Hur vidöppen är FRA-shopen?

Läser hos Mark Klamberg, Niklas Starow och Per Agerman om hur FRA även med de nya lagändringarna har möjligheten att också fortsättningsvis lämna ut information till SÄPO. Något jag oroat mig för länge, men som jag lämnat över till andra att avgöra om det fanns utrymme för eller inte.
Nu tycks det som om mina farhågor har blivit bekräftade.

Det stämmer inte riktigt med vad Sten Tolgfors tidigare har sagt till allmänhet och till riksdag, men det borde inte förvåna någon. Klamberg hänvisar också till en serie protokoll över anföranden i riksdagen (se anförande 123, 125, 129, 133).

Även om Beatrice Ask har, åtminstone tillfälligt, stoppat förslaget om signalspaning för polisiära ändamål kommer fortfarande en överlämning av information till de brottsbekämpande myndigheterna att vara tillåten, fortsätter Mark. Det remissvar som Klamberg skrev för Juridiska Fakulteten vid Stockholms Universitet togs inte med i regeringens proposition, skriver Mark vidare. Det är föga förvånande, med tanke på att det förstås inte var något FRA-förespråkarna var särskilt intresserade av att lyssna på. Det, anser jag, är skrämmande.


Vad innebär det i praktiken? Jo, att gränsdragningarna mellan underrättelsetjänst, försvarsmakt och polismyndighet alltså alltmer luckras upp och att vi ser ut att stå med ett etter värre övervakningssystem inom ett par dagar än vi trodde. De femton punkterna från septemberöverenskommelsen var helt enkelt för intet och beslutet riksdagen fattade nu senast grundade sig alltså inte på ett tillräckligt bra beslutsunderlag, vilket alltså kan ha bidragit till att vi fortfarande inte har någon bra och fungerande lösning på demokrati- och integritetsfrågan i den nya lagen som alltså innebär att kablarna kopplas in i nästa vecka.

Liksom Mark Klamberg ofta gjort, hävdar jag att det är jätteviktigt att se över frågor som trafikdatalagring och informationsutbyte med omvärlden. Jag fortsätter dock att i betydligt kraftfullare ordalag påstå att detta de facto är ett brott mot såväl den svenska grundlagen som mot Europakonventionen och även diverse deklarationer rörande de mänskliga rättigheterna.

Den dialektala skillnaden ligger väl i att jag aldrig lärt mig att hålla käften. Att jag aldrig lärt mig fullt ut att föra mig i civiliserade rum och därför helt enkelt säger vad jag tycker och vad jag har kommit fram till. Mark är oftast betydligt mer vältalig än jag någonsin skulle kunna påstå mig vara. Men så är han jurist också och det är inte jag. Men jag tror att det vi egentligen säger ligger väldigt nära varann, även om han väljer att lägga sina ord aningen mer försiktigt än jag gör.

Till viss del beror skillnaden i mitt och Marks synsätt också på att han lägger större vikt vid möjligheten att inskränka skydd mot registrering av trafikdata i lag och att därmed Europakonventionens skulle kunna justeras för att ge utrymme för en sådan ändring.
Men alla lagar ger utrymme för omskrivningar och revideringar. Det är inget nytt i sig. Alla lagar skrivs i regel om då och då, även om ett par gamla hundhuvuden lever kvar än idag här och var för att ingen egentligen haft anledning att se över dem.

Men bara för att det går att skriva om en lag för att passa det man sysslar med nu, så innebär det inte att det nödvändigtvis är rätt väg att gå. Kanske ska man snarare strama upp lagar för att försvara integritet och mänskliga fri- och rättigheter istället för att hävda att det är ok att bryta mot dessa därför att lagarna ju ändå kan skrivas om?

Mark skriver i sitt kommentarsfält att:

"Övervakningen omfattar icke-misstänkta medborgare, men FRA
skulle förmodligen argumentera att den inte är specifikt riktad mot
icke-misstänkta medborgare. Med denna logik gäller att om man hämtar in data
rörande väldigt många människors kommunikation så är den ju inte riktad mot
någon specifik."

Det är litet grann samma argument som ett par av mina stalkers använt sig av då de hävdat att de visst kan terrorisera mig och attackera mig så länge de inte aktivt håller fast eller binder mig. För att luften är ju faktiskt fri.

Det känns ohållbart. Det duger liksom inte. Bara för att man kan, så innebär det inte att man nödvändigtvis ska. Och bara för att man inte riktar sig mot en viss individ, så är inte massövervakning och total åsiktsregistrering ok. Det innebär i min värld att saker blir bara etter värre. Det innebär en massövervakning av oskyldiga människor inte för att de är misstänkta utan för att det teknologiskt är möjligt att göra det. Och tillåter inte lagen att man gör det, så ändrar man lagen till att tillåta det och så är saken frid och fröjd. Helt otroligt!

Liksom Niklas Starow hävdar jag att det är otroligt viktigt att vi någonstans börjar ta till oss att ett oreglerat tillstånd juridiskt kräver ett positivt lagstöd. Niklas hänvisar till ett gammalt inlägg hos Rick från förra året där fd överdirektör Anders Wik på band erkänner att det som sker är olagligt.

Intressant.


Tankar från rooten, Tankar från rooten 2, OlofB, Mikael Nilsson, Christopher Isene, Mikael Elmlund, Niklas Starow, Nemokrati, Piratpartiet, Oscar Fredriksson, JensO

Får jag tillåta mig att bli litet privat en stund?

Jag har väldigt ofta funderat på att sluta blogga. På att sluta engagera mig politiskt. På att sluta vara politisk. Med betoning på att verkligen just VARA politisk och inte bara ägna mig åt politik. Jag insåg för länge sedan att hur jag än bär mig åt, så är jag väldigt ofta inte bara någon som arbetar med politik. Min varelse och min historik har ofta varit ren politik - i sig. Något jag inte riktigt menade skulle hända. Och något jag kanske inte var beredd på och inte riktigt alltid har klarat av.

Det kanske ni har märkt, att jag varit borta från bloggosfären väldigt mycket under en förhållandevis lång tid. Jag har inte riktigt orkat med att ständigt per definition vara politisk, inte hunnit med eller orkat med att ständigt sköta min "plikt" och blogga. Många bitar har varit viktiga i mitt liv för att det skulle bli såhär. Det finns många bakomliggande faktorer


En bit är förstås att jag arbetat väldigt mycket politiskt men på andra plan. Mycket lobbying, långa rader mail i inboxen, möten på riksdagen, kanslier, byråer och allt vad det varit. Demonstrationer, resor, telefonsamtal.
Det har varit mycket.

Jag har arbetat mycket med integritetsfrågan också. Förstås. Det känner många av er till, och det är säkerligen för många av er orsaken till att ni överhuvudtaget läst eller läser mig. Men jag har även arbetat mycket aktivt som hbt- och transaktivist. Jag har arbetat mycket med folkrätt. Jag har ägnat mycket tid åt att agera stödperson för andra som sitter i min situation och som behövt vägledning på sin resa till sig själva. Jag har även arbetat för att läsa upp kring klimat och energi, integration och mycket annat.

Det har funnits mycket annat också. En tung transitionsprocess med målet att byta juridiskt kön. Inklusive hormonbehandlingar, eviga samtal med vårdgivare, smärtsamma epileringar, en tvångssterilisering. Tre tunga kirurgier på ett och ett halvt år har jag avverkat. En på grund av omfattande skador efter en överfallsvåldtäkt för ganska snart ett år sedan. Genus- och identitetsrelaterade konflikter inom arbete, familj, vänkrets och på många andra håll har också spelat in i hög grad. Övergrepp. Stalkers. Hot av olika slag riktade mot min privata person som droppat in i rent löjliga mängder. Där har som bekant funnits en eller två väldigt kraftfulla konflikter på det politiska planet som tog väldigt mycket kraft från mig och som jag är glad har somnat in nu. De var helt och hållet onödiga, men de skadade mig på ett vis som jag har svårt att helt och fullt beskriva och uttala.

Faktum är att... jag har inte riktigt orkat med pressen. Det har varit litet mycket nu under en stund. Jag har fallit. Jag har ramlat och på många vis slagit mig. Fysiskt, psykiskt, känslomässigt.
Ofta har jag undrat om jag alls är redo för det jag givit mig in i. Jag har undrat om jag är skapt för det. Om jag är stark nog. Om jag klarar det. Oftast har svaret varit nej. Jag är inte så stark. I alla fall inte för det mesta. Det finns alldeles för många delar av mig som är alldeles för mjuka, alldeles för sköra, alldeles för lätta att klippa till och skära i så att de faller i tusen och åter tusen bitar. En mosaik av rester från ett liv jag inte alltid längre känner att jag har och som jag till stor del sörjer.

Jag har lyckats komma tillbaka till bloggandet en stund nu på sistone.
Det känns skönt. Jag behöver det. Varje morgon då jag vaknat, har jag tänkt mig att jag ska börja blogga igen. Att jag ska skriva om vad jag tänker och tycker.
Men också till viss del om vad som händer i mitt liv. Det har sällan blivit så, och därför har jag också haft en oerhört tung känsla av otillräcklighet och dåligt samvete också. För att jag inte orkat. För att en stor del av min tid på sistone gått åt till läkarbesök, behandlingar, samtal med psykologer och så himla mycket annat.
För att jag även försökt att periodvis vara privat. Egen. Fri.

Den sista tiden har jag insett att just det där med att få vara privat och skyddad är oerhört
viktigt för mig. Det har att göra med så många fler bitar än att driva en blogg. Det har att göra
med att vara just sådär kontroversiell, just sådär omänsklig som man blir då man skapat sig någon sorts offentligt namn och någon sorts bas. Med offentligheten dör den privata människan bakom. Jag har känt mig som om jag periodvis har slutat att existera. Åtminstone på det privata planet. Jag tappade bort mig själv, min identitet, mitt liv, min framtid och det som var allra mest privat. Jag är just nu på jakt efter att återvinna den delen av mitt liv. Eller att skapa den på nytt om jag nu måste det. Det innebär att jag längtat efter att inte bli stoppad på gatan, jagad på gatan av människor som inte uppskattar sexuella minoriteter, att slippa bli stalkad av grannar och liknande. Att slippa att alltid ha rättsprocesser liggande i pipeline mot olika människor som inte vill mig väl.

Ofta har jag funderat på att lägga ner. Att bara sluta med allt det här. Att byta namn - igen - och att bara sjunka ner under jorden och försvinna från alltihop. Jag har drömt om en total anonymitet någonstans långt, långt borta. Jag har velat flytta någonstans, försöka än hårdare än jag redan gör för att finna ett nytt arbete och sedan nöja mig om jag har råd att betala mina räkningar, ha mat på bordet och kanske med litet tur fylla mitt liv med kärlek.

