Ja, inte verkar det så vidare lysande om det är så som Aftonbladet hävdar rörande arbetscoacherna som numera ska ta hand om och vägleda arbetssökande i Sverige. Tydligen har regeringen nu lagt 3 miljarder kronor på detta och det känns som om det är rena spektaklet.
Illa i så fall.
Det finns betydligt bättre saker att lägga de där pengarna på. Tidigare har det visat sig att dessa coacher kan tjäna oerhörda summor på att göra absolut ingenting och det här känns som om vi får den kritiken litet grann bekräftad.
Hoppas verkligen slippa hamna i händerna på en massa kvackare i framtiden och ber Littorin att se över vad pengarna används till och hur coachmarknaden ska regleras och styras upp så att den blir värd namnet i framtiden.
Han påpekar att det inte bara är i Lissabonfördraget som EU's ministerråd ges rätten att fatta bindande handelsavtal för Sveriges räkning (läs ACTA, bland annat), utan att så också var fallet enligt artikel 133 i Romfördraget. Romfördraget har varit i kraft sedan 1958, fortsätter han, och uppdaterades senast i Nice år 2001.
Faktum är, säger Klamberg, att enligt Lissabonfördraget får faktiskt även Europaparlamentet rätten att blanda sig i dessa handelsavtalen och ta del i godkännandena. Faktum är att Lissabonfördraget på denna punkten faktiskt lär fungera bättre och mer demokratiskt än Romfördraget gjorde och att vi därmed har nått en viss framgång i och med det nya fördraget. Klamberg hänvisar till artikel 218 på sidan 190 i dokumentet.
Den här artikeln är gammal nu. Från sista september. Men temat är aktuellt och jag har tänkt att pusha för det hur länge som helst. Nu när jag är inne i en manisk skrivarperiod kan jag ju passa på att länka upp den åt er andra också.
Detta handlar om att regeringens Globaliseringsråd tydligen inte tas på allvar, till skillnad från dess danska motsvarighet, och att regeringen tycks ha svårt för att verkligen vilja släppa eller på annat vis ta i rådets slutrapport (som dock numera finns för nedladdning) och som handlar om att fördjupa kunskaperna kring Sveriges roll i den globala ekonomin och att ta fram strategier för att Sverige ska kunna hävda sig i framtidens ekonomiska verklighet.
Jag har tidigare diskuterat de här frågorna och hävdat att vi måste börja se över vår syn på utbildning, forskning, demokrati, produktion och handel inför framtiden. Inte minst har jag baserat det på uttalanden från Hans Rosling och Fredrik Härén. Men det finns uppenbarligen många ytterligare röster där ute.
"I den nya globala miljön är inte konkurrens begränsad till företag. Lika tungt för ett lands framgång väger att dess politiska system förmår agera framsynt och effektivt för att genomföra viktiga anpassningar och erövra nya möjligheter. Sverige, med sin långa tradition av rationell analys och gemensam handlingsförmåga, borde kunna hävda sig väl i den internationella konkurrensen mellan politiska beslutssystem. En första förutsättning är att nationen inte blundar för de nya realiteterna."
Problemet just nu är att regeringen tycks vara rädd för att ta i de problem Sverige och Västvärlden har rörande vår syn på resten av världen, på handeln, på produktion, ekonomi, utveckling och utbildningsfrågor. När ska regeringen vakna? När ska Sverige och Västvärlden vakna?
Ska vi slippa bli fullkomligt och totalt omsprungna i framtiden är det dags att ta tjuren vid hornen och börja diskutera de här frågorna på största allvar. Det kan vara läge för regeringen att sluta vara så himla rädd och att sticka huvudet i sanden. Det brukar trots allt inte vara en så vidare framgångsrik väg att gå.
I samband med veckans demonstrationer i Iran har över 100 personer gripits, rapporterar Aftonbladet och TT.
Det finns fortfarande mycket goda skäl att hålla ögonen på Iran och att bita ifrån gentemot den illegala regimen i Tehran. Med tanke på hur våldsamma dessa gripanden brukar vara, vill jag inte ens tänka på i vilket skick dessa demonstranter och oppositionella befinner sig. Det är skrämmande att västvärlden så totalt har tystnat och jag vill återigen be er alla att fortsätta uppmärksamma problemen i Iran och stå upp för demokrati och mänskliga rättigheter även hos våra medmänniskor i Iran. Även om vår egen regering och EU fegar ur och inte vill ta ansvar för att driva en politik som ställer den nuvarande regimen till svars kan vi som kallas för folkviljan göra det.
Våra röster behövs igår, idag och imorgon. Tystna inte. Vi får aldrig glömma Iran.
Jag tycks vara långt ifrån den enda som reagerar skarpt på den märkliga dom som drabbat Per-Anders Pettersson efter att han tydligen rätt rådigt ingripit för att skydda en äldre kvinna som som råkat ut för ett överfall. Tydligen var gärningsmannen tämligen aggressiv och upplevdes som påverkad av någonting.
Att man i ett sådant fall blir tvungen att ingripa för att skydda liv och lem på en annan medmänniska som råkar illa ut har ju länge varit något vedertaget och accepterat från samhällets och lagens sida, men tycks nu falla helt pladask till marken.
Jag tycker personligen att domen är märklig. Att en person som oprovocerat angriper en annan människa som till stor del saknar möjlighet att försvara sig och sedan kommer undan ostraffad och till och med med ett skadestånd som tröst begriper jag bara inte.
Att en person som agerar för att stoppa ett sådant angrepp sedan blir dömd till ett års fängelse... jag förstår det nästan än mindre.
Jag förstår att gärningsmannen i fråga ska ha varit passiv gentemot Per-Anders Pettersson själv, men gärningsmannen var väl ändå inte passiv gentemot det verkliga offret i situationen. Tydligen ligger tyngdpunkten i domen på det där andra slaget som ska ha tagit i huvudet på gärningsmannen och som anses vara ett slag för mycket. Men vad gör man under kort tidsrymd om man försöker stoppa en sådan person, misslyckas och upplever att personen sedan går till attack mot en själv?
Som jag ser det finns det säkerligen ett flertal domare som är beredda att fälla den ursprungliga gärningsmannen och fria Pettersson i det läget, men de har helt enkelt inte möjlighet att göra det med nuvarande lagstiftning.
Jag betvivlar egentligen inte att domarna har försökt göra en korrekt och bra bedömning av fallet, men saknar de medel att döma en angripare och att fria en person som ingriper för att rädda en annan människas liv - då måste de trots allt få de verktyg som behövs för att göra det. Rätten till nödvärn måste stärkas.
Om det sedan beror på hur lagen är skriven eller om det bara är en tolkning man gjort i rätten utifrån fallet eller sina egna värderingar lämnar jag osagt. Men saken är att vi måste göra något för att ändra på förutsättningarna för hur en sådan här situation hanteras i rätten i framtiden. Det här torde helt enkelt vara oacceptabelt från samhällets sida, vilket ger utrymme för en lagändring för att skärpa upp situationen.
Jag kanske inte alltid propagerar för högre straff, men jag propagerar sannerligen för att rätt person ska dömas och att en fungerande logik gäller rörande sådana här fall.
-----
Kanske var det på grund av att samhället och rättsväsendet ser ut som det gör som jag själv inte fick ett uns hjälp av de personer som gick förbi då jag blev utsatt för ett övergrepp mitt på ljusan dagen för snart ett år sedan - mitt i Stockholms city. Det kan mycket väl vara så att ingen vill ingripa just på grund av att lagen eller tillämpningen av lagen ser ut som den gör. Men oavsett vad är det orimligt och skrämmande och ger en otäck bild av vilket samhälle vi faktiskt lever i.
Ingen ingrep den gången. Ingen tog heller tag i mig då jag blödande, gråtande och med sönderslitna kläder tog mig hem efteråt, en resa på en timme med hjälp av kommunala färdmedel.
