2010-06-18

FRA - har ni glömt? Ett slags manifest.

Idag är det två år sedan den sista omröstningen skedde i riksdagen rörande FRA. Jag är fortfarande inte alls glad över vad som hände då. Att eländet gick igenom, även med de få uppdateringarna i lagtexterna. Eller för den delen att det var det riktigt allvarliga startskottet för något som kommer ta mycket lång tid att mota och som vi fortsatt måste vara mycket vaksamma gentemot. Det är också trist på ett helt annat vis. På något vis tycks politiken i Sverige ha förändrats rätt mycket sedan dess. Det var så hårda strider och så mycket fulspel bakom alltihop att människor och relationer förändrats, och jag tror inte att det enbart beror på valet. Det är illa för att det också när ett misstänkliggörande och väldigt starka aversioner mellan människor. Och det är knappast en bra grund för att bygga vidare på ett bra samhälle. Ett samhälle som kan leva upp till de drömmar vi har, de önskningar vi hoppas ska gå i uppfyllelse.

Jag tycker det är sorgligt. Det gör ont i mig och jag vill så hemskt gärna se något annat, men inser att jag själv knappast har makt nog att styra över det. Jag behöver er hjälp.

Jag gav mig in i politiken från människorättshållet. Från aktivismen. Utifrån viljan att förändra och skapa något nytt. Något bättre. Jag hoppas på att jag en dag ska kunna leva upp till det. För det behöver jag dock en möjlighet att faktiskt ta mig dit där besluten fattas. Det är därför jag drömmer om att under en tid få låna en plats i riksdagen. För att jag tror på något. Brinner för något. Vill åstadkomma något utifrån den jag är och det jag känner inom är otvetydigt rätt.

Om vi kikar på den våg av övervakningshysteri som drabbat världen, så är det lätt att inse att vi västliga stater som demokratier i en så kallad modern värld verkligen är illa ute. Det kan inte sägas på något annat vis. Vi är sånär som på en hårsmån körda om vi inte fortsätter att kämpa för friheten från övervakning, censur och massregistreringar i proaktivt syfte.

FRA-lagstiftningen, Datalagringsinitiativet, ACTA, IPRED, Stockholmsprogrammet (med allt vad det innebär av federaliseringar av underrättelsetjänster till risken att Frontex spårar ur i sin jakt på "illegala människor"). Vad som nu skulle göra en människa illegal till att börja med. Och det finns massor av andra exempel. Registrering av information då du reser, nakenscanningar på flygplatser och snart på mängder av andra offentliga platser i samhället. I Italien är det halvt om halvt på väg att dyka upp nakenscanning i varje gathörn, sägs det. Helt enkelt strålande. Det vill säga... det strålar som en obeskrivlig smärta inom mig snarare. Jag vill motverka. Åstadkomma motbilder. Visa på en bättre väg. Mitt arbete Svart Måndag är ingen slump. Jag skiter i vilken färg människor omkring mig går och bär på, så länge jag kan arbeta med dem för en bättre värld.

Jag börjar bli trött på de politiska striderna. Jag börjar ge upp på det smutsiga valkriget. Jag är för trött och ledsen på omvärlden för att orka ta in det längre. Jag vill inte spela det spelet.
Det som är viktigt för mig är en värld som är värd att lämna efter sig till våra barn, en värld där vi bryr oss om varann och där frihet övervinner rädsla och kärlek övervinner hat. Det kan låta klatschigt, men jag bjuder på det. Med efterrätt. Bara jag får min vilja igenom och vi vinner tillbaka förnuftet och bara vi kan skapa liv och värld och finhet tillsmmans igen.

När man börjar tala om att frihetsberöva barn och ungdomar i proaktivt syfte, eventuellt utan misstanke och tvinga dem att kissa i burk inför publik, sära och genomgå tämligen intima kroppsundersökningar - då sitter man verkligen skört till på alltför många plan. Och detta hade till nyligen kunnat riskera bli en framtida verklighet, något som skulle kunnat ske utan att föräldrar och sociala myndigheter haft en chans att känna till vad som hänt barnen ifråga. Barn och ungdomar som mår dåligt, växer upp i stökiga hem eller på andra vis far illa råkar dessutom idag ännu mer illa ut då de tvingas bo på ungdomsvårdhem där de har sämre förhållanden och betydligt färre rättigheter än tunga brottslingar. Men barn och ungdomar som far illa är inte boskap och inte heller mördare eller monster. De är inga utomjordingar och vi ska inte behandla dem som om de vore det. Att vi vägrar ta hand om barn och ungdomar som far illa i vårt samhälle på ett vettigt sätt får mig att känna mig så sjukt förtvivlad.

Jag förstår inte vad det handlar om och jag tycker det känns förjävligt. När slutade vi vara ansvarskännande medmänniskor? När slutade vi bry oss om varann? När dog omtanken och kärleken och när dog tron på framtiden och på det myckna positiva som ändå finns och inte minst fanns i vårt samhälle till nyligen? Trots att de ofta inte är brottslingar överhuvudtaget utan snarare behöver omtanke, stöd och omvårdnad för att kunna få en chans att fungera så behandlar vi dessa barn och ungdomar som om de vore djävulens avfällingar. Vi stampar på dem som vore de kackerlackor. Vi har slutat tro på människans inneboende godhet och vi har slutat tro på en framtid för våra unga. Människovärdet har så kraftigt devalverats att jag undrar ibland om vi alls kan resa detta samhället igen. Det är absurt. Det är sjukligt. Och den sjukan i samhället måste vi tillsammans försöka bota.