Och under tiden hittade jag faktiskt kärleken. Den finns där nu, tillslut. Men jag är orolig att min stress ska hindra mig att förvalta och uppskatta den så som jag borde.

Problemet är att jag inte riktigt har de möjligheterna jag behöver för att skapa mig ett fungerande liv idag. Har just kikat på en debatt på tv som handlade om arbetsmarknaden. Mycket av debatten handlade om utanförskapet. Det där hemska ordet som alla tydligen slåss om att göra till sitt numera. Jag trodde aldrig att jag skulle tillhöra det utanförskapet. Jag slogs gärna för de som var drabbade, därför att det är viktigt för mig och för många av mina nära vänner och även delar av min egen familj. Men jag trodde inte att jag skulle hamna där själv. Att jag skulle bli diskvalificerad på arbetsmarknaden på grund av den jag är och det jag är. Det
har varit ett uppvaknande. Ett mycket bryskt uppvaknande. Jag tänker inte hymla med det. De gjorde väldigt ont.

Så även om jag idag känner mer och mer att jag måste ta mitt behov av att vara privat och fri och ledig på fullt allvar, så kan jag inte det. Jag tillåts inte. Och därför måste jag slåss för min rätt att kunna göra det. Inte förrän jag har återvunnit den rätten för mig själv och för andra i min situation kan jag vila.




Inte förrän dess jag vunnit rätten för människor som jag att:

• Skaffa sig och behålla ett arbete

• Få tillgång till en fungerande vård i rätt tid (Av troligen upp till 50000 individer i den nuvarande populationen får f.n. upp till 50-60 personer en ny fastställd könsidentitet varje år. Totalt har inte ens 1000 individer fått den möjligheten i Sverige sedan 1960-talet)

• Få skapa en familj (det inbegriper ett stopp för tvångssteriliseringar och en möjlighet att adoptera eller att bli godkänd som fosterfamilj, få rätten att spara undan könsceller i samband med ett könsbyte, få hjälp via surrogatmödraskap och liknande)

• Få delta i det politiska livet utan att bli klappade på huvudet

• Kunna gå på svenska gator utan risk för att bli nedslagen, våldtagen eller mördad

• Få möjligheten att få hjälp inom psykiatri och annan vård för att undvika att fler försöker ta sitt liv (enligt den internationella statistiken kan så många som 50% av de människor som står i skor liknande mina ha tagit livet av sig innan de fyllt 30 år om de inte fått adekvat hjälp - enligt en rätt begränsad rapport från svenska FHI har åtminstone 52% verkligen försökt och mörkertalet är som alltid enormt)

• Jag kan heller inte med att se hur vi fortsätter att förneka de problem vi skapat klimatmässigt.
• Jag kan inte med att acceptera den intolerans som genomsyrar samhället.
• Jag kan inte med att se hur kvinnor förtrycks och hur jag själv gått från att vara en vuxen människa till att bara vara kvinna i samhällets ögon. Skillnaden är tyvärr än idag väldigt påtaglig, är jag rädd.
• Jag kan inte med att se människor lida för att de inte får tillgång till rätt vård, oavsett sjukdom och oavsett skäl.
• Jag kan inte med att se att människor far illa för att de inte anses passa in i samhället och kanske har råkat falla utanför normen, utanför arbete, utanför det normala radhuslivet.
• Jag kan inte med att se hur våra friheter och vår rätt till en egen identitet och ett eget privatliv mer och mer inskränks.
• Jag kan inte tillåta att vår demokrati slås i spillror av människor som är rädda för sin egen skugga.
• Jag kan inte tillåta att vi idag på fullt allvar tycker att det är bäst att stifta morallagar vars enda syfte går ut på att stigmatisera de människor som idag anses stå allra längst ner i den samhälleliga pyramiden och där vi inte bryr oss ett skit om att faktiskt hjälpa transpersoner, sexsäljare, narkomaner, invandrarungdomar eller vad det nu kan handla om för grupp. Min inställning är att vi alla är människor. Då ska vi inte stigmatiseras och då ska vi inte ställas utanför samhället. Särdeles viktigt är det att vi inte påstår att vi hjälper dem genom att fortsätta att trycka ned dem än mer.
• Jag vill inte tillåta ett svenskt apartheidsystem. Jag vill inte tillåta ett Fort Europa. Jag vill inte tillåta att vi pratar om människor utanför Sveriges gränser som mindre vetande eller mindre värda.
• Jag vill inte tillåta att Sverige och Västvärlden går in i en ny medeltid för att vi sticker huvudet i sanden och vägrar inse att vi blir teknologiskt och kulturellt omsprungna av omvärlden. Vi lever i en global värld. Vi måste lära oss att vara en del av den.

Det finns mycket annat jag vill kunna påverka och jag har insett att jag har en unik position att göra det. Jag har en unik position att göra skillnad för andra könsöverskridare, för stora delar av den mindre kända sidan av hbt-världen, men också för många liberaler, demokratikämpar, folkrättskämpar, feminister och andra. Just för att jag är den jag är. Just för min ovanliga bakgrund. Just för att jag tar mig uttryck och tar mig utrymme som många andra inte har tagit eller kanske har turen att kunna ta sig.

Därför är det viktigt för mig att inte försvinna. Inte just nu. Jag kommer att stanna kvar en stund, men jag måste göra det i än högre grad på mina egna villkor.

Jag kandiderar till riksdagen för Folkpartiet i Stockholms Län.

Jag kandiderar från plats 42 på länslistan, vilket innebär ytterligare en lång resa. Med all sannolikhet ingen riksdagsplats, men dock en möjlighet att föra fram min kamp för ett mänskligare och varmare samhälle och min kamp för en framtid och en värld som jag och många med mig vill se och hoppas på. Fortfarande hoppas på. Och det tänker jag göra. Jag tänker vara där och kampanja med alla mina vänner inom Folkpartiet. Och jag kommer även att fortsätta driva många av mina hjärtefrågor även partipolitiskt obundet och blocköverskridande. Jag arbetar så. Jag ser människor. Inte politiska färger.

Jag hoppas på en möjlighet att fortsätta driva mina frågor en stund till. Så länge jag känner att jag orkar det. Men om jag även i fortsättningen försvinner understundom, så ber jag om ert överseende och er förståelse. Jag finns här ute i skuggorna även om jag behöver tid att andas och samla mig ibland.

Jag har valt att inte återkandidera till ordförandeposten i Nätverket Svart Måndag i samband med årsmötet 2010. Dels för att jag inte hinner och orkar. Dels för att Svart Måndag är partipolitiskt obundet och kanske rimligen inte borde styras av någon som kandiderar till en plats i riksdagen för ett politiskt parti. Jag lämnar alltså över till nya krafter, lämnar presidiet och känner efter vilken roll jag kommer att vilja och kunna ha i ledningen för Svart Måndag därefter.

Jag får se hur jag känner att mitt engagemang i Liberati fungerar. Jag är inte säker på att jag har den kraft och energi som behövs för att verkligen hinna och samtidigt må bra. Det innebär dock ingen konflikt med Liberati att jag inte skrivit på Liberatis blogg på ett tag. Jag bara omprioriterar i mitt liv och skapar utrymme för mig själv i första hand, mina nära och kära i andra hand och resten av mitt liv i tredje till sjuttiotionde plats i en inbördes lämplig ordning.

Jag kommer att i högre grad fokusera på att finna en fungerande tillvaro som får mig att må bra. Det innebär sysselsättning, en ekonomi som fungerar, ett schema som inte gör min (smarta)telefon förvirrad nog för att kasta bort hälften av alla appointments jag skriver in i den. Jag har börjat undra om den faktiskt inte är smartare än jag och helt enkelt har börjat prioritera åt mig istället för att lita på min egen förmåga att hålla ordning på mig själv och mitt liv...

Jag kommer helt enkelt att i högre grad lyssna på mig själv.

Nu har jag rensat ut litet grann och delat med mig av mitt liv. Varför jag egentligen gör det vet jag kanske inte säkert. Mest för alla de frågor jag har fått. Mest för att så många undrar vad som händer och var jag varit. Hur jag mår och vart jag egentligen tog vägen då jag försvann i så hög grad. Jag inbillar mig att ni förtjänar att veta det.

Jag har haft ett väldigt snurrigt och stressigt liv under de sista åren. Det har varit väldigt känslomässigt och psykiskt påfrestande. Det har varit för mycket periodvis. Och jag var aldrig egentligen tänkt att vara den där offentliga personen. Jag var inte redo för vad det skulle innebära. Jag var inte redo att möta den press från omgivningen och omvärlden som helt plötsligt omgärdade mig. Jag är inte byggd för att vara den offentliga Amanda som jag nu blivit. Jag var inte redo eller stark nog att klara av det. Det var inte jag. Och den bilden av mig som ofta skapats hos mina politiska motståndare, i media och på andra håll har ofta kanske inte riktigt motsvarat verkligheten i någon högre grad.

Eller så har den det. Det kanske är så att det finns två av mig. En offentlig Amanda och en privat Amanda. Problemet är att samtidigt som den offentliga Amanda blivit väldigt upphaussad här och var och väldigt ifrågasatt här och var, så har den privata Amanda dels blivit väldigt undanskuffad. Dels har hon blivit väldigt mycket blygare, mer försiktig och kanske även till stor del alltmer rädd. Tillbakadragen.

Det är skönt att veta att människor runtomkring mig ändå har till viss del uppskattat det jag gjort. Det jag har stått för. Det är viktigt för mig att det jag gör inte enbart ses som väldigt kontroversiellt eller att jag blir stämplad som en total foliehatt. Jag anser att jag har en väl grundmurad ideologi och en världsbild som jag kan stå för. Att jag har något att säga och något att tillföra. Även om jag inte alltid har kraften och den känslomässiga orken att stå upp och faktiskt göra just det - att tillföra något vettigt.

Det är skönt att veta att jag faktiskt inte alltid har varit ute och cyklat ändå. Det är tufft nog ibland som det är.

Därför blev jag också så himla glad när min vän och folkpartikollega Jessica skrev ner ett par rader åt mig på Facebook efter mitt senaste utbrott här på bloggen. Hon skrev att:

"Ditt engagemang är helt underbart och ditt sätt att skriva väcker engagemang
hos andra. Det får mig att le, skratta, fnysa och hoppa högt och att kunna
skriva så att andra reagerar är en en otroligt värdefull kompetens för vem vill
lämna sin omgivning oberörd. Jag håller inte alltid med dig (det hade både varit
orealistiskt och tråkigt) men tycker alltid att det är givande att läsa det du
skrivit eftersom det ibland vidgar mitt eget sätt att se på omgivningen. Stor
kram!"