Jag hade gjort vad som helst för att ha haft en person som Per-Anders Pettersson till hands den gången. Men ingen ville eller vågade som sagt ingripa.
Man kan fundera över det där ett par varv och diskutera vad en lag som kräver ingripande av förbipasserande skulle kunna innebära. Det har varit uppe på tapeten ett par varv redan. Samtidigt verkar lagen rätt meningslös då ingen kan tvinga en människa som är livrädd att faktiskt ta steget och ingripa, med risk för sin egen hälsa. Och om man nu har skyldighet att ingripa till priset av att man själv blir dömd för sitt ingripande och gärningsmannen själv går fri?
Vi har mycket att tänka på och jag hoppas verkligen att det här är något som inte lämnar våra lagstiftare oberörda. Det kan vara värt att se över lagrummet. Helt enkelt för att något sådant här faktiskt inte får lov att hända.
-----
Gör din egen bedömning genom att läsa de aktuella domarna:
Det här är ett oerhört känsligt ämne och det diskuteras ju uppenbarligen hejvilt både här och där, men det är intressant att se hur många som hoppat på detta och att följa diskussionerna. Reaktionerna går verkligen över hela spektrat, vilket jag försökt skildra genom den lilla bloggväggen här ovanför. Ibland är det kul att hitta nya bloggare som man inte lagt märke till tidigare också, och i ett sådant här fall är det värt att hålla ögonen öppna. Man kan hitta rätt mycket spännande folk där ute då.
Det är rätt spännande att se hur allting hänger ihop ändå. Jag har i ett par poster nyligen påpekat hur islamofobi hänger ihop med övervakningslagarna, liksom en underliggande rädsla för vart världen är på väg nu när västvärlden i allt väsentligt blir omsprungen av andra kulturer, religiösa sfärer och så vidare. Vi är inte längre herre på täppan och måste därför skydda oss och vårt sätt att leva. Tyvärr gör vi det inte genom omfattande forskningsprojekt, genom att skapa drömmar och visioner och genom att värna friheten och integriteten så som vi en gång i tiden gjorde och därmed byggde upp västvärlden som något historiskt unikt.
Men alla imperier ska ju falla och vi har just nu att bevittna hur det frihetliga väst börjat kollapsa och använder sig av övervakningslagar, handelsavtal, censur, stängda gränser, korståg och tjallerisystem för att panikartat hålla fast vid det vi har. Men panikartade försök att bevara något som är förlegat och snarare borde utvecklas och förnyas har aldrig fungerat särskilt bra.
Professor Michael Geist har på sistone lyckats få tag i dokument rörande handelsavtalet ACTA som nu är inne i en intensiv förhandlingsperiod. Dessa dokument (nedladdningsbart här) är nu publicerade och det är onekligen rätt skrämmande läsning, måste jag säga.
Och det som är så intressant är hur Michael Geist påpekar, bland annat i denna intervjun, hur ACTA försöker underminera lokal lagstiftning genom att sätta sig över rätten till suveränitet hos alla länder - även de som inte själva skriver under avtalet.
Det handlar om att pressa mindre länder till att gå med på ACTA för att de alls ska få ta del av handel med ACTA-länderna överhuvudtaget. Mycket av det vi tidigare tagit för givet inom frihandelssystemet kommer troligen inte att vara aktuellt post-ACTA.
Det är inte heller otroligt att de framsteg vi gjort i samband med de europeiska förhandlingarna kring Telekompaketet kommer att te sig synnerligen meningslösa med tanke på att inte minst den amerikanska upphovsrättsindustrin sett till att lobba inte på en front utan på många samtidigt. När resten av blogg- och medievärlden jublar över segern i Europaparlamentet sitter jag och känner hur upphovsrättsindustrin, dess lobbyister och alla kravpopulister sitter och hånflinar. Vi har inte vunnit någonting alls. Vi har bara blivit lurade att tro att vi segrat, men kommer snart att bli slagna på fingrarna då ACTA-avtalet står klart i början av 2010.
Det ter sig naturligt idag att konstatera att på samma sätt som FRA bara var en dörröppnare för det långt mer omfattande och skrämmande INDECT så gäller samma sak för Europeiska Unionens telekompaket och IPRED i förhållande till ACTA. I detta fallet ligger IPRED och Telekompaketet till grund för ett förberedelsearbete inför det till stora delar topphemliga och kraftigt nedtystade ACTA-avtalet.
Det är bara en tidsfråga innan vi kommer se internetlagar som innebär en "three-strikes-and-you're-out"-princip, vilket torde vara ett stort demokratiskt "NO-NO"!
Faktum är att man på många håll påpekat bristen på, och nödvändigheten av, transparens i förhandlingarna. Michael Geist själv har gått så långt som att säga att dels bristen på transparens och dels de långtgående och förmodligen folkrättsvidriga metodiker som nu förknippas med ACTA borde föranleda en diskussion om huruvida Kanada rent av borde dra sig ur förhandlingarna. Även Howard Knopf säger samma sak. Jag anser att även Sverige och Europa bör ta sig en allvarlig funderare kring detta.
Med tanke på hur många försök vi sett att försöka inskränka yttrande- och åsiktsfrihet på sistone kan jag inte annat än undra hur lång tid det dröjer. Skrev litet löst om det tidigare idag.
På tal om yttrandefrihet: EFF driver en kampanj för bloggares rättigheter. Mer information här.
Ge ditt stöd genom att bland annat skaffa din egen badge för din blogg här.
Du kan också välja att stödja den numera klassiska Free Speach Online-kampanjen genom att visa att du är del i Blue Ribbon Campaign. Också den en del av det viktiga arbete som bedrivs av Electronic Frontier Foundation.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte förstår polackerna som nu vill bygga nya kärnkraftverk för att komma ifrån beroendet av rysk gas i samband med att den nya gasledningen byggs (förbi och runt Polen) och med tanke på de enorma utsläppen som produceras av den traditionella kolindustrin.
Många är kritiska idag till kärnkraften. Jag kan inte säga, trots att jag är folkpartist, att jag älskar den. Men jag kan se behovet av den för att komma tillrätta med beroendet av kol, olja och andra fossila bränslen. Tekniken utvecklas och det går idag att producera oerhörda mängder el på ett väldigt säkert vis. Men jag är, som alltid, rätt skeptisk till frågan om slutförvaringen.
Ändå är jag glad att Polen idag väljer att acceptera fransk hjälp och expertis istället för att producera kärnkraft med den gamla ryska tekniken som vi fortfarande har i relativt färskt minne sedan Tjernobyl.
Sedan önskar jag att vi vore litet mer visionära i Europa än så. Det går att producera väldigt mycket el med väldigt små medel. Och det går att göra kraftiga miljöbesparingar också.
* Men vart är satsningarna på att införa LED-lampor utan att de kostar en förmögenhet? Vart går LED-lampor ens att köpa idag? (Någon som vet får gärna höra av sig och berätta det för mig. Jag vore hemskt tacksam).
* Och vart är all hem-el som kunde produceras genom små, effektiva och tysta vindkraftverk (som inte alls behöver vara av den gamla trebladiga rotortypen längre)?
* Vart är alla solpaneler på fasader, balkonger och tak? Det kunde ge en oerhörd besparing under mycket lång tid, men det motverkas i stort sett aktivt av myndigheter, bostadsbolag, elbolag och andra. Vilket känns oerhört gammalmodigt på fler vis än jag orkar tänka på.
* Vart är alla hundratusentals elbilar vi drömde om för ett antal år sedan? I inte minst storstadsregionerna skulle vi absolut kunna ha elbilar i mängder.
* Vart är elmopparna? Fatta vilka besparingar vi kunde göra om vi hade fler som reste korta sträckor med hjälp av elmopeder istället för ensamma i en bil byggd för fem och utan att behöva spy ut koldioxid varje gång vi ska någonstans. Cyklarna ökar ju rätt mycket just nu, åtminstone i Stockholm, vilket är superbra. Men alla lär inte vilja eller kunna ta cykeln till jobbet ändå. En moped kunde för en del vara ett bra alternativ? Tänker jag där jag sitter och spånar nu i alla fall.
