2010-08-31

När livet hinner ikapp och tankar och känslor hopas




Livet hann ikapp mig fastän jag inte tänkt mig det. Det fick ju inte hända förrän tidigast efter den 19:e september. Den magiska söndagen. Men livet fanns där och det nöjde sig inte med att bli undanskuffat, undanskaffat, bortrövat, bortskjutet.

Livet hann ikapp och min privata sfär är återigen i häftig och kalabalistisk gungning. Jag kan just nu inte tänka klart, andas ordentligt, fokusera eller glädjas. Livet känns tungt igen. Det privata. Det som gör så ont och som man så gärna vill blunda för.

Börjar fundera mer på vad som är viktigt i livet. Vad som betyder något för mig. Vad som får mig att gå igång och vad som faktiskt överhuvudtaget rubbar mina cirklar. Jag har goda skäl att börja undra.

Jag kanske förstås hade velat att livet tagit en paus under ett par veckor till. Att jag kunnat glömma bort det och prioritera ner det en tid till. Det hade varit praktiskt. Jag säger inget annat. Men verkligheten är sällan praktisk. Den bara är. Och ibland är den glad och lycklig och solig. Ibland gör den bara ont och känns så infernaliskt becksvart. Den kan göra verkligt ont. På riktigt. Bortom allt det där som är jag utåt. Bortom allt jag arbetar med. Bortom precis allt som normalt är min tillvaro.

Av miljarder skäl stannar jag upp och tänker och minns och funderar över vad jag gjort under de senaste åren, vad jag vill, vart jag vill. Inser att jag just nu mest av allt saknar människovärde, människorätt, tunga djupa värden och allt det där som är viktigt i livet. Det vill jag ju se så mycket mer av. Vart tog det vägen? Är det någon som fortfarande bryr sig? För att... jag bryr mig.



Det där som är livet och brinnet och kärleken och kallet. Det där som är hela min tillvaro normalt sett. Det jag står för, är och andas. Det vill jag se mer av i årets valrörelse. Men framför allt se mer av i vardagen. Vart tog exempelvis Iran och hela eländet där vägen? Vem bryr sig om att folk avrättas och förföljs än idag? Vem bryr sig om varför vi finns i Afghanistan och vilken roll vi vill eller inte vill spela där? Vem bryr sig om kampen för rättigheter och demokrati i Ukraina, Vitryssland, Kuba? Vart tog hela djupet vägen? Vart tog världen vägen? Allt det där viktiga som jag inte kan släppa om jag alls ska kunna sova om nätterna... Jag bara undrar.

Ska jag kunna sova inatt, så måste jag börja fundera över allt det här. För att det är vad som blivit luften jag andats ändå. Och just nu har jag glömt hur man gör. Jag måste lära mig andas igen.



Med ens är det viktiga i livet så mycket mer dyrbart, så mycket mer sällsamt, så mycket starkare. Med ens kan jag inte längre prioritera smutsen som är en valrörelse. För att idag känns den bara meningslös. Jag längtar upp på barrikaderna. Jag vill få bygga en ny värld. En bättre värld. För mig och för andra. För att jag återigen påmints om hur skört livet är. Hur ont livet gör. Hur värdefull tillvaron är. Och om vad som verkligen är viktigt när allting kokat ner till inget annat än rena essenser.



Intressant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)


Statistik