Det kom verkligen precis i rätt tid. Jag vet att jag får många att hoppa högt ibland då jag skriver. Men jag är väl helt enkelt en väldigt känslomässig människa och jag skriver från hjärta, mage och skrev till stor del.

Jag antar att jag är såväl barfotabarn, estet, gothjävel och hippie i samma person. Ganska mycket av en övervintrad hippie är jag nog innerst inne. Och inte alls gjord för de fina sociala rummen, även om jag ständigt skapar mycket uppmärksamhet och tumult när jag väl är där - till nytta eller till last för många och inte minst mig själv.

Och det är ju förstås på gott och ont. Så är det. Men att jag berör och att jag faktiskt säger saker på ett sätt som människor kan ta till sig och om saker som faktiskt spelar roll... det är viktigt. När jag tappar den förmågan eller för den delen min motivation att göra det, så finns en risk att jag lämnar och lägger av. Så länge jag fortfarande kan beröra och göra skillnad, så väljer jag att fortsätta. Om än i en något liten annan takt. Förstås. Det är ändå livsviktigt för mig att vila en aning nu. Att ta det litet lugnare.

Men all cred till Jessica som verkligen är en bidragande orsak till att jag orkar fortsätta. Dina ord gav mig orken att fortsätta en stund till när jag funderade på att stänga av och lägga av. De gav mig också mer motivation att fortsätta arbeta för en valseger 2010 och för ett varmare och mer värdigt Folkparti inför framiden.

Tack! Och tack till er andra som också stöttat en tid. Ni är ovärderliga och ni är otroliga. Jag är oerhört glad att ni finns, allihopa.

All min värme! Vi ses på de politiska barrikaderna. Åtminstone en stund till.

Men här är regeringen ute och snurrar

Och riskerar att drunkna på för djupt vatten. Nog är det väl fruktansvärt märkligt att man fortfarande inte lärt sig vad demokrati faktiskt innebär...

Det var tydligen ett jäkla tjohej när folk började lämna a-kassorna i strid ström för något år sedan. Ingen rocket scientist behövdes för att förstå varför. Det var för dyrt, helt enkelt, och ingen hade då ännu förutspått den ekonomiska krisen.

När regeringen ville få ut information om vilka som var medlemmar i a-kassorna och facken blev det förstås ett ramaskri och ett stort fett nej. Precis som det ska vara då en regering får för sig att kartlägga, åsiktsregistrera eller på annat vis ge sig in i människors föreningsfrihet. Det är helt enkelt under all kritik och värdighet för en regering att göra en sådan sak. Börjar man tumma på den sortens grundmurade pelare inom en demokrati riskerar man snart att öppna upp Pandoras ask. Ingen av oss vill verkligen veta vilka konsekvenser en sådan dumhet skulle kunna leda till.

Där borde det hela ha slutat. Ett dumt felsteg av något pundhuvud inom regeringen med omnejd som kommit på den briljanta idén utan att alls minnas vad han eller hon lärt sig under åren i grundskola och gymnasium. Men ett misstag kan väl kanske alla göra?

Nu är dock regeringen på väg tillbaka - with a vengeance!

Nu ska ett lagförslag röstas igenom imorgon (!) som ska påtvinga alla a-kassor en skyldighet att redovisa sina medlemsregister till Statistiska Centralbyrån. Hej och hå för åsiktsregistreringen och det totala övervakningssamhället.

Det får fanimej vara nog nu för dessa dumheter. Denna hysterin om att övervaka och detaljstyra varje individ och varje liten händelse i landet är så löjlig, men också så oerhört skrämmande att jag snart inte kan finna ord för det. Vad i hela friden håller ni på med? Vad i allsin dar är ni så in i bomben rädda för?

Varför i hela helvetet har vi en statsminister som så kapitalt tycks ha misslyckats med potträningen att han inte klarar av att släppa sargen och lita på samhället och människorna i landet Sverige för ens den blekaste och snabbaste sekund?

Ta er i kragen nu och väx upp, era fega ynkryggar! Klarar ni inte av att styra ett litet lilleputtland som Sverige utan att leka Stasi så har ni absolut ingenting där att göra! Lämna över styret till en grupp, en generation, som inte är så totalt likblek av skräck för att gå ute på gatorna i Stockholm att de riskerar att svimma. För såhär kan det faktiskt inte få fortgå.

Lägg ner!

Jag har sällan skämts så mycket som borgerlig politiker som när jag läser sådana här dumheter. Möjligen med undantag för ett par diskussioner som oftast kan förkortas med mellan tre eller fem bokstäver. Men det är samma planhalva. Det är sånt här trams som gör att jag får ont i magen av att kalla mig liberal eller borgerlig. Det är sånt här jag alls inte kan stå för och som får mig att flyga i luften så kapitalt att jag riskerar att inte ens lämna några atomer efter mig. (Fortsätt i denna takten och Sverige kan få sin egen partikelaccelerator alldeles söder om huvudstaden, för min frustration börjar bli så stor nu att jag är på väg att implodera och endast efterlämna ett litet svart hål).

Frågan är... Är det inte dags att lämna sandlådan nu och försöka sträcka sig hela vägen bortom 30-skyltarna?


Snart riskerar Sverige och den övervakningskåta lilla kärnan av politiker som driver detta obehagliga och samhällsfarliga kontrollexperiment att bli omskrivna som vinnare av en Darwin Award. Problemet är att de inte gör detta med fara enbart för sig själva utan med fara för hela det svenska samhället, den svenska demokratin och i förlängningen även hela den västerländska civilisationen. Jag säger bara Grattis!



Lasses blogg, Nattis 2.0, jj.n,

Varför endast 24 namn på Fp's valsedel i Stockholm?

Alexander Bard skriver idag på Liberati.se om det märkliga ryktet som går om att Folkpartiet i Stockholms Stad har tänkt sig en riksdagsvalslista på max 24 namn.

Det tycker jag är otroligt märkligt med tanke på hur stor Stockholms Stad är. Stockholms Län besatte nyligen sin lista med hela 51 namn, varav många är unga eller bara i allmänhet idésprutor som verkligen behövs och som troligen kan locka ett flertal väljare som inte annars skulle ha röstat på partiet. Självklart är jag glad över Stockholms Läns beslut, då jag själv figurerar på plats 42. Inte helt illa för ett första försök och för att vara såpass ny och samtidigt väldigt mycket en utstickare som jag tydligen är.

Det som oroar mig är att för få unga kommer med på listan och att det kommer leda till ett ointresse från de yngre leden rörande möjligheten att delta i riksdagsvalet. Ett utestängande vore oerhört olyckligt.

Och i dessa dagar då Folkpartiet ofta förknippas med gammelmodigt patriarkalt kravhysteriskt dravel, en brist på förståelse för integritet och integration... nog skulle det vara ett mycket bra tillfälle att visa att vi har en yngre generation förnyare i partiet som vill annorlunda, vet bättre och som har visioner, drömmar och framtidstro som resten av partiet kanske inte alltid uppvisat under de senaste... säg sju åren?
För inte kan det väl vara så att listan är satt så kort just för att slippa unga dissidenter, LUF:are och andra som har en annan vision för vad Folkpartiet borde vara och representera i framtiden?

Jag vill inte gärna tro det. Men jag biter lik förbaskat, därför att jag tycker att det totalt saknas konsekvensanalys kring denna brighta idén. Det är dags att vakna upp nu och inse att minimalismen inte hör hemma på en valsedel. Speciellt inte i Stockholms Län. Där vi verkligen måste se till att arbeta aktivt för att vinna just de unga väljarna som vi tappat i så hög grad under lång tid.

Jag vill inte heller tro att Folkpartiet är så fattiga att de inte klarar av att ekonomiskt stå för en valsedel som är skriven på bägge sidor.

Snacka om politisk harakiri! Med andra ord finns det bara en sak att säga:

Skärpning i leden! Skapa utrymme för framtiden och sluta mota partiets utveckling och framtida valframgångar!

Även här:
Seved Monke, Klamberg, Sebastian Hallén

Är ditt system verkligen bättre, Helle Klein?

Helle Klein skriver idag på Aftonbladet om det hon kallar Alliansregeringens nedmontering av den generella välfärden.

Jag måste tillstå att det trots allt finns vissa poänger där. Det har funnits problem i det nya system som skapats för att ge utrymme för alliansens arbetslinje. Men att det skulle ha varit så jäkla mycket bättre förr vet jag faktiskt inte.

Kanske är jag litet färgad av alla år då jag själv mått väldigt dåligt eller haft problem på olika vis. Det kan säkert spela in, men jag kan inte riktigt hjälpa att undra hur generell den forna välfärden egentligen var.

Går man tillbaka till den tiden då makarna Myrdal skapade sitt drömsamhälle med Sverige som målarduk, så tycks det på avstånd som något väldigt vackert och fint och idylliskt. Men att det här makalösa folkhemmet bara gällde somliga är det fortfarande få som verkligen vill kännas vid. Det var ju väldigt mycket flirtar med fascismen på den tiden. Det var fortfarande väldigt mycket dumheter rörande rasbiologi, diskriminering mot "tattare", fattiga, funktionshindrade och mentalsjuka. Ett förakt gentemot HBT-personer fanns ständigt där. Och så alla dessa tvångssteriliseringar. En företeelse som fortfarande lever kvar idag och som jag själv förra året blev ett levande minne av. Det är få som tvångssteriliseras idag, men jag är en av dem. Detta skedde år 2008 och jag är bara en av alla de som idag tvångssteriliseras på grund av att jag tillhör en sexuell minoritet som fortfarande inte är önskvärd i landet Sverige. Ett kallslaget minne av en tid som borde ha flytt för länge sedan.

Det folkhem som Helle Klein pratar om och som handlar om att alla ska ha samma rättigheter och samma tryggheter - det var aldrig någonsin riktat till mig. Jag och mina medsystrar, medbröder och andra var aldrig någonsin välkomna. Vi hörde aldrig dit. Därför kan jag ibland bli stött då människor omkring mig skriker om det fördelaktiga med den vänsterpolitik som låg till grund för folkhemmet. Det gör ont. Än idag. Och kommer fortsätta att göra det under resten av mitt liv.

Att man idag inte längre talar om tvångssterilisering och halvt om halvt undangömdhet eller deportation av de misslyckade i samhället utan gärna vill hjälpa rätt många fler än förr är visserligen säkert sant. Till viss del i alla fall. Men jag funderar fortfarande kring på vilket sätt man vill hjälpa dessa människor än idag.
Är det inte så att den som är arbetslös och den som är sjuk ska in i skyddade system där de bara blir apatiska och avställda som ytterligare en del i det socialistiska maskineriet? Att man ska in i bidragssystem och sättas på någon sorts bänk vid sidan av avbytarbänken om man en gång fallit istället för att fortfarande ha rätten att ses som en resurs. Någon som är värd något. Någon som fortfarande har en tillstymmelse till verkligt värde och en möjlighet till en framtid. Jag tycker ofta att de där eviga bidragssystemen i min värld blir väldigt kvävande. Åtminstone för den som inte vill dit. Och det har jag aldrig köpt.