* Vart är den havsbaserade vattenkraften och vågkraften?
* Vart är de havsbaserade vattenkraftparkerna?
* Solkraftparker någon?
Men hur som helst måste vi komma tillrätta med de fossila bränslena och tiden rinner iväg. Och om vi kikar på utsläppen i exempelvis de forna öststaterna och i länder som Kina, så blir vi förmodligen tvungna att inse att vi nog måste acceptera den utvecklingen en tid framöver. Här hemma är det kanske inte mycket bättre egentligen. Skillnaden här är att det i första hand hänger på brist på politisk vilja mer än något annat. Ingen vill bygga ut vattenkraften och förstöra älvarna ännu mer. Till dess vi sänkt förbrukningen kraftigt (vilket alltså motarbetas kraftigt från många håll) och funnit andra fantastiska lösningar ser jag det som nödvändigt att vidareutveckla kärnkraften. Även om mina miljöpartistiska vänner lär hugga huvudet av mig för det.
Det är lugnt. Jag kan bjuda på litet kärnkraftsvärmd kladdkaka för att muntra upp litet grann om de blir alldeles för ledsna på mig, tänker jag. Man vet aldrig, det kanske duger, det också.
Förresten skriver fler om detta där med gasledningen också:
Och jodå. Det är inte bara i Sverige vi hittar på dumheter, trots allt. Vi har ännu inte - alltför ofta - någon totalcensur på specifika teman i Europa, även om många säkert skulle vilja se det hända. Det innebär alltså inte att det inte redan finns. Det är bara det att det inte talas lika högt om det. Tänk Marianne Mikko, Silvio Berlusconi eller HBT-politiken i flera östländer osv.
Jag brukar hävda att västvärlden går tillbaka (Australien sägs vara världens mest censurerade nation och EU kämpar för att hinna ikapp), medan resten av världen går framåt.
Det finns dock mycket kvar att göra på många håll fortfarande. Som i Kina där BWO nu censureras och blir tvungna att släppa nya albumet "Pandemonium" med 13 låter istället för 15. Detta efter att låtarna "Temple of Love" och "Give Me the Night" tydligen kommit att betraktas som exempel på låttexter som förespråkar sexuell skörlevnad och drogliberalism. Well...
Men det är ganska illa att det fortfarande går till så alls i världen idag och vi behöver fortfarande bedriva ett internationellt arbete för att komma tillrätta med censur och förtryck på många olika nivåer och i många olika länder. Jag bara önskar att vi inte var på väg åt samma håll även här i den så traditionellt frihetsvurmande västvärlden. Men det är förstås också "a thing of the past".
När får vi se BWO's låtar censurerade i delar av Europa?
Med tanke på att positiva omnämningar av exempelvis homosexualitet redan är förbjudna bara ett fåtal mil från Sveriges gränser känns det som ganska troligt att vi kommer få se mer av sådant en bit framöver även här. Dags att rensa framför egen dörr och sedan ta tag i att pressa bland andra Kina till en mer modern hållning rörande inte minst sexualiteten?
Den självdefinierade socialdemokratiske socialliberalen, Johan Westerholm, biter på Kristdemokraterna. Vilket jag för det mesta tycker är oerhört kul, så jag är tvungen att länka upp detta för er som eventuellt har missat det.
Denna gången handlar det om efterspelet till domen rörande fyra kvinnor som nekats ersättning av Försäkringskassan i samband med komplikationer under sina graviditeter. Och förstås en nyligen presenterad utredning rörande socialförsäkringssystemen som lyckades fallera så dant att den uteblivna ersättningen alltså blev en fråga för domstol.
Jag kan faktiskt inte annat än hålla med om att Kd verkar vara ute och cykla, och jag tycker att Nyamko Sabuni återigen visar varför hon är en såpass bra minister som hon är.
Riksdagens frågestund 5 november 2009:
Anf. 39 MICHAEL ANEFUR (kd):Herr talman! Det jag funderar på är om det kanske finns någonting att göra som skulle förhindra att vi får en fortsättning på den här typen av händelser. Mitt parti Kristdemokraterna har föreslagit något slags liten graviditetspeng – en trygghet i väntans tider – som man skulle kunna utnyttja i slutet av en graviditet. Skulle det kunna vara någonting som ministern möjligen kunde tänka sig att verka för?
Anf. 40 Integrations- och jämställdhetsminister NYAMKO SABUNI (fp):
Herr talman! Det är redan i dag möjligt att via föräldraförsäkringen i förväg ta ut jag tror att det är en månad, alltså innan man föder. Det är just för att man utgår från att vissa kvinnor inte mäktar med att jobba tiden ut. Den möjligheten finns således. Det som domen stipulerar är väl någonting annat än den möjlighet som kvinnorna kunde ha använt sig av ifall de behövde vara hemma. Försäkringskassan får titta på domen, och om det visar sig att två lagstiftningar går mot varandra och inte kan verka sida vid sida finns det anledning både för mig och för Husmark Pehrsson att titta närmare på dessa frågor för att se hur vi kan lösa dem. För tillfället ser jag inte att den dom som kom i går skulle föranleda några åtgärder från min sida.
Liksom Johan Westerholm kan jag inte riktigt se hur ett speciellt allmosesystem skulle hjälpa välfärd, integritet, jämställdhet och trygghet för gravida kvinnor. Ett redan befintligt system som i sig skulle kunna fungera bra och som kort och gott jämställer problemen under slutfasen av en graviditet med andra komplikationer och "sjukdomstillstånd" i livet tycker jag är det enda rätta. Att införa gravididetspengar för att särställa gravida och därmed göra dem än mer utsatta och placera dem utanför samhället känner jag blir fullständigt fel.
Vi behöver inte fler särregler som gör kvinnor till något som inte går att ha i de vanliga systemen, som inte går att ta hänsyn till i de ordinarie socialförsäkringssystemen. Det är trots allt inte så att graviditeter är något nytt och mystiskt som vi inte förstår oss på idag. På vilket sätt är särlagstiftningar och allmosor det rätta sättet att hantera graviditeter? Vi borde snarare kunna förvänta oss att systemet som finns idag fungerar - vilket det visserligen visat sig inte riktigt göra nu på sistone; men då är det där vi ska gräva istället. Vi måste helt enkelt se till att nuvarande regler levs upp till, kanske förnyas och anpassas en aning och att det ska vara ok att även som gravid kvinna räknas som en människa, en individ, en tillgång som man är beredd att satsa på från samhällets sida och som någon som förtjänar respekt för vad hon faktiskt genomgår.
Faktum är att vi måste respektera människorna bakom graviditeterna och sluta behandla dem som om de vore någon sorts parasiter gentemot samhället. Att man kan behöva vara sjukskriven på grund av komplikationer under en graviditet, eller att man kan ha svårt att utföra ett tungt arbete under slutfasen av en väntandeprocess är faktiskt inget konstigt. Att samhället idag vill straffa gravida på olika vis och vägrar ta hänsyn till hur kvinnorna mår tycker jag är skandalöst så det bara dånar om det.
Nog behöver vi en översyn och det är kritiskt att vi gör det så snart som möjligt. Vi måste börja se människorna, trots allt. Inse att allt inte är perfekta och rosenskimrande skolboksexempel. Speciellt inte i samband med något sådant som just en graviditet.
Men vi ska inte placera barnaföderskor utanför samhället och utanför de ordinarie socialförsäkringssystemen på köpet. Någon jäkla måtta får det ju för fasen ändå vara!
