2009-11-04

Marcus Birro och näthatet - en annan kontext

Marcus Birro skriver på Newsmill om hur jobbigt han tycker det är att bli kritiserad på internet för de åsikter han då och då vräker ur sig. Han hävdar att han mår dåligt, är svag och inte behöver bli så tilltryckt som han blir av så många hela tiden.

Jag kan förstå vart det kommer ifrån. Jag blev rätt mycket av en pseudooffentlig personlighet för något år sedan mot min vilja. Helt plötsligt blev jag haussad av somliga som det Dagens Nyheter kallar för "FRA-drottningen" - en identitet jag inte riktigt har klarat av att förlika mig med, men som jag antar är oerhört smickrande på många vis. Sedan kan man visserligen fråga sig hur rättvisande det är, men det är nog en annan diskussion helt och hållet. Samtidigt som jag blev hyllad i vissa läger blev jag dock samtidigt också oerhört hatad.

Innan det verkligen stod klart att jag i och med grundandet av Nätverket Svart Måndag skapat inte ett nytt parti som skulle hota exempelvis Piratpartiet på vägen till Europaparlament och Riksdag, utan snarare skapat en partipolitiskt obunden plattform med syfte att legitimera integritetskampen genom bland annat Piratpartiet och även inom de mer etablerade partierna så fick jag leva under tämligen hårda hot. Det lugnade sig vartefter, tack och lov. Det brukar ju göra det. Och idag är jag glad över att de verkliga piraterna ser mig och Svart Måndag som en naturlig samarbetspartner och att vi alla insett att vi arbetar mot samma mål. Bra så.

Jag har även fått ta emot oerhört hårda gliringar från andra partier. Jag har blivit kallad för Adolf Hitler av etablerade vänsterpartister. Jag har fått utstå oerhört mycket spott och spe från folkpartister som hävdar att jag är alldeles för muslimvänlig eller går alldeles för hårt åt den älskade kravpopulismen som jag inte riktigt köper. Jag har blivit rätt hårt ansatt av självutnämnda sverigedemokrater och andra nazister och fascister för att jag är öppen som transsexuell/intersexuell och även som bisexuell och polygam. Något som inte riktigt brukar falla i god jord i de kretsarna, kan man kanske konstatera. Många kyrkliga har huggit på min sexuella identitet, läggning och mitt sätt att leva också. Och det är här det stora problemet ligger med just Marcus Birro.

Jag har inga problem att känna sympati över Birros önskan över att få bli far till ett friskt och hälsosamt barn. Samtidigt har fördomsfulla människor som Birro sett till att jag själv inte har några som helst möjligheter att få några barn överhuvudtaget. Jag tvångssteriliserades i mars 2008. Till följd av den svenska lagstiftningen som ju bygger på samma kristna, extrema moralism som Birro själv gärna vill vara ett ansikte för.
Att spara undan könsceller i Sverige är för just trans- och intersexuella förbjudet - dock inte för någon annan folkgrupp. Surrogatmödraskap är inte godkänt som en möjlighet att få barn heller, inte för att jag alltså skulle ha några könsceller att erbjuda för en sådan befruktning, men ändå. Att adoptera är i praktiken omöjligt också. Inte minst som alla organisationer som alls arbetar med adoption i Sverige är trångsynta kristna grupperingar som helt och hållet följer Birros linje om att sådana som jag inte ska ha rätten att reproducera oss.

Birro gnäller alltså gärna öppet om att det är så synd om honom för att han inte kunnat få barn. Jag förstår verkligen mycket väl att det har varit en tung resa för Birro med misslyckade graviditeter och liknande. Men han tar sig ändå rätten att döma ut mig som mamma för att han anser att jag saknar ett existensberättigande som människa. Varför är vi inte likaberättigade?
Samtidigt gnäller han över att jag (indirekt i alla fall, som en del av drevet mot de åsikter han utmålar) och andra kritiserar honom för det här och han menar då att han har rätten att slippa bli kritiserad för sina åsikter, trots att han alltså tar sig rätten att hävda att folk som jag inte har rätten att existera överhuvudtaget. Men jag tänker även fortsättningsvis ta mig rätten att stå upp för mitt existensberättigande även om det bränner litet grann i ögonvrån hos Marcus och hans själsligt mjuksinnade fränder som uppenbarligen vill mig och resten av min omvärld så himla väl.

Det lär inte finnas mycket till rutor kvar i Marcus Birros glashus vid det här laget, känner jag och lägger pannan i tunga veck. För något måste väl ändå vara rätt rubbat med den världsbilden han visar upp i sitt vädjande om att få bli lämnad ifred. Jag hävdar inte att Birro själv är rubbad, jag vet för väl att så inte är fallet, men de åsikter du har, karl!?



En grej har Birro i alla fall förstått. Det är att det inte är praktiskt att försöka förbjuda röster som kritiserar andra människor. Rätten att kritisera och att föra fram åsikter är grundlagsskyddad och ska så också vara. Jag kan köpa att det är tungt att leva under hot och att läsa sjuka kommentarer på allt man gör. Och nättrollen har hittat mig också. Men det går att stänga av bloggkommentarerna och man behöver inte läsa allt som skrivs om en. Det är inget som är påtvingat varken mig eller Birro, trots allt.

Och jag tar mig friheten att fortsatt kritisera Marcus Birro för hans sjukliga och gammalmodiga åsikter.