Jag vågar mig på att säga så eftersom jag själv av olika skäl räknas som just en sådan där defekt kugge. Jag har mina handikapp som gör att jag inte klarar av vad som helst. Jag har också efter många år av fackligt sanktionerad diskriminering gått ner mig rätt hårt inte minst psykiskt och jag är idag arbetslös och mår riktigt dåligt för det mesta. Nu är jag outad. Nu vet ni.

Men är det något jag vill idag, till vilket pris som helst, så är det att kunna komma tillbaka i arbete igen. Jag behöver få komma igång med ett riktigt och seriöst arbete igen. Som en av landets mest kända transpersoner, som en minst sagt kontroversiell politisk bråkstake av rang och som redan orsakat parlamentarisk kris är jag inte direkt het på den ordinarie arbetsmarknaden. Vi behöver ju inte hymla om att så är fallet ändå?

Men jag tänker inte ge upp. Det må hända att jag inte kommer kunna få ett arbete någonsin igen som arbetsledare, butiksansvarig eller projektledare, men det skiter jag högaktningsfullt i. Jag ska ha ett arbete till vilket pris som helst. Jag har motivationen, längtan, drömmen och visionerna.

I det gamla socialistiska systemet jag växt upp i har man försökt övertyga mig om att det bästa för mig är att sjukpensionera mig och sätta mig på någon sorts dekistillvaro där jag kan sitta och tugga chips i soffan dagarna i ända. Långa rader av företrädare för det svenska socialförsäkringssystemet och vården har slagits om att försöka förklara det fantastiska i den så kallade drömmen. Jag borde väl ändå se fördelarna i det? Jag skulle ju trots allt bli omhändertagen av staten och behövde inte oroa mig för att behöva arbeta längre. Det var inte svårt att få en permanent förtidspension på den tiden. Som 17 år gammal slogs jag redan för att få ha rätten att INTE bli uträknad.
För mig var det den värsta sortens dystopi. Den övertalningskampanjen påbörjades inom vården redan under grundskoleåren och den pågår fortfarande. Tack och lov har jag nu funnit ett par vettiga kontakter inom vården, kommunen och hos arbetsförmedlingen som försöker möjliggöra en vettig rehabilitering för min del. Som kämpar för att bryta upp dödläget och hjälpa mig till en fast anställning igen.

Jag gick in i detta med samma syn som så många andra har haft omkring mig. Jag har aldrig någonsin varit arbetslös tidigare och detta är första gången i mitt liv som jag är tvungen att ha med exempelvis Arbetsförmedlingen att göra. Jag trodde också att jag skulle bli utkastad, dömd, utlämnad och glömd. Det är ju det man ofta hör och det är den enda bilden som någonsin alls visas utåt. Den enda som tilltalar medierna.

Därför är det lustigt att jag så snabbt blivit inkluderad i omfattande sociala skyddsnät som plockar upp mig, bär mig och verkligen anstränger sig för att finna en lösning som fungerar för just mig.

Varför lyfts aldrig den sidan upp? Att det faktiskt finns de som vill någonstans. Att det finns de som verkligen känt sig instängda och som verkligen känt sig avpolletterade och som inget annat önskar än att komma vidare, ha ett fullvärdigt liv och en framtid?

Jag vet att det finns många som absolut inte kan och som absolut inte klarar av att arbeta på grund av exempelvis fysiska skador eller funktionshinder, eller kanske väldigt allvarliga problem rent mentalt eller känslomässigt som inte alltid är så himla enkla att reda ut. Jag har legat och balanserat på den gränsen personligen under många år nu. Försök genomföra en transition i ett samhälle som det svenska och det framstår som tämligen naturligt. Där finns många skäl till att jag varit nära att falla ner på fel sida av den tunna linjen.

Jag hoppas innerligt att vi ska kunna skapa en grundtrygghet även för den som absolut inte kan återrehabiliteras också. Inte bara för människor som jag som kanske kan och som ger sig fasen på att göra och vilja även om det så är det sista vi gör. Bokstavligt talat. Det finns de som inte har min tur och de människorna måste förstås plockas upp.

Därför driver jag så gott jag kan också aktivt en linje som innebär att vi ska ta hand om de som inte fungerar i ett normalt yrkesliv igen. Om det innebär hel eller delvis arbetsoförmåga beror ju på från fall till fall. Jag hoppas att vi ska kunna skapa ett system där individen själv ska kunna styra över detta i någon mån för att kunna behålla en aktiv bas i sitt liv i den mån det nu är möjligt. Men det ska vara ett system som också ger tryggheten att kunna stå vid sidan då det verkligen är nödvändigt. Utan att individens liv fullständigt faller samman.

Det viktiga är dock att vi som samhälle i så hög grad som möjligt arbetar för att skapa en trygg och fungerande tillvaro för så många vi alls kan. Det innebär också att vi måste skapa utrymmet att kunna komma tillbaka. Att faktiskt arbeta. Att kunna ha tryggheten i rutinerna i ett arbete eller studier. Att kunna ha tryggheten i det sociala nätverk det faktiskt innebär. Den stolthet det innebär att kunna gå till arbetet och göra något man är stolt och glad över. Det har med människovärde att göra.

Att bli systematiskt avpolletterad och placerad utanför samhället ger inte mycket människovärde, trots allt. Det ger inte mycket självkänsla åt särskilt många. Det är ett problem vi måste lösa. Rimligen genom att skapa möjligheter att återgå till ett arbete om möjligt. Det är den viktigaste biten i arbetslinjen i mina ögon. Och förstås att den ska gälla alla. Inte bara de välskapta ariskt blonda muskelknytena som avbildades på de där affischerna under den glada mitten av nittonhundratalet. Inte bara för de som passar in i normen och de som inte sticker ut och som inte på något vis är annorlunda.

För att... jag vill kunna arbeta. Fastän att jag är annorlunda. Fastän jag sticker ut. Fastän jag är otroligt kontroversiell och bryter mot alla de där förväntningarna om vad en människa, man eller kvinna ska vara. Fastän jag har problem med såväl kropp som psyke. Jag vill. Och det hade jag aldrig kunnat under den tiden då Helle Kleins älskade folkhem var den svenska modellen. På den tiden stod jag och många med mig vid sidan. På den tiden var jag och vi inte inkluderade.

Min dröm är att vi ska kunna skapa ett samhälle där alla har en möjlighet att skapa en tillvaro och en framtid. Där alla är lika mycket värda. Där alla har samma utgångsläge. Där arbete förstås belönas, liksom studier, liksom kunskap. Men där den som faller också kan lita på att där finns en hjälpande hand. En hand som hjälper oss upp då vi behöver hjälp. En famn som styrker och när oss och en hand som kan ge oss en knuff i ryggen då vi verkligen behöver den som bäst.

Det förutsätter också att den som verkligen inte kan resa sig har en uttalad och grundmurad trygghet som innebär att livet inte tar slut den dagen vi inte längre klarar att stå upp själva, inte klarar att gå, inte klarar att springa.

Där ska finnas ett system som tar hand om den som inte kan. Den som inte mår bra nog. Absolut. Men det ska vara ett system för alla. Där ingen längre blir exkluderad. Och där samhället och de sociala försäkringssystemen inte tar för givet att den som en gång fallit för alltid är ute ur leken.

Jag är inte ute ur leken (än) och jag är tacksam över att Alliansregeringen har börjat bygga ett system som ger mig möjligheten att komma tillbaka. På riktigt.
Om jag sedan faller permanent, så hoppas jag att vi ska ha hunnit bygga ett system som även då skyddar mig och hjälper mig om jag inte längre klarar att arbeta. Förstås. Men även om systemet är långt ifrån perfekt och även om jag inte köper den stenhårda linje som moderaterna gärna driver så vill jag ändå hävda att vi är på väg åt rätt håll. Det finns tusen saker kvar att se över och slipa på. Det finns mycket som behöver fixas och åtgärdas. Men grunden i det nya systemet är bra. Nu ska vi bara se till att föra det till nästa nivå och se till att vi har en trygg grund i detta system som verkligen når ut till alla som behöver det och som idag fortfarande hamnar mellan stolarna.

Intressant.

Fredrik Segerfeldt, jj.n

Många döda i striderna för demokrati i Iran

Även här:

DNMR, Scaber Nestor, Nätverket Svart Måndag

Missionskyrkan öppnar för könsneutrala vigslar

På Dagen.se läser jag om att även Missionskyrkan nu öppnar upp för homovigslar och kan inte låta bli att känna att det hugger till litet grann i magen. Det är lycka att det äntligen börjat hända nu. Öppenhet, jämlikhet, kärlek på lika villkor. Värme.

Det är dags nu. Det har inte varit många religiösa samfund som verkligen varit öppna för något liknande tidigare, men nu har mycket satts i rullning och helt plötsligt känns Sverige som ett mycket varmare och mer tolerant land. Jag är glad och jag hoppas att arbetet med att framställa en ny vigselordning för vigsel av samkönade par kommer att gå undan.

Svenska kyrkan och Baptisterna arbetar vidare också, vilket jag tycker är väldigt trevligt.

Nu pratas det även om att Svenska Kyrkans Regnbågsmässa (just nu inhyst under Sofia Kyrka på Söder i Stockholm) kan komma att bygga upp en HBT-inriktad konfirmationsundervisning. Tack till min mycket goda vän Christine som sliter häcken av sig för att tillsammans med de andra vid Regnbågsmässan få till stånd detta. Det ligger litet i pipeline och kyrkan har nog aldrig i modern tid varit så nära att återvinna en bild av sig som relevant även för den moderna tidens människor.

Man talar nu också inom Kyrkostyrelsen om att Sveriges Kristna Råd ska verka för civilrättslig registrering av äktenskap. Det känns som om vi är på väg åt rätt håll. Fantastiskt!

Det är ju faktiskt så att kristendomen och samtliga andra samfund alltid har utvecklats för att bli en del av en ny verklighet då världen omkring dem har förändrats. Att så inte skulle ske idag är förstås dumheter. Det är skönt att se att det går att anpassa sig till en ny verklighet och en ny värld eftersom det också innebär att många nya generationer slipper känna sig allienerade i förhållande till religionen. Det förbättrar möjligheterna för de religiösa samfunden att fortsätta vara aktuella och intressanta för människorna i morgondagens samhälle och det skapar utrymme för individen att kunna finna ett mål för sitt andliga sökande. Det tror jag är jätteviktigt.