Återigen visar Kd på sin märkliga idé om att kvinnor står utanför samhället. De vill gärna fuska till det och säga att de tänker på familjen. Det enda de tänker på är i regel olika vis att återgå till den tiden då kvinnan skötte markservicen hemma, stod med maten klar på spisen när maken kom hem och födde barn utan att det kostade socialförsäkringarna ett öre - för de var ju ändå inte i arbete. Absurt!
Anna Hedborg (arbetsförmåge- och socialförsäkringsutredare) har nu följt upp de här märkliga idéerna med just en idé om särskild ersättning till gravida och sörjande. Men jag vill bara hälsa till Anna Hedborg att hon borde fundera på att tänka om litet grann. Det är fel signaler Anna Hedborg slänger sig med. en person som drabbas av akut sorg behöver inga allmosor - bara en grundläggande respekt för att det gör ont och att man kanske inte helt och hållet är i form för att arbeta under en kort tid efter ett sorgebesked. Duh! Skulle det vara en nyhet? Men varför ett utanförskapssystem som gör detta till något onaturligt och som inte passar in i det nuvarande socialförsäkringssystemet?
Det en person som genomgår djup sorg eller en graviditet behöver är definitivt inte att bli betraktad som ett ufo dessutom. Det är väl för guds skull det sista man behöver???
En gravid kvinna är heller inget meningslöst våp som inte passar in i de nuvarande systemen. Hon ska snarare beredas plats i samma system som alla andra människor har tillgång till och inte bli särklassad för det hon gör, går igenom, upplever.
Vi kvinnor behöver inte särskilda system för att kunna leva våra liv. Vi är varken viljelösa eller gjorda av porslin. Däremot behöver vi en grundläggande förståelse för att det finns vissa saker, graviditet inräknat, som vi genomgår och som under förhållandevis mycket korta perioder gör att vi har svårt att arbeta en normal fulltid. Men det rör sig ändå om kortare perioder i regel och är inget konstigt som vi inte upplevt säg de sista 100.000 åren. Det borde inte komma som någon nyhet för någon att det är såhär det går till och att det är såhär det fungerar. Slopa idén om särersättningar för kvinnor som om vi vore mindre värda som människor. Vi behöver respekt för att vi är kvinnor och därmed medmänniskor. Punkt!
-----
En annan sak som Anna Hedborg tar upp i sin utredning är möjligheten att ta bort sjukpenningen efter skönhetsoperationer.
Jag får erkänna att jag inte läst igenom utredningen helt och hållet än, men jag ser en tydlig risk att det här i första hand kommer att drabba inte de som genomför rena skönhetsoperationer utan i första hand de som genomgår livsnödvändiga eller mycket kraftigt livskvalitetsförbättrande plastikkirurgier - även på rent medicinska grunder.
Ett fantastiskt förslag i så fall. Absolut. Speciellt som det ju inte alls kommer drabba människor som genomgår en gastric bypass, en livsnödvändig GRS/SRS (Genital/Sex Reassignment Surgery), gör bröstkirurgier på grund av exempelvis en behandlad cancer eller för den delen en hudtucking efter kraftig viktnedgång (som också anses vara fullständigt livsviktig och kritisk).
Men det förstås... De människor som brukar följa Kd i de här tankebanorna brukar ju inte riktigt se till sådana situationer. Skönhetsoperationer är skönhetsoperationer. Eller hur?
Jag har redan skällt på nykatoliken Birro ett par gånger på sistone (se nedan) och behöver inte gräva så mycket mer i den gropen. Birro har bett om en andningspaus för att hämta andan och det kan han väl få. Men själva tanken på att förbjuda könskorrigeringar och att dra in alla former av sjukskrivningar i samband med "skönhetsoperationer" är något vi säkerligen kommer att få se mer av från just den kristna högern. Och jag som för övrigt trodde att Anna Hedborg brukade vara sosse, men det brukar ju kunna ändra sig när man får för sig att börja ägna sig åt kristen moralism, så det är inget nytt.
Förundras över att den där utredningen om behandling av trans- och intersexuella som ligger på Göran Hägglunds bord (eller snarare allra längst in och underst i det stora kassaskåpet på rummet där allt som inte riktigt passar sig ligger) fortfarande är orörd efter nu över tre år. Men det är klart att förbudet mot att genomföra könskorrigerande kirurgier utomlands för de som vägrats den lagstadgade rätten till vård i Sverige (förmodligen genomförs bara en femtiondel av alla livsnödvändiga byten i Sverige på grund av att det inte anstår sig enligt de nuvarande högdjuren som styr över transitionsvården) som ligger i loopen enligt den utredningen kanske förstås blir en nödvändig uppoffring för att man ska slippa ta i saker som rätten att spara undan könsceller eller kanske till och med adoptera. Jodå, jag förstår precis. Kristen moralism så det stänker om det. Men det är bra att man inte skäms över sina prioriteringar i alla fall. Vi vet ju åtminstone vart kristdemokraterna står, inte sant?
Hur går det förresten med det hårda arbete som inte minst katolska kyrkan genomdriver i Europa för att förbjuda aborter igen över hela världsdelen? Nu när vi ändå talar kristen moralism, patriarkaliska drömmar om forna glansdagar och medeltida kvinnosyn... tänkte att vi kanske skulle ta våra kära kristdemokrater på pulsen där också. Och för all del... jag bollar gärna den frågan också vidare till Anna Hedborg, för den händelse att det någon gång skulle råka tumma in på hennes kunskapsområde också. Inte alltför osannolikt, för övrigt, om man kikar på kringliggande orsaker i samband med en del aborter kan det mycket väl vara så att det är förknippat med annat som kanske påverkar arbetsförmågan så jag tycker nog att frågeställningen är väldigt relevant.
-------
Tänker litet grann på Anne Rice som gick och blev nykristen just för att hon forskat om kyrkan, reliker och kyrkans mysterier för att kunna få ihop sitt arbete under tiden hon skrev homoerotiska och jättepopulära vampyrromaner och som blev tvungen att sluta skriva dem då hon blivit frälst för att det inte längre passade sig. Nu skriver hon historiska romaner på löpande band som handlar om Jesus och den fantastiska kyrkan. Ganska sött, antar jag. Men jag är glad att Anne Rice inte är en svensk politiker.
Jag kom hem väldigt sent efter kvällen med Green Democracy igår. Det var en fantastisk kväll som för min del började vid Sergels Torg vid 17-tiden. Dara Fatollahi nådde tillslut fram till Stockholm efter veckor på gående fot från Göteborg till Stockholm, en sträcka på 70 mil som han gick för att skapa uppmärksamhet kring demokratirörelsen och inte minst det fruktansvärda lidandet bland folket i Iran.
Efter att ha mött upp vid Sergels Torg promenerade vi alla tillsammans till Kårhuset på KTH för att tillsammans uppmärksamma 13 aban och Studenternas Dag. En dag då studentrörelsen i Iran tillsammans ville göra gemensam sak och anordna ett "Final Stand" gentemot den illegala regimen som nu terroriserat och jagat sin egen befolkning med allt otäckare medel sedan det riggade valet för ett par månader sedan. Vi alla var där för att stödja den kampen.
Tillsammans med Birgitta Ohlsson talade jag för att visa på att det finns stöd för demokratirörelsen i Iran även bland svenska politiker. Att det finns de röster ibland oss som inte låter oss tystas, lugnas eller glömmas. Tyvärr dök inte socialdemokraternas Mona Sahlin upp, som det var utlovat att hon skulle. Ett tight schema kan göra sådant, förmodar jag. Det var ändå en fantastiskt fin stämning under sammankomsten på kvällen och jag var närmast chockad över vilket oerhört varmt välkomnande jag och Birgitta fick. Ett bemötande som även utsträckte sig till Svart Måndags tidigare ordförande Niklas Starow och nuvarande vice ordförande Jens Odsvall som också var på plats. Niklas Starow hela vägen från Skåne.
