Luf tar striden för papperslösas rätt till vård

Plats: Hamnplan, Visby
Tid: 7 juli 2010 klockan 14.00-16-00

GE PAPPERSLÖSA RÄTT TILL VÅRD!

Liberala Ungdomsförbundet
Frida Johansson-Metso
Birgitta Rydberg
och
Erik Ullenhag

Jag har tidigare skrivit om min och Luf's syn på papperslösa och deras rätt till vård. Det går rätt hårda vindar runtom i Europa och delar av världen just nu. En människa är inte alltid en människa. En människa har inte alltid samma rättigheter och ges inte samma möjligheter som en annan människa. Ett liv är inte lika mycket värt som ett annat liv. Det skrämmer mig. Det skrämmer mig något fruktansvärt.

Att somliga människor anses illegala och att lagar idag (år 2010) kan sätta människors medkänsla och omtanke inför andra människor ur spel är skamligt. Hur ser en illegal människa ut? Felaktigt producerad, som mina barn hade varit om jag inte blivit tvångssteriliserad för att skydda samhällets normativ? Eller för att personen gjort något brottsligt? Nej, då har man gjort något brottsligt, men man är inte brottslig. Mänsklighet och varande i sig kan aldrig vara brottsligt. Och blir det någonsin det i allmänhetens ögon, så är jag beredd att ge upp mitt medborgarskap i mänskligheten ännu en gång. För då har jag ingenting där att göra. Då förtjänar inte mänskligheten mig.

De människor som kallas illegala idag är vår tids Kristinor från Duvemåla. De människor som sökt sig ifrån sina hem och ofta sina familjer för att försöka få ihop nog med ekonomiska medel för att försörja sina anhöriga där hemma. De människor vi kallar kriminella, är en förvånansvärt stor del av vår ekonomiska grund i Sverige och i andra länder. Såväl i närområdet som globalt. Precis som det var våra emigranter som en gång i tiden byggde upp USA, så är det inte minst dessa människor vi bör tacka för att de gör tunga och kanske inte så hippa jobb här i Sverige som vi svenskar inte alltid vill göra. Men tackar vi dem? Knappast!

Det känns närmast som om vi spottar på dem. Som om vi vänder dem ryggen. Ser dem som slavar utan rätt. De är ju trots allt illegala...

Nu kan man säga vad man vill om lågavlönade arbeten och man kan säga vad man vill om vad man tycker om dessa strömmar av människor som far över världen. Det är ingenting nytt och hur vi än bär oss åt, så kommer det alltid att finnas en marknad. Somliga av dessa människor kan mycket väl ha flytt otäcka och omänskliga omständigheter hemma. De kan mycket väl ha känt sig tvungna att komma hit för att på så vis söka försörja sina familjer en halv värld bort. De gör det frivilligt och de gör det ofrivilligt. Men de finns där. Och vad vi än gör från samhällets sida, så måste vi inse att de kommer att finnas där ännu ett bra tag framöver. Någon annan insikt vore naiv. Men hur behandlar vi då dessa människor? De människor som vi förlitar oss på ska finnas där för att rent fysiskt bygga och underhålla vårt land och våra egna liv?

En grundläggande princip är att befinner du dig under Sveriges vingar, så ska du inte ses som ett bytesdjur för en övernitisk statsapparat och du ska aldrig förlora ditt människovärde. Definitivt inte om du halvt om halvt bryter din rygg för att arbeta för landet. Du borde känna det svenska samhällets vingar som beskyddande och vårdande. En grundläggande grad av empati och tacksamhet för att dessa människor finns här, oavsett vad vi tycker om den mer ordnade folkförflyttningen (självvald eller på olika vis påtvingad av egna omständigheter) och den mindre ordnande (den trafficking som ofta glöms bort eftersom ordet numera är förknippat enbart med inhemsk sexförsäljning och som ofta är minst lika omfattande än det sistnämnda) torde vara ett grundläggande skydd vid sjukdom och skada. Det handlar om medmänsklighet. Om att inse att nu finns dessa människor här i vårt hägn, i våra liv, i vårt samhälle. Och som människor har vi en skyldighet att ställa upp. Att vara medmänskliga. Att ge vård. Att ge förutsättningar för ett så drägligt liv som möjligt.

Även papperslösa borde ha rätten att tillskriva sig grundläggande rättigheter, även papperslösa borde rimligen kunna mötas av vårdens etik som ständigt och evigt handlat om att kan man hjälpa så ska man hjälpa. Vår personal inom vården borde för guds skull inte bli stoppade i sitt kall och i sin etiska övertygelse om att hjälpa människor bara för att något stolpskott bestämt sig för att kalla en annan människa för illegal!

