Människor som lär mig andas

Förlåt mig fader, ty jag har syndat.

För att jag är så himla förtvivlad och uppgiven. Igen.

Det finns de som verkligen sticker ut litet mer än andra och som gör litet extra intryck på mig då och då. De där som liksom tar sig tid att stanna till. De som tar sig tid att se och känna och lyfta sig över den stora gruppen människor litet extra. De som då och då sträcker ut hakan och talar om att... jag finns.

Och människor som aktivt knuffar på mig för att visa att de finns är ofta människor som på något vis faktiskt, i min erfarenhet, gör det därför att de verkligen har något att säga.

Så kan man säga att det är med Maloki. Som litet då och då nuddar vid min tillvaro litet grann extra och liksom sprider... värme, bara. Det är skönt med sådana människor i ens liv. Inte minst då man känner att man verkligen behöver mer av det där med fina människor som sprider lugn och välmående och agerar en sorts kylande balsam i tillvaron..

Vaknade i morse av att det sken till i läsaren här hemma. Jag är på väg bort en stund. Tagit ledigt, vilket är likt mig, för att jobba ännu mera. Förbereder mig på att lämna över liv, hem och verklighet åt mannen en stund. Men innan jag kommit igång med alltihop sprakade det alltså till. Och jag läser Malokis senaste inlägg. Nyligen postat, uppenbarligen, och med en kraft att hugga tag i mig och sända skälvningar upp och ner och fram och tillbaka innan alltihop stannar en bit bakom ögonen och börjar pressa fram tårar. Igen.

Amanda som ett flipperspel klockan halv sex på morgonen.

Det har varit mycket gråt sista dagarna. Jag skrev mitt inlägg om Mors dag och gjorde det mest för att få ur mig. Det skedde per automatik. Det gjorde ont. Jag bölade som en barnunge på slutet. Och sedan, när jag tryckte på skickaknappen, bröt halva helvetet löst. Jag förväntade mig 70 läsare och total tystnad. Det var inget världspolitiskt utspel, inget tungt angrepp på någondera sidan i höstens val. Det var bara en osminkad väg in i allt det som är jag.

Det har varit väldigt mycket nu sista dagarna. Sista knappa veckan eller så. Hysteri, stormar, massor med människor och tidningar och allt vad det är som hört av sig. Människor som skriker om att de vill vara den som lyfter detta. De vill vara den som stöttar. De vill vara den som driver igenom förändringen. Och jag som är van vid att det alltid är komplett kav lugnt.

Det här är ju något jag skrivit om i flera år. Det här är en av de stora orsakerna till att jag gav mig in i politiken till att börja med. För att det var, för mig, enda sättet att göra ogjort det som i så hög grad har sabbat mitt liv. Men tystnaden har alltid varit kompakt. Försöken att intyga mig att det är ok ändå och att det visserligen är förjävligt men att jag måste förstå att det ju faktiskt inte går att driva igenom den typen av förändringar och att man nog inte vinner något på att försöka och så vidare. Eller att man som ledamot i riksdagen måste prioritera sådant som faktiskt är viktigt. Och till viktigt hör inte jag. Hör inte tvångssteriliseringar. Hör inte något som kan bli jobbigt och tabubelagt och smärtsamt och som partiet inte ställer sig bakom att man börjar bråka om. Oavsett vilket parti man nu tillhör. Och man har ju faktiskt skrivit ihop ett flygblad för fem år sedan som aldrig delades ut för att det ansågs för kontroversiellt. Så man har ju faktiskt gjort något.

Jag har hört dem alla.  Det har hetat att... jag tycker synd om dig, men jag tänker inte utnyttja min plats i riksdagen till att ta upp det här. Du vet ju att... jag vinner ju inte på det själv och det är på tok alldeles för känsligt... Det förstår du väl?

Men så kom nu de sista dagarna. Jag och Immanuel har gjort en räd och verkligen jobbat upp ämnet nu efter att bollen helt plötsligt började rulla i söndags och det där jag skrev då tog tydligen skruv utan dess like. Helt plötsligt är det som om himlens alla portar har öppnats samtidigt. När kan det ha hänt senast?

Kanske är det dags nu Kanske har den här frågan uppnått någon slags momentum som är tillräckligt för att sätta detta på kartan. Kanhända finns faktiskt möjligheten nu.