Det var en väldigt ovan känsla att bli så oerhört hyllad, trots att jag inte gjort mycket mer än att ta det iranska folkets sida i kampen för demokrati och mänskliga rättigheter och att agera för något jag själv tror på och brinner för. Den verkliga hjälten var definitivt inte jag, Birgitta, Niklas eller Jens. Den riktiga hjälten var sannolikt Dara. Och förstås alla de övriga som kämpar och lider och oroar sig för sina familjer, släktingar, vänner och andra hemma i Iran. Eller alla de som kämpar på plats i Iran och som får alldeles för litet uppmärksamhet och stöd från den övriga världen i sin kamp. Jag blev rörd av den oerhörda tacksamhet och uppmärksamhet jag möttes av som en av få röster som hörs och som bryr sig. Jag uppskattar det oerhört. Ett stort tack till arrangörerna i Green Democracy. Och ett stort tack dessutom till de tjejer och killar som dessutom är engagerade idag inom Nätverket Svart Måndag vid sidan av sitt engagemang i den direkta Iranfrågan. Ni är alla fantastiska!
Kvällen fortsatte sedan med en middag och slutade som sagt sent. Trist att jag skulle upp vid halv fem, men det är smällar man får ta.
De närmaste projekten just nu är att delta i en intervju i det lokala partiorganet Huddingeliberalen, bistå med input i två projekt kopplade till identitet och gender på Södertörns Högskola, ett partimöte med Folkpartiet där jag ska bekräfta min kandidatur till riksdagen för Folkpartiet i Stockholms län och litet annat. Nätverket Svart Måndag kommer även att inom kort anordna ett fyllnadsval för att tillsätta en ny valberedning. Styrelsen bör hålla ögonen öppna för en kallelse som jag räknar med ska droppa in i dagarna.
Andra projekt är ett troligt samarbete kring studiecirklar i Studiefrämjandets regi i samarbete med Nätverket Svart Måndag. Ytterligare ett par liknande projekt på olika håll är planerade. NSM kommer i högre grad än någonsin att satsa på folkbildning i framtiden.
Det ser ut att bli någorlunda stressigt, men väldigt intressant, även en stund in i framtiden. Och här trodde jag på en lugn höstvinter. Det fick jag äta upp på en gång.
Nu har, äntligen, generaldirektörerna vaknat och Socialstyrelsen, Smittskyddsinstitutet och Folkhälsoinstitutet har givit sig in i den så infekterade debatten om sprutbytesprogram i Stockholm.
Jag har tidigare argumenterat för den här frågan på många olika håll; exempelvis här. Men det är först nu de stora och riktigt tunga elefanterna gör mig och de andra förespråkarna för en mer human lagstiftning sällskap och därmed ger oss rätt i vår argumentation.
Nu torde det väl ändå bara vara en tidsfråga innan vi får se ett fungerande sprutbytesprogram i Stockholm och allra helst i hela landet. Man kan ju alltid hoppas.
Ett stort grattis till medmänskligheten. Det är verkligen dags att vakna nu och jag är tacksam för det inlägg i debatten som förhoppningsvis har satt spiken i kistan för den inte så lyckade politik som förts hittills.
Svenska och internationella erfarenheter pekar entydigt på att välskötta sprutbytesprogram har dokumenterat positiva effekter. Såväl WHO, FN:s hiv-program UNAIDS, Internationella röda korset och Världsbanken rekommenderar sprututbytesprogram som en effektiv metod för att minska smittspridningen av hiv och hepatit. Det är hög tid att en gång för alla slå hål på myterna och ta de vetenskapliga belägg som finns på området på allvar. Sprutbyte motverkar smittspridning, ökar inte antalet narkomaner och påtvingar inte ett land en drogliberal politik. Det är något som nästan alla länder inom EU har insett och därför infört sprutbyte för missbrukare. Undantagen är Sverige – frånsett programmen i Malmö och Lund – och Grekland.
Marcus Birro skriver på Newsmill om hur jobbigt han tycker det är att bli kritiserad på internet för de åsikter han då och då vräker ur sig. Han hävdar att han mår dåligt, är svag och inte behöver bli så tilltryckt som han blir av så många hela tiden.
Jag kan förstå vart det kommer ifrån. Jag blev rätt mycket av en pseudooffentlig personlighet för något år sedan mot min vilja. Helt plötsligt blev jag haussad av somliga som det Dagens Nyheter kallar för "FRA-drottningen" - en identitet jag inte riktigt har klarat av att förlika mig med, men som jag antar är oerhört smickrande på många vis. Sedan kan man visserligen fråga sig hur rättvisande det är, men det är nog en annan diskussion helt och hållet. Samtidigt som jag blev hyllad i vissa läger blev jag dock samtidigt också oerhört hatad.
Innan det verkligen stod klart att jag i och med grundandet av Nätverket Svart Måndag skapat inte ett nytt parti som skulle hota exempelvis Piratpartiet på vägen till Europaparlament och Riksdag, utan snarare skapat en partipolitiskt obunden plattform med syfte att legitimera integritetskampen genom bland annat Piratpartiet och även inom de mer etablerade partierna så fick jag leva under tämligen hårda hot. Det lugnade sig vartefter, tack och lov. Det brukar ju göra det. Och idag är jag glad över att de verkliga piraterna ser mig och Svart Måndag som en naturlig samarbetspartner och att vi alla insett att vi arbetar mot samma mål. Bra så.
Jag har även fått ta emot oerhört hårda gliringar från andra partier. Jag har blivit kallad för Adolf Hitler av etablerade vänsterpartister. Jag har fått utstå oerhört mycket spott och spe från folkpartister som hävdar att jag är alldeles för muslimvänlig eller går alldeles för hårt åt den älskade kravpopulismen som jag inte riktigt köper. Jag har blivit rätt hårt ansatt av självutnämnda sverigedemokrater och andra nazister och fascister för att jag är öppen som transsexuell/intersexuell och även som bisexuell och polygam. Något som inte riktigt brukar falla i god jord i de kretsarna, kan man kanske konstatera. Många kyrkliga har huggit på min sexuella identitet, läggning och mitt sätt att leva också. Och det är här det stora problemet ligger med just Marcus Birro.
Jag har inga problem att känna sympati över Birros önskan över att få bli far till ett friskt och hälsosamt barn. Samtidigt har fördomsfulla människor som Birro sett till att jag själv inte har några som helst möjligheter att få några barn överhuvudtaget. Jag tvångssteriliserades i mars 2008. Till följd av den svenska lagstiftningen som ju bygger på samma kristna, extrema moralism som Birro själv gärna vill vara ett ansikte för.
Att spara undan könsceller i Sverige är för just trans- och intersexuella förbjudet - dock inte för någon annan folkgrupp. Surrogatmödraskap är inte godkänt som en möjlighet att få barn heller, inte för att jag alltså skulle ha några könsceller att erbjuda för en sådan befruktning, men ändå. Att adoptera är i praktiken omöjligt också. Inte minst som alla organisationer som alls arbetar med adoption i Sverige är trångsynta kristna grupperingar som helt och hållet följer Birros linje om att sådana som jag inte ska ha rätten att reproducera oss.
Birro gnäller alltså gärna öppet om att det är så synd om honom för att han inte kunnat få barn. Jag förstår verkligen mycket väl att det har varit en tung resa för Birro med misslyckade graviditeter och liknande. Men han tar sig ändå rätten att döma ut mig som mamma för att han anser att jag saknar ett existensberättigande som människa. Varför är vi inte likaberättigade?
Samtidigt gnäller han över att jag (indirekt i alla fall, som en del av drevet mot de åsikter han utmålar) och andra kritiserar honom för det här och han menar då att han har rätten att slippa bli kritiserad för sina åsikter, trots att han alltså tar sig rätten att hävda att folk som jag inte har rätten att existera överhuvudtaget. Men jag tänker även fortsättningsvis ta mig rätten att stå upp för mitt existensberättigande även om det bränner litet grann i ögonvrån hos Marcus och hans själsligt mjuksinnade fränder som uppenbarligen vill mig och resten av min omvärld så himla väl.