Jag kan bara applådera.

----------------------------------------------------


Pingstkyrkefolket skriker förstås i högan sky över detta, liksom många andra. Tydligen frågar man sig vad Missionskyrkan och Svenska kyrkan har för bibelsyn. Jag kan bara konstatera att de läser bibeln helt rätt. För jag har svårt att se att Jesus själv skulle ha nekat en sådan sak. Hela Bibelns kärleksbudskap handlar om att öppna upp för, tolerera och acceptera den som är annorlunda. Den som är svag. Den som sticker ut. Den som bryter mot traditioner. Man kan ju inte direkt hävda att Jesus själv var särskilt konventionell eller ens traditionell. Hela pointen med Jesus sätt att agera var ju den att han på ett väldigt tydligt sätt bröt mot alla traditioner och alla fördomar och på så vis blev så kontroversiell att han tillslut avrättades genom korsfästelsen.

Och så sliter nu förstås Vatikanen för att öka på sina skaror av stenåldersfanatiker som nu lämnar de öppna kyrkorna i protest mot medmänsklighet och jämställdhet. Jaja. Bättre att de samlas på ett och samma ställe. Ni som känner mig vet att jag inte är något större fan av Benedikt XVI, men jag kan stå för det. Och med Ratzinger vet jag ändå vart jag har honom. Honom och alla de där övriga fördomsfulla vildarna. Hur man än tänker på det, så är det bra om alla människor som inte tror på lika människovärde samlas under Ratzingers kåpa. Då får vi litet ordning och de övriga trosförbunden lär få litet mer lugn och ro att anpassa sig efter verkligheten och 2000-talet.

SR Sjuhärad, Alatheia, Karin Långström Vinge, Dagen, Dagen 2, Dagen 3, Dagen 4, Vatikanradion, Manhattandeklarationen, EFS Idag, Berno Vidén, Emmausvandrarna, Kyrkans tidning om Metodistkyrkans (åter)hållning, Hela Pingsten, Bluefree, AB, DN, GP, Sändaren, Baronens hörna..., jj.n, HD

--------------------------------------------------------



På annat håll visar Svenska kyrkan återigen framfötterna genom att demonstrera för en säkrare asylprövning och i allmänhet för asylsökandes rättigheter. Strålande initiativ som värmer litet extra i höstrusket. Att det också skedde i höstruskets (och min) förlovade huvudstad gör bara saken än bättre.

Det är Svenska Kyrkans nätverk "Ny i Sverige" som anordnade en manifestation med tända ljus, mycket värme och ett hundratal deltagare (enligt uppgift) på Götaplatsen i Göteborg.

Kyrkans flykingrörelse har också i dagarna anordnat manifestationer i bland annat Norrköping, Sundsvall, Linköping, Filipstad, Södertälje, Umeå och Jönköping.

Det framgår dock inte om dessa manifestationer även gav utrymme för ett ställningstagande till förmån för människor som söker asyl på grund av sin sexuella läggning, identitet eller könsutryck. Det skulle vara fint om någon ville uppdatera mig kring det. Men hur som helst...

En eloge. Verkligen en stor eloge. Jag kan inte annat än vara stolt och glad över dessa initiativen. Tack för att ni finns!

Intressant!


Dagen, SR, SR 2, GP, Karin Långström Vinge, Baronens hörna, Tankar i natten, jj.n, Bengt Sjöberg

Landsmötet: Innovationskraft och utbildning

I korthet från Folkpartiets Landsmöte:

Äntligen pratar partiet om innovationskraft och kunskap som en väg ut ur den nya västliga medeltiden och för att skapa en väg in i den globala gemenskapen igen.

Tobias Krantz talar om forskning och utveckling för att Sverige och Väst ska kunna hävda sig i det globala samhället. Talar om risken att vi faller efter och att vi inte kan mäta oss i konkurrensen annars. Bra att partistyrelsen lyssnar. Finns mer att göra. Detta är en bra start. En mycket bra start.

Tack!

Och det där med mörkret inom den kristna högern

Jag skrev om hur glad jag var över att Cecilia Malmström blivit utnämnd till EU-kommissionär. Och jag brinner verkligen för det. Jag tycker det är fantastiskt och jag är säker på att Cecilia kommer göra ett fantastiskt arbete.

I vanlig ordning reagerar trollen. I detta fall ett högerkristligt (misstänker jag) troll. De brukar dyka upp då och då när jag skriver och jag brukar ignorera eller klippa det.

Detta kände jag däremot att jag ville besvara. För att det går till roten på min egen tro, på min egen övertygelse och för att jag därmed inte kan låta bli att svara.

Cecilia Malmström är en kvinna utan respekt för olikheter. Trots att hon talar
varmt om frihet och mångfald.

Som riksdagskvinna deltog hon i
pride-paraden i Riga och uttalade sig kränkande om landets lagar och katolska
kultur.

Tänk om politiker från Polen skulle marchera i en anti-abort
parad i Stockholm och kräva att vi ska ändra vår abortlagstiftning. Det skulle
bli ett jäkla ramaskri.

Skönt att slippa se henne i Sverige men jag är
orolig för att hon får ett ökat inflytande som kommissionär.

--------------------------------------

Mitt svar (som alltid förmodligen litet för drygt och litet för elakt, men jag bjuder på det denna gången):



Jo, visst är det fruktansvärt med människor som pratar om lika rättigheter, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, hbt-rättigheter och om att vi ska leva i nutiden och inte på 1400-talet. Självklart. Absolut.

Då resten av världen utvecklas och fler och fler blir överens om att vi inte ska låta kristen moralism styra över varken oss eller någon annan och då fler och fler talar om lika rättigheter för alla människor känner jag att det är helt och hållet i linje med min egen tro. Kolonialism, korståg och häxbränningar tillhör det förflutna här. Tack och lov. Och jag arbetar aktivt för att förhindra att den tiden någonsin kommer igen!

För den som inte accepterar det finns det fortfarande alltför många platser i världen där vi inte kommit lika långt. Förhoppningsvis kan vi minska det antalet drastiskt, men till dess kanske du trivs bättre där? Jag hävdar inte att vi i ett demokratiskt samhälle ska be någon flytta, men kanske är det ett bra alternativ för dig? Själv har jag hävdat att jag förmodligen kan komma att flytta till exempelvis Thailand om jag inte kan leva i ett öppet och fritt samhälle som tar hänsyn till integritet och mänskliga fri- och rättigheter. Kanske skulle den anonyma skribenten fundera på att flytta någonstans där mänskliga fri- och rättigheter inte har den vikt den har för mig och andra här och i Europa. Jag förespråkar valfrihet. Du har också, liksom jag, valet att lämna om det inte passar.

Resten av oss människor arbetar enligt demokratiska principer för att skapa valfrihet för alla i samhället. För så många vi alls kan skapa en valfrihet för. För att vi tror på demokrati. För att vi tror på valfrihet. För att vi tror på mänskliga fri- och rättigheter. Mänskliga rättigheter kommer jag och Cecilia och alla andra liberaler fortsätta stå för.

Jag tycker själv att det blir väldigt fel när en person som inte förespråkar frihet, demokrati och mänskliga rättigheter själv kräver att få förtrycka andra för att kunna hävda sin frihet. Tror du inte på demokrati och mänskliga rättigheter har du devalverat din röst kraftigt i mina ögon. Ser du inte att andra har rättigheter, så blir ditt krav på dina rättigheter mindre viktigt för mig.

Jag tror inte det skulle bli så himla mycket liv om en abortförespråkare kom hit och propagerade. För att de som slåss för allas frihet är betydligt mer toleranta än de som bara ser till sitt eget och som är rädda för utveckling, frihet och allas rätt att få vara hela människor.
Skulle det bli något rabalder alls, så handlar det om att du talar för att den ideologin handlar om att du ska ha fler rättgheter än någon annan. Att den ideologin handlar om att låsa andra och att riskera andras hälsa, men inte din. Ett själviskt och cyniskt agerande som jag inte känner mig räddhågsen inför att kritisera. Det tänker jag göra om och om igen. Jag är stolt över att jag inte är ensam om det.

Jag hoppas verkligen att Cecilia får ett mycket ökat inflytande som kommissionär. Gud ska veta att hon behövs och att vi alla behöver det.

För till skillnad från dig så tror jag på bibelns kärleksbudskap. Att vi alla är lika och att vi ska värna de som är svaga och de som är annorlunda. Var det inte det Jesus sa?

Till skillnad från dig tror jag på bibelns sanna och rena budskap. Till skillnad från dig vill jag inte leva på stenåldern.

Jag är ledsen, men din rädsla för det som är annorlunda skrämmer mig mer än något annat och jag hoppas att Cecilia kan hjälpa till att lysa upp i det mörkret där vi befinner oss just nu. Vi behöver ljuset, öppenheten, toleransen och kärleken. Mer än något annat.

Det är det sant gudomliga. Inte dina fördomar och din mörkerpropaganda.

En ny väg för Sverige och Väst?

Och återigen visar det sig att mina olyckskorpsfunderingar kring Sverige och vår plats i den globaliserade världen får ytterligare vatten på sin kvarn. Ibland är jag rädd att jag framstår som en alldeles för dyster fågelskrämma för mitt eget bästa eller att jag helt enkelt bara är ytterligare en av alla dessa lustiga foliehattar med långtgående och rätt obskyra teorier om det ena och det andra.

Jag är dock tämligen övertygad om att min syn på västvärlden som frånåkt av resten av världen blir mer och mer sann för varje dag som går. Jag har tidigare hänvisat till bland andra Globaliseringsrådet, Hans Rosling och Fredrik Härén. Nu kan jag även lägga Lars Magnusson (professor i ekonomisk historia vid Uppsala Universitet) till listan.

I Aftonbladet idag kan vi läsa om hur det svenska samhället mer och mer urbaniseras och att även medelstora städer och orter idag är för små och helt enkelt blir avfolkningsbygd när arbetena flyttar in till de riktigt stora städerna. Städer som Motala, Eskilstuna, Trollhättan och Motala krymper och får enorma balansproblem ekonomiskt när skatterna minskar och kostnaderna för försörjningsstöd ökar.

Men vad är då orsaken?

Orsaken är att vi har snöat in oss i en världsbild som är 60 år gammal och som är i desperat behov av att uppdateras. Vi inbillar oss idag att vi driver den teknologiska och kvalitetsmässiga utvecklingen - inte minst inom industrin. Det stämmer inte längre idag. Magnusson hävdar i AB att vi kanske inte blivit sämre, men att resten av världen blivit otroligt mycket bättre och därmed rusat förbi oss. Vi kan inte erbjuda samma kvalitet och tekniska spetskompetens som vi en gång klarade av att leverera - och dessutom producerar vi alldeles för många produkter som helt enkelt är alldeles för dyra.