Och samtidigt faller jag som en sten. Skakar, gråter, försöker lära mig att andas igen. Plötsligt kom allting för nära. Alldeles för nära. Plötsligt slog det emot mig med en sådan kraft att jag omöjligt kan hålla emot. Plötsligen tog det fart på ett sätt jag inte alls förberett mig på och jag känner att inte klarar av pressen. Det här är ju så privat. Har alltid varit. Den innersta av alla mina smärtor. Och så är den plötsligt fritt flygande därute som en fågel som kretsar kring mig. Och som bara växer och växer och växer till dess att dess vingslag är starka nog att liksom skaka hela fundamentet för min existens. Det är storm därute och marken skakar. Och i centrum ligger mitt mest privata. Det gör ont. Så ont.

Om jag ska vara helt ärlig så är jag livrädd. 

Jag vet helt enkelt inte vad jag släppt lös och vart detta kan leda. Men det är möjligen så att det är nödvändigt. Jag vet inte. Jag förstår inte. Det här har helt övergått alla breddar av mitt förstånd. Men att något händer nu, att något rör på sig, det är tydligt. Kanske denna märkliga stormen kan få de som aldrig skriver och de som aldrig tar i det att göra det. Kanske är opinionen på väg att vakna. Jag vet inte om jag vågar hoppas, men jag ber.

Och mitt i allt detta kaoset är Malokis ord och Immanuels kamp och alla de andras stöd så infernaliskt viktigt.

Första försöket att börja sammanfatta alla de där ovärderliga människorna därute som betyder massor för mig. Det kommer mer av det.
Jag kommer fokusera mer på sådant en stund. För att jag behöver det. För att det är viktigt för mig. För att det är viktigt att också visa stöd för de fina, underbara människor som håller mig uppe och lär mig andas.

Det är så helt sjukt viktigt. Glöm inte det själva, ni. Att stötta era nära. Att stötta era vänner.

För vänner har jag uppenbarligen. Och det gör mig glad och stolt och nära på litet hoppfull ändå.

Och jodå, Maloki. Eftersom du ställde frågan; om du inte varit en vän tidigare, så är du det banne mig nu. Du har all min kärlek.


Intressant.

Destination Gotland tidernas sexualmoralister?

Upptäcker hos Anne Haavisto något jag själv inte ens tänkt på. Nämligen att det tydligen är hemskt noga med det där vad man är för kön om man ska åka båt till och från Gotland. Det skulle ju annars kunna förvirra skutan nog för att skicka den till Medelhavet snarare än till Oskarshamn eller Stockholms södra skärgård. Och det vore ju illa, förstås.

Så för att kliva på skorven på återresan menar de på fullt allvar att man är tvungen att intyga att man inte bytt kön eller identitet under tiden man befunnit sig på ön. Och vad händer om man faktiskt gjort det? Hur djupa fängelsehålor finns det under Almedsalsparken, tro?

Det får mig att börja undra.

Om någonting otroligt viktigt och värdefullt

Hej,

Får jag avbryta alla stridigheter om vem som har störst pappa, vilken sida som har mest rätt att ägna sig åt piraterier och allt sånt? Och visa på något helt annat...

Jo, det är förstås också viktigt. Och det är fruktansvärt och sjukt, det som skett utanför Gaza.

Vad jag menar med detta är att visa på något annat. Något som inte handlar om hat och äganderätt och fördomar, utan om att finna en väg in i sitt innersta. Om att finna vägen hem. Om att bli hel. Om att finna det där som är värdefullt i livet. Kika på detta. Och betänk att denna filmen just nu går på SVT Play och att den faktiskt kan vara sevärd.

Vi kan förändra världen på många vis. Ett bra vis att göra det är att lyssna på varann och att tillvara på varann på ett sätt vi nära nog helt har glömt bort hur man gör idag.

Förlamad när det ofattbara slår mig

Jag har gått som mentalt och känslomässigt förlamad i ett par dagar. Visserligen haft några fina stunder, visserligen mått bra av allt stöd jag känt då många reagerat på det där ofattbara. Det jag skrev om nu på mors dag senast. Nu i söndags. Jag har varit mållös sedan dess. Nära på stum. Jag har inte alls kunnat hantera det.