Det vore förmodligen mindre strålande, milt uttryckt, också om vi avrättade rättssäkerheten och skickade gredelina kuvert till misstänkta brottslingar innan de prövats i domstol, bara för att "sätta åt de jävlarna" och för att de "fick skylla sig själva". Skit samma om de faktiskt är skyldiga eller inte. Misstanken räcker för att förstöra ett liv? Inte i min värld! Aldrig i min värld. Sjuka ska straffas? Inte i min värld.

Jag hjälper hellre än straffar. Jag knuffar hellre än håller tillbaka. Jag lyssnar hellre än hävdar att jag kan allt och vet allt.

Och hur som helst vore det katastrofalt om man började resonera som att det vore mycket enklare om vi kunde döma människor hejvilt ute på gatorna utan någon som helst rättslig prövning och process, för att det tar för lång tid och är för komplicerat att döma folk i domstol. Att bry sig om lagboken och andra petitesser... Rättsväsendet måste stärkas. På många plan. Inte genom hårdare straff eller genom dumheter om att montera ner rättssäkerheten. Utan genom att stärka rättssäkerheten, bygga ut vården och ta tag i de grundläggande problemen rent praktiskt innan man hunnit nå så långt att saker och ting spårar ur. Jag tror benhårt på förebyggande arbete och på att skapa ett varmt och tryggt samhälle där man ställer upp för varann och bryr sig om varann. Där den som faller alltid har en stabil hand att greppa och en trygg famn att styrka upp sig med för att kunna komma tillbaka. Jag tror på att en människa behöver få känna sig önskvärd, viktig, värdefull. Önskad i samhället, helt enkelt. Och rättvist behandlad med samma möjligheter som alla andra och med en möjlighet att välja själv vilken väg livet ska få färdas för var och en.

Låt oss i framtiden slippa stigmatisera sexsäljare, tvångsvräka barnfamiljer i terapeutiskt syfte (jodå, sånt gör vi också idag) och flirta med invandringsfientliga populistpartier. Censur, stopp för yttrandefriheten, internationella jakter för att komma åt medborgarjournalister och whistle blowers, ett blockerat internet och...

Anhyow. Put it all together and we go down SWIFT-ly if we do not act.

Jo, det är ett vackert samhälle vi håller på att skapa åt oss själva. Men om vi inte agerar kanske vi å andra sidan kan sägas förtjäna det. Inte minst med tanke på att tystnaden är så markant än idag. Två år efter FRA och tystnaden är precis så kompakt som den någonsin varit. Detta alltså, som jag så ofta skrivit om på sistone, i ett land som fortfarande inte grämer sig en sekund över att tvångssterilisera sexuella minoriteter och ägna sig åt genetisk rensning inom den egna befolkningen. Jag tycker nog det finns många därute som verkligen borde skämmas!

Det skrämmer mig. Detta samhället skrämmer mig. Det skrämmer mig mycket.

Är det inte dags att vakna nu, känna doften av kaffet och sommarmorgonen och försöka inse att det är ett annat liv vi verkligen vill ha. Och att om vi nu vill ha det annorlunda, så måste vi alla hjälpas åt. För detta går tamejfan inte längre.

Det är snart val. Det finns vettiga alternativ att rösta på. Det finns människor som faktiskt bryr sig. På riktigt. Bara gör ett aktivt val och rösta på en människa som står för vettiga värderingar och som verkligen inte låter sig ledas in i något vi alla kommer ångra. Jag skulle inte gråta om jag fick förtroendet. Jag är för envist och tröttsamt naiv i mitt sätt att inte förstå fulspelet i tillvaron för att alls kunna svika och fulspela själv. Jag är för envist fast i mina värderingar för att någonsin kunna göra annat än hålla de löften jag ger.

Men oavsett vem du röstar på eller vilket parti du röstar på, så glöm inte att rösta på en person som inte bara bryr sig om fildelare, utan som också ser det stora hela och som har en förståelse för hur världen därute fungerar. Utanför 50-skyltarna. Rösta inte av slentrian på någon bara för att. Rösta inte i ilska på någon du senare skulle kunna ångra att du givit ditt stöd och förtroende. Välj framtiden. Aktivt. Använd din rätt att kryssa.

Oavsett vem du röstar på i höstens val... se för guds skull till att rösta på en kandidat som verkligen vet, som förstår, som kan. Och som har tillräckligt mycket ryggrad för att stå upp för vad som är rätt och vad som är demokratiskt och folkrättsligt försvarbart. Rösta för mänsklighet och en morgondagens värld som vi alla kan stå för.

För allas vår skull.

Vakna, människor! Detta är mitt upprop till er alla. För att jag har inte glömt. Och det borde verkligen inte ni heller göra!

Intressant.

Troberg, Troberg, Livbåten, Futuriteter, Troberg, Tianmi, Sundin, Opassande, Mary, Mary, Alliansfritt, Scaber Nestor, Scaber Nestor, Människorättsnätverket Svart Måndag, Svart Måndag, JensO, Anders S. Lindbäck, P2, Klamberg, Klamberg, Svensk Myndighetskontroll,

1 kommentar:

Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)


Statistik