Vem betalar många hundra kronor i timmen för en KTH-utbildad ingenjör när samma kunskap kostar 17 kronor i Indien, Thailand eller Kina?

Att Saab, Volvo och många andra tunga industriföretag går på knäna idag är faktiskt inte alls konstigt. Det är en effekt av den globala ekonomin.

Men samtidigt hävdar jag att det inte skulle behöva vara så. Vad är då boten?

Jag hävdar bestämt att vi i Sverige och i Västvärlden måste börja diskutera vår syn på omvärlden idag och aktivt arbeta för att uppdatera vår syn på hur resten av världen ser ut.

Vi är inte herrar på täppan längre. Vi är inte de som kan bäst och vet allt. Faktum är att vi ligger fasligt mycket efter för att kunna ta så mycket betalt som vi vill för det vi producerar.

Vi kan inte gärna gå ner i lön i Sverige till en nivå där vi kunde förväntas ligga om vi ska konkurrera på samma villkor som Kina. Vi vill heller inte ta de enorma steg bakåt inom arbetsrätt, arbetstid, förmåner, trygghetssystem och likande som skulle bli tvungna om vi ska konkurrera på samma villkor. Självklart vill vi inte det.

Ska vi då kunna konkurrera i framtiden och fortsätta ta ett globalt sett högt pris för våra produkter, måste vi öka kostnaderna för forskning och utveckling enormt i Sverige och i Europa nu. Det behövs omgående och rekordhöga satsningar för att verkligen skapa det extra försprång som vår prisbild trots allt motiverar.

Vi måste fundera på huruvida vi har råd med enorma prishöjningar inom produktionen idag.

Vi måste skapa utrymme för ett mer tjänsteinriktat samhälle när industrin sviker.

Vi måste skapa MYCKET bättre förutsättningar för nyföretagande och småföretagande för att se till att vi kan konkurrera med idéer, tankar, drömmar och visioner snarare än med teknik som ofta ligger flera år efter våra främsta industriella konkurrenter.

Vi måste satsa än mer på nya marknader där vi idag är långt framme eller på god väg. Musik-, medie- och spelindustrin exempelvis. Där handlar marknaden om en viss individuell produkt och vi har ett enormt kunnande för att skapa produkter som håller en mycket hög klass internationellt. Vi måste bygga vidare på detta.

Internetbaserad medieindustri på många plan kan ge fler möjligheter till en ekonomisk expansion. För att kunna åstadkomma en tillväxt inom denna sfären måste dock regeringen sluta straffa och förfölja den unga generationen datoranvändare.
Vi lever våra liv mer och mer på nätet idag. Vi sparar våra semesterbilder där. Vi betalar våra räkningar, spelar spel, diskuterar privatliv, hälsa och relationer. Stora delar av vårt arbetsliv flyttar varje dag ut på nätet idag. Liksom våra kortköp, kollektivtrafikresor och liknande.
Vi måste förstås utvidga samhällets regler och lagar till att gälla även i den virtuella fortsättningen på samhället, men den repressiva och moralistiska politik som förs idag gentemot den virtuella verkligheten skapar rädslor och aversioner mot användande av internet. Att FRA nu ska få nya arbetsuppgifter och få än större makt över oss och all information över våra liv bara förstärker bilden av att vi är på väg riktigt otroligt mycket ner i skiten. Ändamålsglidningen som inte skulle ske? Snacka om att bygga sitt eget fördärv...!

Då resten av världen mer och mer ser internet som ett verktyg för framtiden, som en kanal för högre utbildning på distans och som en möjlighet att styrka sitt arbete för demokrati, mänskliga rättigheter, yttrandefrihet och kunskapsinsamling, samt som en bas för ett nätverksinriktat inspirationsarbete lyckas Europa, USA och deras övriga västliga allianspartners att totalt stoppa hela den nätbaserade utvecklingen. Ska vi kunna bryta den ekonomiska trenden i Europa, ta oss ur den nuvarande krisen och den ökade arbetslösheten behöver vi ett fritt internet. Vi behöver en värld fri från förföljelser, åsiktsregistrering, censur och statligt sanktionerad moralism.
Lyckas vi inte bryta denna trenden, så kommer vi att fortsätta befinna oss enormt långt efter resten av världen. Vi måste bryta denna trenden nu!

Ett annat område där vi verkligen har möjlighet att konkurrera är den gröna sektorn. Elbilar, miljövänliga bränslen, en fortsatt satsning på elbesparingar, återvinning och andra redan påbörjade projekt är livsviktigt.

Idag är det dyrt att satsa på egenproducerad el. Bor du i lägenhet är det i praktiken omöjligt eftersom de boende inte har rätten att sätta upp solcellspaneler på exempelvis balkonger och terasser. Detta är avhängigt den numera antika debatten om parabolantenner inte minst i förorterna, där allmännyttan vägrade tillåta diskar på balkongerna av periodvis rätt fåniga och udda skäl.

Vi har också enorma problem med nätleverantörer som fortfarande vägrar tillåta inleverans från privata källor i sina nät, vilket också förstås ställer till problem. Vad orsaken till det motståndet skulle vara, annat än rent formellt motstånd av typen "så har vi aldrig gjort förr" och en eventuellt ökad administrativ apparat vet jag inte, men detta måste lösas nu.

En solcellsanläggning inköpt idag räknar man med håller i minst 30 år. Den kan i stora delar av landet producera nog med el för att kunna producera ett litet överskott vid sidan av att driva all den el som går åt under tiden vi befinner oss på arbetet. Inklusive kylskåp, tv och liknande. Besparingarna vid satsningar på sådana lösningar skulle kunna vara enorma.

Om vi dessutom tillät oss att klä in tak och fasader på våra byggnader runtom i landet (nej, det behöver varken vara fult, farligt eller absurt dyrt), skulle enorma mängder fossil och kärnkraftsproducerad el kunna sparas in.

Det skulle också vara en otrolig kick för den inhemska miljö- och energiindustrin som faktiskt är relativt välutvecklad inom Sverige och vårt närområde. En framtidsbransch som har svårt att växa sig tillräckligt stark utan inhemskt stöd och med en helt tilltäppt och uråldrig hemmamarknad.

Vi behöver idéer. Vi behöver tänka nytt. Vi behöver lära oss att tänka "outside of the box". En samhälleligt och idémässigt väldigt trång låda vars inre väggar drar sig allt närmre varann och som riskerar att fullkomligt implodera om vi inte agerar aktivt, kraftfullt, smart och snabbt.



En annan märklig sak med Sverige och den berömda lådan är att vi fortfarande inte har lärt oss att använda de resurser vi faktiskt har tillgång till. Iranska forskare, ingenjörer, läkare och liknande som på sin höjd tillåts köra taxi här i landet, men som många andra länder har lärt sig att uppskatta dessto mer. Många av våra mest kompetenta yrkesmänniskor flyttar idag utomlands för att få arbeta med det de är utbildade till. De är inte välkomna i Sverige idag.

Ett pseudoundantag är att Ericsson sedan många år flyger hit utländska ingenjörer och supporttekniker från Asien för att utbilda dem i företagets teknik, så att de kan arbeta på plats i Asien.

De som redan lever här är dock inte intressanta. Och så undrar vi över varför klyftorna ser ut som de gör och den svenska integrationspolitiken inte fungerar. I många kommuner är ju förstås inte ensamkommande barn välkomna. Xenofobi eller bara förbannad jäkla snålhet?
De senaste opinionsmätningarna har varit allt annat än kul. SD når hela 7,2% och det till stor del på sossarnas bekostnad. I en konjunktursituation och i opposition - något som borde vara en stund då Socialdemokraterna verkligen står i sitt esse. Vad hände? Mona, vad hände?

Själv hoppas jag på att det fortsatta strulet kan stärka Piratpartiet igen och att de lyckas med alla omstruktureringar som de verkligen är i stort behov av så att de är starka nog att konkurrera ut SD nästa år. Det känns så sjukt annars på sååå himla många vis.

Och jag hoppas förstås på en Vellinge-effekt efter allt strul kring de ensamkommande flyktingbarnen sista veckan. Det är dags för svenska folket att vakna upp, känna doften av kaffet och inse att vi är på väg åt helt fel håll. Dags att öppna bägge ögonen!

I exempelvis USA har även många företag, inte minst inom den högteknologiska världen, börjat headhunta personer med exempelvis en könsöverskridande identitet eller uttryck. Varför då?
Jo, för att de ofta - i likhet med många utlandsfödda - i vissa fall kan ha förvärvat ett annat sätt att se på saker och ting, har andra kulturella tillgångar och helt enkelt kan tänka utanför lådan.

Idag betalar inte företagen för ett statiskt kunnande från en teknologisk högskola. Det köper den smarta företagsledaren på den globala marknaden till reapris per rutin idag. Men idag premierar företagsledarna snarare idéer och skapande. En administratör eller förvaltare kostar 17 kronor i stora delar av Asien, Afrika eller Sydamerika idag. För en människa med idéer, nyskapande och visioner är företagen berädda att betala hur mycket som helst.

Samtidigt visar nu nya röd att låg utbildning ofta är direkt kopplad till risken att dö i exempelvis hjärt- och kärlsjukdom. Kan vi göra något drastiskt för att öka utbildningsnivån i landet och vinna dubbelt på att faktiskt genomföra satsningen?

I SvD läser jag om att det är alldeles för få kvinnor i bolagsstyrelser - fortfarande. Inget skämt längre. Detta är allvarligt. Det är farligt därför att det även riskerar att snedvrida företagens satsningar på nya produkter och tjänster om kvinnor inte kan vara med och styra utveckling, inriktning och satsningar till att även inkludera slutprodukter som är skapade för kvinnor. Och kvinnorna är fortfarande halva marknaden. Är det inte dags för oss att lära oss det snart?

Och så återigen det här med LAS och dess förmåga att slå mot de som är svagast i samhället. Det var väl ändå inte riktigt meningen? Är det inte dags att på fullt allvar kika på detta och skapa en förutsättningslös diskussion om hur vi faktiskt vill och ska göra med LAS i framtiden?

När ska vi börja ta tillvara nyskapande, kreativitet, spetskunskaper och visioner i detta landet? När ska vi börja se våra kvinnor, utlandsfödda svenskar, vår hbt-community, våra arbetslösa och våra sjukskrivna som en verklig tillgång snarare än en black om foten? När ska vi börja tänka grönt på allvar? När ska vi börja flirta med resten av världen? När ska vi börja drömma, tänka och skapa igen? När ska vi börja satsa på framtiden?

