dödläget och hjälpa mig till en fast anställning igen.

Jag gick in i detta med samma syn som så många andra har haft omkring mig. Jag har aldrig någonsin varit arbetslös tidigare och detta är första gången i mitt liv som jag är tvungen att ha med exempelvis Arbetsförmedlingen att göra. Jag trodde också att jag skulle bli utkastad, dömd, utlämnad och glömd. Det är ju det man ofta hör och det är den enda bilden som någonsin alls visas utåt. Den enda som tilltalar medierna.

Därför är det lustigt att jag så snabbt blivit inkluderad i omfattande sociala skyddsnät som plockar upp mig, bär mig och verkligen anstränger sig för att finna en lösning som fungerar för just mig.

Varför lyfts aldrig den sidan upp? Att det faktiskt finns de som vill någonstans. Att det finns de som verkligen känt sig instängda och som verkligen känt sig avpolletterade och som inget annat önskar än att komma vidare, ha ett fullvärdigt liv och en framtid?

Jag vet att det finns många som absolut inte kan och som absolut inte klarar av att arbeta på grund av exempelvis fysiska skador eller funktionshinder, eller kanske väldigt allvarliga problem rent mentalt eller känslomässigt som inte alltid är så himla enkla att reda ut. Jag har legat och balanserat på den gränsen personligen under många år nu. Försök genomföra en transition i ett samhälle som det svenska och det framstår som tämligen naturligt. Där finns många skäl till att jag varit nära att falla ner på fel sida av den tunna linjen.

Jag hoppas innerligt att vi ska kunna skapa en grundtrygghet även för den som absolut inte kan återrehabiliteras också. Inte bara för människor som jag som kanske kan och som ger sig fasen på att göra och vilja även om det så är det sista vi gör. Bokstavligt talat. Det finns de som inte har min tur och de människorna måste förstås plockas upp.

Därför driver jag så gott jag kan också aktivt en linje som innebär att vi ska ta hand om de som inte fungerar i ett normalt yrkesliv igen. Om det innebär hel eller delvis arbetsoförmåga beror ju på från fall till fall. Jag hoppas att vi ska kunna skapa ett system där individen själv ska kunna styra över detta i någon mån för att kunna behålla en aktiv bas i sitt liv i den mån det nu är möjligt. Men det ska vara ett system som också ger tryggheten att kunna stå vid sidan då det verkligen är nödvändigt. Utan att individens liv fullständigt faller samman.

Det viktiga är dock att vi som samhälle i så hög grad som möjligt arbetar för att skapa en trygg och fungerande tillvaro för så många vi alls kan. Det innebär också att vi måste skapa utrymmet att kunna komma tillbaka. Att faktiskt arbeta. Att kunna ha tryggheten i rutinerna i ett arbete eller studier. Att kunna ha tryggheten i det sociala nätverk det faktiskt innebär. Den stolthet det innebär att kunna gå till arbetet och göra något man är stolt och glad över. Det har med människovärde att göra.

Att bli systematiskt avpolletterad och placerad utanför samhället ger inte mycket människovärde, trots allt. Det ger inte mycket självkänsla åt särskilt många. Det är ett problem vi måste lösa. Rimligen genom att skapa möjligheter att återgå till ett arbete om möjligt. Det är den viktigaste biten i arbetslinjen i mina ögon. Och förstås att den ska gälla alla. Inte bara de välskapta ariskt blonda muskelknytena som avbildades på de där affischerna under den glada mitten av nittonhundratalet. Inte bara för de som passar in i normen och de som inte sticker ut och som inte på något vis är annorlunda.

För att... jag vill kunna arbeta. Fastän att jag är annorlunda. Fastän jag sticker ut. Fastän jag är otroligt kontroversiell och bryter mot alla de där förväntningarna om vad en människa, man eller kvinna ska vara. Fastän jag har problem med såväl kropp som psyke. Jag vill. Och det hade jag aldrig kunnat under den tiden då Helle Kleins älskade folkhem var den svenska modellen. På den tiden stod jag och många med mig vid sidan. På den tiden var jag och vi inte inkluderade.

Min dröm är att vi ska kunna skapa ett samhälle där alla har en möjlighet att skapa en tillvaro och en framtid. Där alla är lika mycket värda. Där alla har samma utgångsläge. Där arbete förstås belönas, liksom studier, liksom kunskap. Men där den som faller också kan lita på att där finns en hjälpande hand. En hand som hjälper oss upp då vi behöver hjälp. En famn som styrker och när oss och en hand som kan ge oss en knuff i ryggen då vi verkligen behöver den som bäst.

Det förutsätter också att den som verkligen inte kan resa sig har en uttalad och grundmurad trygghet som innebär att livet inte tar slut den dagen vi inte längre klarar att stå upp själva, inte klarar att gå, inte klarar att springa.

Där ska finnas ett system som tar hand om den som inte kan. Den som inte mår bra nog. Absolut. Men det ska vara ett system för alla. Där ingen längre blir exkluderad. Och där samhället och de sociala försäkringssystemen inte tar för givet att den som en gång fallit för alltid är ute ur leken.

Jag är inte ute ur leken (än) och jag är tacksam över att Alliansregeringen har börjat bygga ett system som ger mig möjligheten att komma tillbaka. På riktigt.
Om jag sedan faller permanent, så hoppas jag att vi ska ha hunnit bygga ett system som även då skyddar mig och hjälper mig om jag inte längre klarar att arbeta. Förstås. Men även om systemet är långt ifrån perfekt och även om jag inte köper den stenhårda linje som moderaterna gärna driver så vill jag ändå hävda att vi är på väg åt rätt håll. Det finns tusen saker kvar att se över och slipa på. Det finns mycket som behöver fixas och åtgärdas. Men grunden i det nya systemet är bra. Nu ska vi bara se till att föra det till nästa nivå och se till att vi har en trygg grund i detta system som verkligen når ut till alla som behöver det och som idag fortfarande hamnar mellan stolarna.

Intressant.

Fredrik Segerfeldt, jj.n

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)


Statistik