- Utan att för den skull degradera Birro till en människa som saknar existensberättigande. Den sortens fördömanden lämnar jag till Birro själv (som säkerligen lär fortsätta att jämsides med kristdemokraterna, sverigedemokraterna och andra propagera för att människor som jag bör utraderas från samhället så att de slipper oroa sig för oss eller höra talas om oss). Världen som vi känner den ska ju reserveras till förmån för verklighetens folk. Till skillnad från människor som jag som är overkliga, litet suddiga i kanten och säkert inte alls existerar. Litet grann som boogeymannen under sängen och lilla trollet Lunkentuss.

Men jag behöver inte göra det. Jag behöver inte ifrågasätta Birro så som han ifrågasätter mig. Jag kan nöja mig med att bara kritisera hans åsikter och påpeka om och om igen hur fel han har. Och jag kan ju trots allt välja bort att läsa om Birros kommentarer och uttalanden om jag nu väljer att göra det.

Tyvärr är det svårt att bortse från de kortklippta stövelnissar och frikyrkokorsriddare som tar Birro på allvar och som använder sig av, bland andra, Birros argument för att anse sig ha rätten att jaga mig utmed gatorna i centrala Stockholm, skrika könsord i min telefon eller försöka bränna upp min ytterdörr och liknande. Till deras försvar måste jag faktiskt erkänna att somliga trots allt är kapabla att åstadkomma ord och meningar med fler än tre eller fem bokstäver. Ett par av dem är faktiskt till och med rätt charmiga...

Jag är oroad över den naivitet Birro uppvisar. Det är förvirrande för mig att någon kan tänka så oerhört kortsiktigt och inkonsekvent och ändå vara så uppenbart intelligent och beläst som Birro ju faktiskt är. Ändå anser jag att Birro ska ha rätten att uttala sig och jag tar gärna debatten med Birro offentligt om så ska vara. Kanske i tv's morgonsoffa någon dag - det vore en härlig fight, tycker jag. Jag kan ta den fighten. Och jag kan stå emot det där eländet till förföljande drönartåg som Birro är med och jagar upp och delvis skapar. Så länge även jag får rätten att uttala mig och så länge jag får rätten att kritisera Birro åter på samma vis som han kritiserar mig och mina medsystrar- och bröder.

Tack och lov har europaparlamentarikern Marianne Mikko's förslag om förbud mot anonymitet på nätet, regeringskritiskt och annat uppseendeväckande medie- och blogginnehåll fått en anhängare mindre på sistone. Det är strålande. Jag vill härmed gratulera Marcus Birro till den kloka insikten.

För min del känner jag inte att Birro behöver oroa sig. Tycker Marcus Birro att jag går för långt i min kritik av honom är han välkommen att höra av sig. Jag skriver detta med fullt utskrivet namn, med bild och hela faderullan och det lär inte vara helt omöjligt att finna mig. Jag är trots allt riksdagskandidat för ett etablerat parti inför valet nästa år och är knappast en skuggfigur som gömmer mig bakom tangentbordet och en massa svarta huvor. Även om jag funderar på att skaffa mig en eller två som ett modestatement. Vem vet, det kanske blir inne nu snart?

Då och då är jag annars även ute och demonstrerar mot inskränkningar av integritet, demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet. Jag deltar i aktioner litet här och var i landet och slåss för att vi fortfarande ska ha rätten att basha varandra offentligt eller privat om vi nu vill det, Marcus och jag.

Vill du, Marcus, ta diskussionen med mig live så finns jag i eftermiddag på Sergels Torg från klockan 17.00 och framåt för att sedan fortsätta upp till KTH, där jag hoppas få ett samtal med Dara Fatollahi och de övriga demokratikämparna under kvällen. Då deltar jag i Green Democracys aktion för frihet och demokrati i Iran och representerar Nätverket Svart Måndag. Det kommer vara svårt att missa mig. En rödhårig sak med rätt mycket former och en svart rock och som förmodligen står och diskuterar flitigt om yttrandefrihet och åsiktsfrihet och deras enorma förträfflighet.

Jag tar gärna diskussionen även med dig. Ses vi där?



Litet grann kan denna diskussionen relateras till de diskussioner Trollhare och andra lyfter upp om kvinnors rätt att diskutera sina egna rättigheter i förhållande till männen och deras omvärld, queeraktivisters rätt att föra sin talan, etc. Finns en rätt söt kommentar här också på ett av mina tidigare inlägg.


2 kommentarer:

  1. Jag måste säga att jag tycker det låter ytterst märkligt att inte tillåtas frysa in sperma eller äggceller.

    Om jag av någon anledning (inte för att jag kan komma på någon för just mig, men vad vet jag om framtiden?) skulle få för mig att byta kön skulle förmodligen en av de första förberedelserna vara just detta.

    Så hur tusan kan det vara förbjudet?

    Fattar det bara inte.

    SvaraRadera
  2. Så länge det finns liv, finns det hopp.

    För två och ett halvt år sedan lyckades forskare i Tyskland göra spermier av celler från benmärg.

    http://www.nyteknik.se/nyheter/bioteknik_lakemedel/bioteknik/article43430.ece

    Vet inte om de lyckats göra ägg och fullt fungerande articifiella mödrar än, så jag tror minst en kvinna fortfarande behövs..

    (Som man får det här mig olustigt att tänka på den polska sciencefiction-filmen Seksmisja, där alla män har utrotats av kvinnor.. utom två som var kryogeniskt frusna.)

    SvaraRadera

Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)


Statistik