Dels för att det är något så otroligt stort att så många ändå skrivit om det, berättat vidare, tagit initiativ till att kontakta mig, prata med mig eller bara visat sitt stöd på ett eller annat vis.

Men det var inte bara urladdningen i sig eller det väldigt oväntade liv som vaknade till i bloggvärlden och på andra håll efter det där blogginlägget. Det var också ett slags uppvaknande inom mig själv.

Jag tror att er storm väckte mer i mig och kändes mer i mig än mitt blogginlägg gjorde i er. 

Jag har känt saknaden länge. Jag sörjer fortfarande ett barn som inte var mitt, men blev till i mitt förhållande för nu snart 15 år sedan och som togs bort mot min vilja. Jag har sörjt varenda eviga dag, och också litet extra under varje valborgsmässoafton för barnet som skulle kunnat vara mitt barn ändå och som togs bort timmarna innan elden tändes. Symboliskt, inte sant? En del av mitt liv. Elden som förtär, uppslukar, bränner bort någonting så slutgiltigt.

På grund av den redan befintliga sorgen efter Gaia (hon hade redan ett namn, ett vackert namn. Moder Jord.) som togs bort så sent det alls gick att göra ett sådant ingrepp, så har jag alltid haft svårt att hantera saknaden efter barn och efter en hel familj.

Nu sitter jag fast i något jag var tvungen att göra för att alls orka fortsätta leva, men som också diskvalificerat mig som mor för all framtid. Jag är stum, jag är mållös, jag är ångestfylld och jag har inte kunnat skriva en rad på flera dagar. Mest bara sprungit runt och gråtit förtvivlat, tappat tålamodet för ingenting, stressat, svurit och varit allt annat än den människa jag vill och önskar att jag skulle vara.

Jag har tillslut nåtts av chocken. Den hann ikapp mig tillslut, efter alla år. Trots att jag flytt den så länge. Trots att jag vägrat se den. Vägrat kännas vid den. Den hann ikapp mig i helgen och den gjorde det med en rasande kraft som jag inte riktigt varit förmögen att stå emot. Den har totalt lamslagit alla andra tankar. Den var ohygglig. Den oförklarligt starka och brutala chocken av ordet A-L-D-R-I-G.

Det har alltid funnits något uns av hopp inom mig. Och längtan har aldrig någonsin försvunnit. Men nu har hoppet tappats någonstans på vägen bakom mig och jag klarar inte av att se alla dessa barnen som leker ute i parker och på torg. Jag klarar inte av alla gulliga videoklipp som kastas runt överallt. Jag har börjat gömma blicken och se bort då jag möter föräldrar på gatorna som knuffar sina vagnar framför sig. Och jag har börjat känna skam över hur svårt det är att slita blicken från de där magarna överallt. För att det blir så starkt och för att jag sörjer så djupt. För att jag känner mig bruten. Totalt bruten.

Och det enda jag ville var att få bilda en familj... att få bli hel.

Det är en enorm besvikelse, en enorm frustration, men framförallt en så djup sorg att jag faktiskt känner att det svenska språket har noll ord att erbjuda mig för att beskriva vad jag känner. Hur bottenlöst det faktiskt är. Hur ont det gör och hur mycket fruktansvärd ångest som ryms i bröstet på mig varje gång jag inte lyckas fokusera bort mina tankar och då tårarna mot min annars järnhårda vilja börjar rinna.

Jag har inte kunnat skriva en rad fram till nu. För att det gjort för ont. Jag har inte kunnat skriva allt det där jag velat skriva om Gaza, om övergrepp på ungdomar som vårdas och omhändertas av samhället, om statlig censur som riskerar urarta, om datalagringsinitiativ och allt vad det nu varit. Det har varit så otroligt mycket. Och jag vet att jag borde. Jag borde ägna mig åt valrörelse, rentav. Jag är anställd för att göra det. Jag kandiderar. Jag är mitt inne i världens driv och har alla möjligheter att göra något helt fantastiskt under den här sommaren och hösten. Och jag är del i något helt fantastiskt. Det är jag verkligen.

Men ändå kan jag inte sluta gråta. Ändå kan jag inte sluta bryta samman. Ändå kan jag inte låta bli att ha så infernaliskt ont att jag tappar begreppen helt, som känslan av tid och rum.