Tidigare inlägg:
1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, 13, 14, 15

AB, DN, DN 2, DN 3, SvD, SvD 2, Under den lugna korkeken, Claes Krantz, Scaber Nestor, Scaber Nestor 2, Scaber Nestor 3, Stefans Konspirationer, Länstidningen i Östersund, In Your Face, Dexion, Kent Persson, Ingerö, Peace, Love and Capitalism, Axess, Dick Erixon, Svensk Historia, Jonas Morian, Johan Westerholm, jj.n, Polispatrullen, Morgonsur, Peter Karlberg, Per Pettersson, ADL, Mohammed Svensson, Bloggarna.se, Tokmoderaten, Bjerke, Lilli Severin, Röda Malmö, Angie Roger, P-O Kjellberg, Åsikter om allt, Mårtensson, Opassande, Opassande 2, Techrisk, Copyriot, Mattias Bjärnemalm, Anders S Lindbäck, Harald Åberg, Locutus, JMW, Webbstrategi.se, Reklam 2.0, Hax, Sossar mot Storebror, Tankar från Rooten, Mary, Tvivlar, Integritet och frihet, Isak Gerson, Ett hjärta rött, Röda Berget, Alliansfritt Sverige, Maria Byström, Rabiatfeminism, Marknadsliberalen, Peter Andersson, Högerkonspiration, Kvinnor i Karriären, Zaramis, Zaramis 2, Badlands Hyena, Kent Persson, Kommunledningen, Christermagister, Leffe45, Malin-Trygg.



Intressant.

Mycket glad över förslaget om parboendegaranti

Hey!

Nu händer det grejer. Jag blev så himla glad då Folkpartiledningen gick ut med sin debattartikel i DN rörande ett förslag om parboendegaranti för äldre. Det känns som om det är dags nu. Det känns som om det är många som väntat alldeles för länge.

Visst kan det komma att kosta en slant här och var, men det är en välkommen och nödvändig kostnad och jag ser det som en solklar rättighet att äldre inte ska behöva skiljas åt om den ena parten är tvungen att flytta till ett äldreboende.

Jag har sagt det så himla ofta att jag nästan blivit andfådd sista tiden. Vi behöver mer mänsklighet och mer omtanke i samhället idag. Vi behöver mer hänsyn till individen och till människors fysiska och psykiska hälsa. Det är viktigt att vi ser över vården och det är viktigt att tillgänglighet, rörlighet och flexibilitet ökar. Folkpartiets förslag om parboendegaranti är ett mycket bra första steg i den riktningen

Nu får vi hoppas att det ligger till grund för en färd mot en ny och bättre vårdpolitik inom alliansen inför den nya mandatperioden efter valet 2010.

Det är dags nu. Vi behöver mer medmänsklighet i Sverige idag. Det här var precis det jag behövde för att rädda en annars ganska kackig dag idag. Idag har Folkpartiet gjort mig stolt.

Och förstås cred till Barbro Westerholm som driver sådana här frågor som ingen annan i riksdagen.


AB, AB 2, DN Tema, Aurora, Millans Memoarer, Maria Byström, Peter Andersson, HD, Fufluns, Majalisas

AB's Johanna Melén sammanfattar litet snabbt en del annat från Folkpartiets landsmöte, så jag slänger vidare en snabb länkning dit också. Kan tyvärr inte delta själv. Ägnar istället kvällen åt gruppmöte med partigruppen i Huddinge.

Det pratas även om giftermål mellan C och Fp, vilket jag trivs med rätt bra i tanken. Vore finhet att verkligen ta tag i det projektet snart. Gillar.

Läser också om Peter Englunds apell för Dawit Isaak som jag tycker är fantastiskt bra. Det är på tok för få som engagerar sig i Isaaks öde, känner jag. Vi måste värna rätten till demokrati, yttrandefrihet, pressfrihet och möjligheten att kritisera en regim som inte tror på mänskliga fri- och rättigheter. Och vi måste stödja våra egna medborgare. Jag undrar fortfarande om inte våra senaste regeringar gjort mer om Dawit haft ett mer svenssonbetonat namn, en litet ljusare hy och ett slätare hår. Vet inte, men det skulle förvåna mig om en svensk regering agerat så slapphänt om detta hänt Bengt Magnusson. Just sayin'.

Mobiler med pms och en call out om tips på en ny kommunikationscentral

Det här är så märkligt att jag inte vet hur jag ska förhålla mig till det. Det finns så många råttan i pizzan-historier kring både det en och det andra, men Motorola bekräftar tydligen problemet och hävdar att en buggfix är på väg.

Det handlar alltså om den nya Androidmobilen från Motorola som kort och gott kallas Droid. Det har visat sig att det här är en telefon vars kamera fungerar olika bra beroende på vilken tid i månaden det är. Fråga mig inte... jag vet faktiskt inte. Men någonstans är det litet gulligt att jag äntligen funnit en telefon som jag kan identifiera mig med, antar jag. (Förlåt, fina omvärld!) Seriöst... hur lyckas man med en sådan kodning av drivrutinerna i en telefon?

Skämt åsido - nu när min Symbianlur från Sony Ericsson har börjat sacka och inte längre fungerar så vidare bra funderar jag på vad i hela friden jag ska hitta på för något nu. Jag behöver en ny telefon, helt enkelt.

Någon som har en idé om vad jag borde satsa på? Jag misstänker att jag väntar med att skaffa en Droid i vilket fall som helst. Åtminstone till dess att den här märkliga buggen är åtgärdad och kameran och telefonen fungerar litet mer jämnt oavsett vilket datum jag använder den. Det känns som en bra sak ändå.

Program för transtemadagen på Huset - RFSL Ungdom/Stockholm

På lördag är det alltså dags för årets temadag på ämnet Trans.

Om du vill lära dig mer, om du vill söka kontakter eller bara hänga med oss coola transpersoner i Stockholm (samt en eller annan tillresande), så tycker jag att du ska komma förbi.

Temadagen kommer att hållas i RFSL's lokaler på Sveavägen 59 i Stockholm, även kallat Huset.

Man slår upp dörrarna kl 10.30 för den som vill mingla lite och kanske dricka en kopp kaffe innan den första programpunkten drar igång.

Klockan 11.00 hälsar Peter Tai Christensen (vice ordförande, RFSL Stockholm) och Linus Hedlund (ordförande, RFSL Ungdom Stockholm) välkomna och informerar om vad som kommer att hända under dagen.

Inträde: Gratis för medlemmar, 20 kr för dig som inte är medlem. Bli gärna medlem på plats och gå in gratis! 100 kr för dig upp till 26 och 300 kr för dig över 26.

Kom ihåg att anmäla dig så att RFSL har koll och vet hur mycket lunch som behövs (Anmälan på facebook räknas).

Välkommen!

/ RFSL Stockholm och RFSL Stockholm Ungdom

PROGRAM

11.15-12.45

Namnlagen – vad innebär regeringsrättens dom?

På förra årets transtemadag diskuterades namnlagen av riksdagsledamöterna Barbro Westerholm (FP) och Anti Avsan (M) under ledning av Kerstin Burman. Sedan dess har mycket hänt. Regeringsrätten har nyligen i en dom slagit fast att en myndig persons juridiska könstillhörighet inte ska påverka möjligheten att lägga till ett förnamn. Jan-Olov Madeleine Ågren och Kerstin Burman berättar om processen som ledde fram till regeringsrättens dom och samtalar om vad regeringsrättens dom kommer att få för konsekvenser samt vilka transrelaterade namnlagsfrågor som återstår.

Medverkande: Jan-Olov Madeleine Ågren och Kerstin Burman

Moderator: Peter Tai Christensen

12.45-14.00

Lunch

Det bjuds på lunch från Café Copacabana.

14.00-15.00

Identitetsstärkande arbete med transungdomar - hur, vad, varför?

Eddie Summanen, projektledare på RFSL Ungdom, föreläser utifrån RFSL Ungdoms pågående projekt Transformering. Projektet syftar till att höja kunskapen kring transfrågor samt att motverka ohälsan bland unga

transpersoner. Inom ramen för projektet anordnas identitetsstärkande verksamheter för transpersoner i åldern 13-30 år. Eddie Summanen berättar om vad som genomförts hittills och vad som planeras i framtiden.

Medverkande: Eddie Summanen

15.00-15.15

Paus

15.15 - 16.15

Trans på film

Louise Wallenberg, fil.dr i filmvetenskap och föreståndare för Centrum för modevetenskap, föreläser om representationen av transpersoner inom såväl mainstreamfilm som alternativfilm, fiktion och dokumentärfilm.

16.15-16.45

Paus

16.45-17.45

Infestus – Trans inom och utom teatern

Aleksa Lundberg tog examen från scenskolan i Göteborg som den första transsexuella eleven någonsin. Här bjuder hon in till ett samtal om trans både inom och utom teatern, baserat på sina egna erfarenheter. Dessutom spelar hon en scen från sin föreställning Infestus.

Medverkande: Aleksa Lundberg, Linus Hedlund

17.45-18.00

Avslutning

Malmström (Fp) ny EU-kommisionär

Regeringen har nominerat Cecilia Malmström (Fp) som ny svensk EU-kommisionär. Ett bra val, då jag tycker att Cecilia utstrålar precis den optimism inför framtiden, EU och världen som jag tycker att inte Fp, utan regeringen, Sverige och Europa behöver så mycket mer av.

Jag är glad att även moderaterna som regeringsledande och som största parti inom alliansen kan tänka sig att stötta en kandidat som inte kommer från de egna leden.

Jag ser det som stort för Sverige, men också för Europa med Cecilia vald som den nya svenska EU-kommisionären. Jag håller nu tummarna och hoppas på att det blir precis så bra som jag hoppas att det ska och kan bli.

SR, SvD, Klamberg, DN, DN 2, AB, Ex, GP, Sydsvenskan, SVT, Beijbom, Liberati, Bawars Värld, Jonas Sjöstedt, Dick Erixon, Mikael Wendt, Svensk Historia, Edvin Alam, Mathias Sundin, Fredrik Malm, Frykman, Runo, Mats Engström, Högbergs tankar, Khroniskt, Nattis 2.0, Per Altenberg, Johan Westerholm, Magnus Andersson, Ulf Bjereld, HD,

Transgender Day of Remembrance

Nu börjar det dra ihop sig inför årets Transgender Day of Remembrance.

Det är en dag som syftar till att hedra de människor som fallit offer för hatbrott, för fördomar och för diskriminering på grund av sin könsidentitet och för sin kamp att få vara sig själva.