Det lär inte finnas mycket till rutor kvar i Marcus Birros glashus vid det här laget, känner jag och lägger pannan i tunga veck. För något måste väl ändå vara rätt rubbat med den världsbilden han visar upp i sitt vädjande om att få bli lämnad ifred. Jag hävdar inte att Birro själv är rubbad, jag vet för väl att så inte är fallet, men de åsikter du har, karl!?
En grej har Birro i alla fall förstått. Det är att det inte är praktiskt att försöka förbjuda röster som kritiserar andra människor. Rätten att kritisera och att föra fram åsikter är grundlagsskyddad och ska så också vara. Jag kan köpa att det är tungt att leva under hot och att läsa sjuka kommentarer på allt man gör. Och nättrollen har hittat mig också. Men det går att stänga av bloggkommentarerna och man behöver inte läsa allt som skrivs om en. Det är inget som är påtvingat varken mig eller Birro, trots allt.
Och jag tar mig friheten att fortsatt kritisera Marcus Birro för hans sjukliga och gammalmodiga åsikter.
- Utan att för den skull degradera Birro till en människa som saknar existensberättigande. Den sortens fördömanden lämnar jag till Birro själv (som säkerligen lär fortsätta att jämsides med kristdemokraterna, sverigedemokraterna och andra propagera för att människor som jag bör utraderas från samhället så att de slipper oroa sig för oss eller höra talas om oss). Världen som vi känner den ska ju reserveras till förmån för verklighetens folk. Till skillnad från människor som jag som är overkliga, litet suddiga i kanten och säkert inte alls existerar. Litet grann som boogeymannen under sängen och lilla trollet Lunkentuss.
Men jag behöver inte göra det. Jag behöver inte ifrågasätta Birro så som han ifrågasätter mig. Jag kan nöja mig med att bara kritisera hans åsikter och påpeka om och om igen hur fel han har. Och jag kan ju trots allt välja bort att läsa om Birros kommentarer och uttalanden om jag nu väljer att göra det.
Tyvärr är det svårt att bortse från de kortklippta stövelnissar och frikyrkokorsriddare som tar Birro på allvar och som använder sig av, bland andra, Birros argument för att anse sig ha rätten att jaga mig utmed gatorna i centrala Stockholm, skrika könsord i min telefon eller försöka bränna upp min ytterdörr och liknande. Till deras försvar måste jag faktiskt erkänna att somliga trots allt är kapabla att åstadkomma ord och meningar med fler än tre eller fem bokstäver. Ett par av dem är faktiskt till och med rätt charmiga...
Jag är oroad över den naivitet Birro uppvisar. Det är förvirrande för mig att någon kan tänka så oerhört kortsiktigt och inkonsekvent och ändå vara så uppenbart intelligent och beläst som Birro ju faktiskt är. Ändå anser jag att Birro ska ha rätten att uttala sig och jag tar gärna debatten med Birro offentligt om så ska vara. Kanske i tv's morgonsoffa någon dag - det vore en härlig fight, tycker jag. Jag kan ta den fighten. Och jag kan stå emot det där eländet till förföljande drönartåg som Birro är med och jagar upp och delvis skapar. Så länge även jag får rätten att uttala mig och så länge jag får rätten att kritisera Birro åter på samma vis som han kritiserar mig och mina medsystrar- och bröder.
Tack och lov har europaparlamentarikern Marianne Mikko's förslag om förbud mot anonymitet på nätet, regeringskritiskt och annat uppseendeväckande medie- och blogginnehåll fått en anhängare mindre på sistone. Det är strålande. Jag vill härmed gratulera Marcus Birro till den kloka insikten.
För min del känner jag inte att Birro behöver oroa sig. Tycker Marcus Birro att jag går för långt i min kritik av honom är han välkommen att höra av sig. Jag skriver detta med fullt utskrivet namn, med bild och hela faderullan och det lär inte vara helt omöjligt att finna mig. Jag är trots allt riksdagskandidat för ett etablerat parti inför valet nästa år och är knappast en skuggfigur som gömmer mig bakom tangentbordet och en massa svarta huvor. Även om jag funderar på att skaffa mig en eller två som ett modestatement. Vem vet, det kanske blir inne nu snart?
Då och då är jag annars även ute och demonstrerar mot inskränkningar av integritet, demokrati, yttrande- och åsiktsfrihet. Jag deltar i aktioner litet här och var i landet och slåss för att vi fortfarande ska ha rätten att basha varandra offentligt eller privat om vi nu vill det, Marcus och jag.
Vill du, Marcus, ta diskussionen med mig live så finns jag i eftermiddag på Sergels Torg från klockan 17.00 och framåt för att sedan fortsätta upp till KTH, där jag hoppas få ett samtal med Dara Fatollahi och de övriga demokratikämparna under kvällen. Då deltar jag i Green Democracys aktion för frihet och demokrati i Iran och representerar Nätverket Svart Måndag. Det kommer vara svårt att missa mig. En rödhårig sak med rätt mycket former och en svart rock och som förmodligen står och diskuterar flitigt om yttrandefrihet och åsiktsfrihet och deras enorma förträfflighet.
Jag tar gärna diskussionen även med dig. Ses vi där?
Litet grann kan denna diskussionen relateras till de diskussioner Trollhare och andra lyfter upp om kvinnors rätt att diskutera sina egna rättigheter i förhållande till männen och deras omvärld, queeraktivisters rätt att föra sin talan, etc. Finns en rätt söt kommentar här också på ett av mina tidigare inlägg.
Samtidigt är det inte så himla konstigt. En infrastrukturminister som å ena sidan arbetar aktivt för att inskränka individens frihet inte bara på internet utan även i alla delar av livet på och utanför nätet och som å andra sidan vill visa sig givmild genom en "present" till svenska folket i form av en kraftigt ökad tillgång till bredband med riktigt snabb hastighet - något som vi med all sannolikhet aldrig kommer att ha någon reell nytta av, annat än det rena skrytvärdet. Ett skrytvärde som lär devalveras kraftigt i och med att detta är något som mer än 90% av befolkningen ska ha tillgång till.
I en tid då vi står inför en verklighet där Sverige, EU, de Förenta Staterna och många andra länder slåss om att få övervaka, jaga och döma sina egna medborgare på allt lösare grunder - allra helst helt och hållet proaktivt - är det märkligt att man samtidigt försöker blidka folket med en än snabbare uppkoppling.
Får vibbar tillbaka till böcker som 1984, förstås. Men även den djupt underskattade dystopin Futuretrack 5, skriven av Robert Westall. En ungdomsbok enligt somliga, men absolut lika läsvärd i sammanhanget som Orwell någonsin har varit.
Jag tänker på tankepoliserna och det avspärrade Coventry i Robert Heinleins böcker från ett halvsekel sedan. Det är långt kvar dit, men vi rör oss åt det hållet i en makalös hastighet.
Det nya bredbandskortet som regeringen dealar tenderar att bli rätt absurt i och med att det kan liknas med att sätta en människa på en motorväg i en statligt subventionerad öppen släpvagn och samtidigt kräva av personen i fråga att hon ska sitta där naken och med hela sitt bohag fullständigt synligt, inklusive en clipboardvägg där alla årets räkningar tejpats upp en och en. Och allra helst ska släpvagnen följas av alla vänner, kollegor, släktingar och familjen - lika nakna på efterföljande släp anordnade på samma vis.
Jag åker gärna motorväg, eller spårväg, eller flyger för den delen. Jag kan promenera den jäkla motorvägen fram om så ska vara. Om jag slipper göra det fullkomligt naken och samtidigt undersökt genom lupp av pappa och mamma staten.
Inte för att jag är blyg eller så, alltså. Så många år som jag spenderat i queervärlden, så har jag lärt mig ett och annat, trots allt och jag kan stå för det. Men att jag inte ska få välja själv vem som vet vad och vem som tycker vad om mig är fullkomligt absurt!