Jag har försökt arbeta ihjäl mig under de sista åren. Svart Måndag, Liberati, Luf, Folkpartiet och alla de där andra föreningarna och styrelserna och... allt annat har liksom blivit ett substitut för familj och liv. Ett sätt att slippa tänka. Ett sätt att slippa känna. Ett sätt att fokusera bort.

Jag har insett att det inte går längre. Så förlåt mig om jag kanske gör en jäkligt taskig valrörelse i år för min egen del. Förlåt om jag inte skriver så bra och så ofta som jag borde eller en gång brukat. Förlåt mig för att jag sitter här bitter ibland och inte vet vart jag ska börja. Vart jag ska ta vid. Vilka ord jag borde trumma ner på skärmen framför mig. För jag har inga bra svar. Jag är inte mer än människa. Och mina desperata försök att fylla dygnet runt med sysselsättningar för att slippa känna och slippa tänka har tillslut misslyckats och det har hunnit ikapp mig. PANG!

Jag blir tvungen nu att lära mig vila i mig själv. Jag blir tvungen att lära mig ta ledigt. Att ta ett par dagar i veckan att andas. Ett par kvällar för mig själv. Att bearbeta och försöka gå vidare. Att acceptera att en stor del av mitt liv oriktigt stulits och försvunnit och att jag inte kommer att nå fram till alla de mål jag en gång satte upp för mig själv. Familjen som var det allra största av dem... Mitt allra främsta mål.

Men ändå...

Tack till alla som skrivit. Tack till alla som brytt sig. Och tack för att ni reagerar. Kanske kan ni tillsammans arbeta för att förändra och skapa något annat en gång. För alla de som kommer efter mig och som kanske kan komma att slippa drabbas av den sorg jag drabbats av.

För det är en sorg. Och det är inte så lätt som att man får skylla sig själv. Inte om man ställs inför ultimatum som innebär att bägge alternativen är fruktansvärda, men man fortfarande inte kan göra något annat än välja för att man alls ska kunna få ett liv som är värt att leva. Inte om man berövas något på så lösa grunder som en statsmakts sjuka syn på moral och mänskligt värde.

Då och då får jag höra att jag minsann inte kan förvänta mig att jag ska ha rätten att skaffa barn. Det är en gåva och inte en mänsklig rättighet, får jag höra. Och det är sant.

Det är en gåva. Men vilken rätt i himmel eller helvete har staten att stjäla denna gåvan från mig? Vilken rätt hade nationen Sverige att stjäla gåvan från mig som innebar möjligheten att få bli mamma en dag?

Vilken rätt har det här landet att diskvalificera mig som mor och som vårdnadshavare? Är det en mänsklig rättighet för en regering, ett land, en grupp människor att avgöra vem som passar och vem som inte passar som förälder?

Jag trodde åtminstone det var en mänsklig rättighet att inte få sin möjlighet att bli förälder stulen av människorna som ska föreställa mitt folk. Mina vänner. Mina kollegor. Mina bekanta. Min regering. Mitt eget parti. Men den möjligheten stals ifrån mig likafullt. Av just det här landet. Av just det här folket. Och just av alla de människor som inte lyfter ett jävla finger för att ge mig möjligheten att bli förälder tillbaka. Samma människor som inte lyfter ett finger för att ifrågasätta. Samma människor som ser mig i ögonen, säger att "det var väl synd" och sedan går hem till sina egna trygga hem och sina egna barn och känner att de minsann ändå har det ganska bra. För de hade och tog ju ändå rätten att bilda en familj själva. Och det är väl ändå inte fy skam?

Det är väl ändå inte fy skam?

Min man skriver också, för den som missat det.


Intressant.


Mer här:
Victor Zetterman, Wonderkarin, Philip Wendahl, Trollhare, Människorättsnätverket Svart Måndag, SvD, ProjO, Michael Gajditza, Nya flickrummet, Hej Jag är Roger, Liberati, Helena von Schantz, Nakna sanningen,


Tack till er alla. Ni har varit ovärderliga för att jag alls ska kunnat hålla ihop de här sista dagarna. Och ni är viktiga då ni för ordet vidare så att fler vet, kan reagera och kanske kan förhindra att särdeles många fler drabbas av samma öde som jag.