Även i år finns där många människor som fallit offer för hatbrotten och som vi vill hedra. Där finns de som jag vill hedra.



Idag är Transgender Day of Remembrance inte enbart en sorgedag. Världen omkring oss förändras och fler vågar gå ut och möta världen. Fler vågar bryta mot de normer och de förväntningar som binder oss. Ju mer vi syns och ju mer vi tar oss rätten att skapa vårt eget utrymme ökar också acceptansen.

Sverige har verkligen förändrats under de sista tio-femton åren och det är lättare att vara ute och att vara transperson i Sverige idag än någonsin tidigare. Åtminstone om du bor i storstaden. Ute på landsbygden har vi fortfarande långt att gå.

Många mår fortfarande väldigt dåligt. Många lever under hot. Många lever med en oerhörd inneboende ångest och än idag är suicidrisken och även antalet som avslutar sitt eget liv alldeles för höga. Jag känner alltför många. Alltför många. Jag kommer att hedra dem under TDoR även i år.

Men vi pratar också mer och mer om en ny rörelse. Vi pratar mer och mer om ett identitetsskapande. Jag har förstått under den sista tiden att fler och fler som arbetar med sin identitet och sin egen process har börjat uppmärksamma oss som lever ute i samhället och står för de vi är. Och vi är några stycken. Både i Sverige och internationellt finns det numera en växande grupp individer som bryter mot gränserna och som slår sig fria - som syns och som hörs och som tar sitt självklara utrymme. På sätt och vis har vi börjat nå en situation där vi äntligen kan börja prata om ett identitetsskapande också för transpersoner. Vi har börjat skapa förebilder.

Jag tror att det är väldigt, väldigt viktigt.

Jag minns då jag fortfarande gick på gymnasiet i mitten av nittiotalet. Jag flyttade hemifrån då jag var 16 år för att flytta in till storstaden och påbörja mitt nya liv. Jag var ensam i storstaden, fick äntligen utrymme att gå min egen väg och börja om på nytt. Hell, this was my chance to transition!

Men jag var litet försiktig på den tiden. Jag vågade inte riktigt göra en sådan sak i skolan. Så var det ju. Man var rädd på den tiden. Jag visste heller inte så mycket. Det här var innan Googles tid och den enda dator jag hade var en Atari 520, definitivt utan möjlighet till uppkoppling på internet. I skolbiblioteket fanns inte heller mycket att läsa om vad jag kände att jag ville genomgå. Eller ville och ville. Jag ville inte genomgå. Jag ville bara få vara jag. Jag visste inte ens om det var möjligt. Och tänk om någon kom förbi och såg mig läsa om något sådant? Det gick ju bara inte. Det fanns inte på kartan!

Så vad gör man?

-----------------------------------------------

Jag insåg tidigt att jag var annorlunda. Att det var något som inte stämde med mig. Att jag inte var som de andra tjejerna. Jag ville vara, men jag var inte som alla andra tjejer. Och det märktes snabbt i de "grupper" jag rörde mig i. Det märktes på förväntningar och på omvärldens reaktioner. Det märktes i sådana basala saker som att jag inte fick bära samma kläder, och på så himla många andra vis som snarare var kopplade till sociala koder, acceptans och liknande. Jag lärde mig att hålla tyst. Jag har frågat mamma nu i efterhand om ett par av de saker jag själv minns. Jag trodde jag var fem år då mitt uppvaknande skedde. Det visade sig att jag var tre.

När jag genomgått den långa resan till den punkten att jag förberedde mig att flytta hemifrån och börja mitt nya liv som en mycket ung vuxen insåg jag också något annat. Jag var inte bara konstig och kände mig fast i en märklig kropp till vilken jag inte kunde referera till. Jag var också intresserad av kvinnor. Innan dess hade jag mest försökt att vara det för att det passade sig bättre så. Jag var inte säker på vad jag var och de första minnena jag har av att falla för någon alls involverade trots allt killar. Jag kom fram till att jag inte var bisexuell för att jag föll för killar utan för att jag föll för tjejer. Och herregud... Helt plötsligt fanns risken att jag dels skulle bli tvungen att försöka leva crossdressande och fel och hånad resten av livet. Jag skulle dessutom bli sedd som flata om jag fortsatte på det här sättet. Det var inte det att jag var bisexuell i sig. Det hade jag anat sedan jag var liten. Men helt plötsligt liksom snurrade spelplanen ett halvt varv och hela världen såg helt plötsligt annorlunda ut. Jag var inte egentligen på väg att bli bög, utan snarare att pendla mellan att vara hetero eller flata. Det var ett nytt sätt att förhålla sig till sig själv och till omvärlden ändå. Tankevurpa. Det skakade mig.

På den tiden... Vad fanns det för förebilder då? Boxarbettan? Det kändes väl bara inte riktigt som jag... Självklart fanns fler, men bara utomlands. Eller i de slutna kretsarna till vilka jag absolut saknade alla former av tillträde.

Så dök de upp. De två första riktiga homosexuella förebilderna som talade rakt in i mitt eget hjärta. De första som verkligen tog tag i mig och skakade om mig och fick mig att andas lugnt igen. Som fick mig att känna att jag inte var ensam.

Under tiden jag började min transition för första gången - i mycket maklig takt och enbart på fritiden - fann jag mina första riktiga förebilder. Eva och Efva. De första svarta rubrikerna om det lesbiska paret. Konstigt, kanske. Men på den tiden fanns det få lesbiska eller för den delen bisexuella kvinnor som verkligen lyste som förebilder i den världen där jag levde. Åtminstone för mig var det dessa två som verkligen blev de första riktiga förebilderna. Och det var stort. Ännu hade jag ingen aning om att det faktiskt gick att göra en könskorrigerande kirurgi, det fanns ingen information att tillgå någonstans och det fanns definitivt inga transförebilder. Inte efter vad jag kunde se.

Därför var också Eva och Efva viktiga för mig på många vis. Det var som om jag fick ett helt träd i huvudet på något vis. Jag var helt ställd och helt och hållet förvirrad. Det var en stjärnsmäll som jag inte riktigt klarar av att beskriva. Man kan väl säga att det var den allra första i en rad av lidnerska knäppar i mitt liv. Det borde ha hörts på en kilometers håll.

Det var med någon sorts minnets varma vemod och med en väldig massa inneboende känslor jag läste här om dagen om hur mina två första riktiga förebilder tillslut fick chansen att gifta sig i söndags. Det var en jättestor grej för mig bara att minnas tillbaka och jag grät faktiskt en stund och sände ut ett tyst tack till dem. Ett grattis. Ja, och allt det där. Jag är väl litet mushy, men jag får så lov att stå för det.

Idag har mitt liv förändrats något oerhört. Jag är visserligen inte igenom alltihop riktigt än. Framför allt måste jag lösa sådana saker som att kunna starta upp mitt yrkesliv igen och börja skapa mig en trygghet och en bas igen. Men idag är jag den jag vill vara. Jag har rätt kropp, jag har rätt identitet och jag är ute, fri och stolt. Och det har jag faktiskt dessa två kvinnorna att tacka för till viss del... Förebilder är så viktiga.

----------------------------

Jag lärde mig mycket under det där första året. Jag levde ett väldigt aktivt och vilt liv. Jag rörde mig ute på krogar, gick på fester, skaffade nya vänner. Jag läste allt jag kunde läsa, jag sökte nya förebilder, jag gömde mig själv i någon sorts trenchcoatdold intergenderistisk figur som bara var... konstig. Förlåt mig om jag säger det, men det var faktiskt ingen hit - det väsen jag blev under den här tiden. Men jag började höra rykten. Om att andra runtomkring mig kom ut som homo- eller bisexuella. Att det fanns fler därute. Jag lyssnade och jag sökte och jag såg. Intensivt. Samtidigt höll jag tyst och jag vägrade prata om det. Jag ville absolut inte att någon... Jag borde ha insett. Jag borde förstått. Det gick bara inte att dölja. Alla förstod utom jag. Jag förstod inte att så många andra redan hade förstått. Allt.

Men jag var väl för upptagen med mig själv, kan jag tänka mig. Det var en smärtsam uppväxtprocess på många vis. Jag vet inte hur många gånger jag läste Karin Boye på den tiden. Det var många. Men jag läste i smyg. Samtidigt viskades det här och var. Det var mycket vaga beskrivningar av att det fanns ytterligare något annat därute i mörkret. Människor som faktiskt bytte kön. Människor som faktiskt levde i rätt identitet oavsett hur de föddes. Det skulle dröja ytterligare en stund innan jag förstod att det inte var ren science fiction - rena vandringssägner. Man kunde faktiskt genomgå en transition, en könsresa, en omvandling - METAMORFOS!

Tillslut lärde jag mig. Tillslut förstod jag. Internet är jäkligt bra ändå. Undergroundrörelser är bra. För där frodas berättelserna för den som är invigd och där kan man lära sig mycket. Det är för den som är på väg att ta det första steget som förebilderna fortfarande saknas. Det är för den som tar det första steget som det fortfarande saknas en hand, en ledstjärna, en idé om vad det kan innebära att befinna sig på andra sidan.

Det är bland de som ännu inte vet och som inte är invigda i en inre krets som det ska vara självklart att där finns förebilder och människor att se upp till. Det är bland dessa "nyfödda" transgenderister som det behövs ledljus och en tilltro och ett hopp. Ett hopp om att allt en dag ska bli bra och att det finns en chans att få leva ett helt och ett värdigt liv. Ett liv utan hot och krav på anpassning till normer som helt enkelt inte är relevanta för någon som jag.

Vi behöver bygga hopp. Vi behöver bygga tilltro. Vi behöver bygga en värld där vi inte längre är rädda att gå ut på krogen, rädda för att dejta, rädda att berätta för svärmor, rädda att skaffa oss nya vänner eller gå på politiska möten. Vi behöver bygga en värld där även jag kan gå på stan utan att riskera att bli misshandlad, hotad, våldtagen, jagad eller rent av mördad.

Vi har en lång bit kvar att gå. Därför firar jag i år Transgender Day of Remembrance. Men jag gör det i hoppets ljus ändå. För det har hänt mycket på väldigt kort tid. Kan mitt politiska arbete fortsätta att åstadkomma förändringar gör det mig stolt. Samtidigt finns det många andra därute. Och för alla dem kanske det inte ens behöver vara självklart att skämmas och vara rädda om ytterligare tio-femton år. Men då behöver vi vara många. Och vi behöver omvärldens stöd. Och vi måste vara rädda om de få positiva förebilder vi har. Och nära dem. Nära oss själva. Skapa en ny och bättre värld för oss alla. En värld där även transpersoner är välkomna och självklara och kan leva i full värdighet.

Det är min dröm.

Hur ser din ut?

Intressant