Vill ni veta var jag står? Jag tror det är tämligen uppenbart...
Jag anser att det här lilla försöket till försoningspresent faller ohyggligt platt och jag ber därför min egen kära regering återigen att ta sin digitala infrastruktursatsning och sin säkerhetspolitik och stoppa upp den någonstans där det gör riktigt erbarmligt ont.
Där har ni det.
Jag kommer aldrig tolerera ett samhälle uppbyggt på alienering, rädsla, övervakning, åsiktsregistrering, förföljelse och intolerans. Jag kommer aldrig att acceptera ett samhälle som bygger på tjallerier, försök att komma åt människor genom interaktiv kartläggning av en hel nation, en hel kontinent eller en hel civilisation.
Tycker ni att min kritik är hård? Jag håller den tillbaka!
Kära infrastrukturministern... kom med något vettigt istället. Exempelvis ett avvisande av alla de övervakningsstrategier i internationella säkerhets- och handelsavtal som rör internet och som alls berör en europeisk eller västlig federalisering av säkerhetstjänsterna. En folkrättsligt acceptabel fildelningslag. Ett FRA som gör vad en militär signalspaningsorganisation ska göra. Ett kraftigt avståndstagande gentemot den framtida sammanbyggnaden av polis och militär. Ett totalt avståndstagande gentemot det så kallade forskningsprojektet vid namn INDECT. En total översyn av de svenska åtagandena kopplade till ACTA. Ett ställningstagande för att undvika det fullkomligt meningslösa CCTV-programmet som snart riskerar att spridas utanför exempelvis Storbritannien och som snart kan vara en del även av det svenska samhället. En fast hand som styr upp integrations- och säkerhetspolitiken i EU under Stockholmsprogrammet.
Jag nöjer mig inte med mindre. Och jag vågar lova att jag inte står ensam.
Jag vet. Jag bits. Och jag tänker fortsätta bita. Jag har inga planer på att någonsin sluta.
De av er som av en eller annan anledning följt och engagerat er i den iranska frihetskampen de senaste månaderna kanske känner till frihetsmarschen från Göteborg till Stockholm som påbörjades den 12 oktober i år.
Dara Fatollahi har sedan dess korsat landet och väntas i veckan nå målet för sin långa promenad.
I Stockholm möter bland andra Green Democracy och Nätverket Svart Måndag upp för att välkomna Dara till staden. Vi hoppas på en fantastisk kväll för att fira in den 13 aban, den 4 november.
13 aban är dagen då studenterna i Iran har sagt att de ska utkämpa den sista kampen mot den orättfärdiga och folkrättsligt vidriga regimen i Iran. De ska sätta sig ner på gatorna tills regimen viker undan.
Vi vill med Daras Marsch och mottagningen i Stockholm hedra och stödja dessa studenter i kampen för frihet, demokrati, integritet och mänskliga fri- och rättigheter.
Vi kommer samlas på KTH, där folkrättskämpar, politiker, journalister och andra kommer få möjlighet att diskutera med Dara och andra engagerade. Vi hoppas på en fin kväll. Möt gärna upp i Huddinge eller vid Sergels Torg för följa Dara på den sista etappen av den historiska promenaden. Väl framme bjuds det på te och alla närvarande uppmanas att ta med sig något de vill dela med sig. Med litet tur kommer även en sammanfattning av händelserna de senaste månaderna, efter valet, att presenteras under kvällen.
Kom gärna med och ta chansen att träffa Dara, som brinner för chansen att få en möjlighet att prata med er och träffa er.
Dagens och kvällens schema enligt nedan (förstås med en viss reservation för ändringar):
* 11.00 Dara och alla frivilliga samlas för att börja gå från Huddinge Centrum till Stockholm.
* 17.00 Samling på Sergels Torg - Mottagning av Dara.
* 17.45 Fackeltåg mot KTH
* 18.30 Framme vid KTH, möte med politiker, visning av filmer från dagens händelser.
---
Själv hoppas jag kunna dyka in redan i hemorten Huddinge, men jag är osäker på om jag kommer ha möjlighet att hinna. Under alla omständigheter kommer såväl jag som Svart Måndags vice ordförande Jens Odsvall att närvara vid Sergels Torg och framgent.
Har spenderat litet tid åt att gå tillbaka och läsa alltid lika kloke Anders Wallners fantastiska inlägg om patriarkala strukturer, integrationspolitik, islamofobi och annat sista dagarna och bara känner att jag måste dela med mig till de av er som inte har hunnit med att läsa det. Ena inlägget är nu en och en halv vecka gammalt och det andra ett par dagar, så det är inte färskt helt och hållet. Ändå är det så himla läsvärt att jag inte kan låta bli att knuffa för det.
För övrigt kan jag inte låta bli att roa mig åt det stora liberala bråket rörande Norska Fremskrittspartiet som blossat upp på sistone och jag måste säga att jag blir imponerad, återigen, av Johan Norbergs rakryggade försvar för liberala principer. Något han även uppvisat då vi agerat tillsammans vid flera tillfällen i samband med kampen mot övervakningssamhället, exempelvis. Dick Erixonmedfleratycker det är ok att strunta i främlingsfientliga åsikter i ett parti så länge partiet talar om andra liberala värden. Men någon sorts vattendelare behövs i min mening, och den vattendelaren går way over på andra sidan om invandrings- och integrationspolitiken. Har man hamnat så in åt helvete långt åt fanders, så har man i mina ögon förtagit sin rätt att kalla sig liberal. Sedan kan man kalla sig "i hjärtat rebell" eller något liknande hur mycket man vill, men jag köper det inte alls.
Mycket av grunden till detta går, vid sidan av den numera ökända lunchen med Siv Jensen (FrP), att finna i debatten kring SVT's dokumentärfilm "Sämre än djur" som visades nyligen, samt den påföljande debatten kring hedersvåld. Inte minst vännen Philip Wendahl har varit igång där i ett par varv och grävt. Han hävdar att vi måste tala allvar angående hedersvåldsproblematiken. Och jag instämmer. Vi behöver tala allvar om hedersvåldet. Det är hög tid nu. Det finns oerhört mycket som är fel i stora delar av världen när det gäller hedersvåldsbiten och jag är den första att instämma i det. Vi måste våga ta ställning, bita ifrån och säga att det inte är ok. Självklart!
Jag har antytt det tidigare och jag säger det igen: Inte minst den liberala sfären behöver göra upp med sin islamofobi. Det må ha att göra med ställningstaganden i Palestinakonflikten eller inte, vilket brukar vara det första och starkaste argumentet för att få ta sig rätten att se ner på muslimer; men det är hur som helst dags att göra upp med fördomar, rädslor, förutfattade meningar och blinda missuppfattningar.
Observera att jag inte på något vis vill förringa hedersvåldet som existerar på många håll inom det vi ser som en totalt unison och likriktad islamsk värld (vilket den faktiskt alls inte är - långt ifrån). Problematiken är verklig, allvarlig och farlig. Självklart ska vi våga agera. Självklart ska vi säga nej. Det är så ohyggligt uppenbart att ska vi ha rätten att kunna sova gott om nätterna, så måste den här typen av förtryck upphöra. Men vad hände med den där eftertanken hos många av våra debattörer?
Vi har långt kvar att gå innan vi kan säga att vi själva tagit tag i hedersvåldsfrågan exempelvis här i Sverige. Västvärldens naiva idé om att vi är så mycket bättre tycker jag är skrämmande. Vi har inte gjort upp med vår egen hederskultur, och därför kan vi inte sätta oss till doms över någon annans. Men problemet är att här i Sverige talar vi bara om hedersvåld om det rör muslimer. Skulle något liknande ske i en hederligt svensk och lagom vit familj som går i Storkyrkan någon gång om året så pratar vi inte hedersvåld längre...
Då heter det "familjetragedi" eller "privata angelägenheter". Eller så heter det bara "andra orsaker". Den dagen exempelvis SPES vågar ta i sådana frågor somtrans- och annan hbt-problematik, samt den svenska inneboende hedersvåldsproblematiken som tvingar många unga att ta sitt liv så kommer jag ställa mig upp och jubla och applådera. Länge.
Den dagen vi vågar döma våldtäktsmän, börjar ta sexuellt ofredande på allvar, tar tag i den absurt höga dödligheten bland kvinnor för sina mäns händer och då vi slutar att se mellan fingrarna med att fäder, bröder och andra i omgivningen förtrycker kvinnors rätt till sin sexualitet, sin egen kropp, sin läggning och så vidare... då och först då kan vi med kraft i ryggen ta upp kampen på ett hedersamt och genuint vis utan att enbart och fullom framstå som totala hycklare!
Jag tror det kommer dröja länge innan den så kallade suicidstatistiken ser ut som den borde, med tydliga referenser till hedersproblematiken som existerar även i de där så vackert pursvenska hemmen vi alla ser när vi kikar ut genom fönstret varje morgon.
På precis samma vis som anhörigorganisationerna vägrar att skriva ut självmordsorsaker i sin statistik som rör exempelvis depression på grund av homosexualitet eller transsexualism. Orsaken ska, har jag hört, vara att man gör det av hänsyn till sina medlemmar och deras vilja att inte behöva bli förknippade med något så otäckt. Man vill inte se, så man målar över det.
En gång i tiden gjorde exempelvis SAS likadant med ett flygplan som kraschade utanför Gottröra efter en start från Arlanda Flygplats. Man målade över flygbolagets beteckningar för att det inte skulle synas att det var ett SAS-plan då alla fotografier publicerades i kvällspressen. Och absolut ingen visste väl att det var ett plan från Scandinavian Airlines som drabbats...
Det där med att på sant västerländskt vis sticka huvudet i sanden...
Har sett att även underbara Isobel lagt sig i och jag kan bara hålla med och instämma... Det är inte ok att "gå i säng" med någon som har ett så föråldrat synsätt på omvärlden, andra kulturer och religioner. Det är dags att växa upp nu, att vakna och att känna doften av morgonkaffet.
Att som så många västerlänningar fortfarande gör inbilla sig att vi lever i den bästa av världar och till råga på allt binda upp sig på en världssyn som senast stämde någorlunda med verkligheten för sextio år sedan är faktiskt inte ok. När ska vi inse att vi blivit omsprungna av resten av världen för länge sedan? Vi är ju knappt ens med i racet längre.
Vi har fortfarande mycket lång väg kvar att gå innan vi har lärt oss någonting alls av historien - och gör vi inte det så kommer vi ofelbart att hamna i en ny västerländsk medeltid. Vi drömmer inte de stora drömmarna här längre, vi är inte kunnigast längre, vi bygger inte de ballaste telefonerna, bilarna eller datorerna längre (faktum är att vi bygger i praktiken snart inga telefoner, bilar eller datorer längre överhuvudtaget). Vi har glömt hur man bygger hus som är högre än fem våningar, förstår oss inte på modern arkitektur, konst, kultur och har helt tappat fästet så till den milda grad att vi stänger våra gränser och några av våra mycket få kontakter med omvärlden numera handlar om moderna kristna korståg mot muslimen hin håle. Samtidigt är katolska kyrkan på frammarsch, kvinnor riskerar förlora rätten till sin egen kropp, aborträtten, et c. HBT-personer har ett veritabel helvete med att överleva i stora delar av västvärlden idag. Och vi har visserligen fått ett par stora framsteg för hbt-rörelsen i Sverige, men resten av västvärlden är till stor del på tillbakagång. Själva sitter vi och småfnittrar generat åt att vi inte kan hantera hela den där prylen med Kristdemokraterna och verklighetens folk.
Tillråga på allt ska vi ha tjallarsamhällen och övervakningssamhällen som ska övervaka precis allt vi gör och tycker och tänker. Vackert!
Räck upp handen, den som tror att allt detta inte hänger ihop.
När västvärlden ägnat de sista sextio åren åt att litet förnöjt luta sig tillbaka och rulla sina tummar i vetskapen om att vi är skapelsens krona och den enda civilisationen värd namnet har resten av världen sprungit förbi oss. Och inte så litet sprungit förbi oss heller. Det finns teknik på andra sidan jorden vi bara kan drömma om, de har en bättre koll på kulturen än vi har och de har hunnit längre på så många andra vis än vi har.
Vi sitter gärna och grinar illa åt att Kina fortfarande har problem med sin syn på mänskliga rättigheter. Och det har förstås även länder som Iran också. Det finns mycket kvar att göra i många andra länder dem och jag förnekar det inte för en sekund.
Men look who's talking! Vi har fantastiska problem med trovärdigheten gentemot resten av världen då vi själva inte är mycket bättre på att hantera kvinnovåld, exempelvis. Vi har en transfobi som vida överskrider stora delar av resten av världens. Vi har FRA. Vi har INDECT som syftar åt att göra just det där som FRA's förespråkare sa var både omöjligt och icke önskvärt. Nämligen att på en federal och internationell nivå ägna sig åt övervakning av specifika individer, deras umgängeskrets, sysselsättning, läggning, familjeförhållanden, intressen, fackliga tillhörighet, politiska och filosofiska hemvist, etc. Och det kallar vi för en demokrati, samtidigt som vi slår oss för brösten och tycker att vi är så himla fantastiskt mycket bättre på det där med att bygga jämställda, demokratiska, integritetssäkrade folkhemssamhällen (vilket vi de facto inte är - och när resten av världen går framåt, så springer vi för allt vad våra hjärtan håller: BAKÅT!). Herregud, vad vi är ute och cyklar!
Upp med handen, den som tror att de stängda gränserna, övervakningssamhället, vår syn på hedersproblematik, islamofobin, vår oförmåga att få ekonomin i det västerländska samhället att gå ihop och allt det där andra INTE hänger ihop. 9/11 my ass! Det är bara en pytteliten del i något så otroligt mycket större. Och det blir inte mindre otäckt för att vi litet klädsamt blundar inför det.
Om vi inte vaknar snart, börjar lära oss att prata på jämlik och respektfull grund med resten av världen, lär oss sopa framför vår egen dörr, tar tag i vår egen hedersproblematik och börjar se att vi inte längre är skapelsens krona, så kommer vi snart att se hur västvärlden går in i en ny medeltid.
Det har redan börjat. Religiösa korståg med inslag av att vilja erövra andra kulturers och länders rikedomar. Övervaknings- och tjallerisystem kombinerade med stängda gränser. Rädsla för allt som är nytt. En oförmåga att hänga med i den arktitektoniska, kulturella, teknologiska, demokratiska och ekonomiska utvecklingen. Skygglappar mot resten av världen som gör att vi inte ser att vi inte bara riskerar att bli ifrånsprungna i en avlägsen framtid, utan att vi faktiskt redan är frånsprungna.
Sverigedemokrater, fremskrittare och andra islamofober behöver inte oroa sig så vidare mycket längre till för att vi ska bli översprungna av horder av folkvandrande muslimer. En våg av migranter kommer vi säkerligen se under de närmsta decennierna. Men i takt med att västvärlden fortsätter att gräva sin egen katolsk-gotiskt medeltida grav, svenskarna fortsätter att drömma om det gamla förlorade folkhemmet, forna storhetstider och då samtidigt resten av "den där andra världen" fortsätter att utvecklas mot demokrati, ekonomiskt välstånd och kulturell och teknisk upphöjelse kommer vi att få se hur västerlänningarna i högre och högre grad migrerar åt andra hållet istället.
Själv har jag länge planerat, och fortsätter att planera, för en mycket långvarig vistelse i mitt andra hemland - det vackra Thailand.