Detta är en grupp människor som på sätt och vis lever utanför vårt samhälle, men ändå mitt i. Detta är en grupp människor som lever delvis utanför vår ekonomi, men ändå när och bygger den. I mycket hög grad. De finns här, har alltid funnits här och kommer förmodligen aldrig att sluta finnas här.

Har vi den grundtesen klar för oss, så tycker jag det är vår förbannade plikt att ställa upp för dem på samma vis som de ställer upp för oss. Vi borde göra deras liv enklare, sluta jaga dem, sluta se dem som mindre värda och sluta se dem som illegala. Ingen människa är illegal. Endast hennes handlingar kan vara det.
Ingen människa är lägre stående än någon annan och vi behöver alla skydd och vård och en så dräglig tillvaro vi möjligen kan uppnå. Så lika möjligheter som möjligt för att skapa ett så bra liv som det alls går utifrån den egna individen och hennes önskningar.

Det finns flera olika sätt att se på detta. Den konservativa linjen är att de borde inte vara här och om vi säger att de inte är det och om vi säger att de inte har rätt till det, så är problemet ur världen. Låt de fanskapen dö om så ska vara, bara de inte nallar på våra resurser. Det skär sig, med tanke på att de faktiskt finns där nu, är oerhört produktiva så länge de arbetar och sällan kostar samhället en krona just för att de lever utanför samhället. Men obehandlade skador och sjukdomar tenderar ofta till att bli betydligt värre med tiden om de inte behandlas. Då ökar också kostnaderna då dessa människor alldeles för sent söker vård. Det är oacceptabelt att agera som en struts och sticka huvudet i sanden av rent ideologiska skäl och för ren egennytta. Obehandlad skada och sjukdom kostar oerhörda summor då den väl kommer under behandling i ett alldeles för sent stadium.

Den socialistiska linjen är att skapa signallagar som talar om att vi gillar inte företeelsen, så därför säger vi att sånt här inte får förekomma, för det är terapeutiskt korrekt att agera som om det inte fanns och att stigmatisera de svagare för att de ska lära sig att inte vara svaga. Nu finns där fantastiska initiativ och krafter även inom den socialistiska rörelsen, tack och lov, men trenden under lång tid rörande svaga grupper i utanförskap har varit konsekvent nedåtgående. Inte minst ser vi detta i behandlingen av sexsäljare och drogbrukare, samt i synen på sexuella minoriteter och andra grupper.

Den liberala linjen torde vara att gå en helt annan väg. Att se till människan och människans möjligheter att leva ett så komplett, helt och friskt liv som möjligt. Frihet kan även vara att få vara fri från skada, sjukdom, förföljelse och stigmatisering. Att få vara fri från skapade utanförskap och fri från ideologi som i terapeutiskt syfte trycker ned för att i förlängningen lära någon att inte känna sig nedtryckt. Hur många är vi inte som på skolgårdar, arbetsplatser och på andra håll sedan länge kunnat konstatera att förringande och förnedring i stärkande syfte knappast fungerar?

Liberala Ungdomsförbundet har i Stockholm sedan en tid drivit en hård linje för papperslösas rätt till vård - såsom ett första steg. Såsom en möjlighet att öppna upp dörren för några av våra minst uppmärksammade medborgare (oavsett egentlig nationalitet). Idag demonstrerar vi på Hamnplan i Visby för att uppmärksamma dessa medmänniskors rätt att få vara just medmänniskor och föremål för ren och simpel medmänsklighet i form av även grundläggande vård. Demonstrationen pågår mellan 14.00-16.00 och med oss har vi även partisekreteraren Erik Ullenhag, landstingsrådet från Stockholm Birgitta Rydberg, samt vår tidigare förbundsordförande och numera ordföranden i FARR Frida Johansson-Metso.
Kom gärna förbi, så får du veta mer. Vi är ju, de flesta av oss, trots allt ändå i Visby för Almedalsveckan.


Ge de papperslösa samhällsbyggarna rätt till vård! Ge de papperslösa samhällsbyggarna en möjlighet att leva värdiga liv och känna sig uppskattade för det slit de lägger ned på oss och vårt land. För här är de och här kommer de stanna. Och människor är de likafullt som vilken kung eller drottning som helst. Behandla dem därefter och ge dem deras mänskliga rättigheter tillbaka. Oavsett medborgarskap. Oavsett dokumentation eller inte dokumentation.

André skriver också. Liksom förstås Christoffer Fagerberg.

Intressant.

Retorikiska - Gud så demokratiskt

Vidarebefordrar en inbjudan till ett event jag litet löst varit inblandad i på sluttampen. Kika gärna förbi. 

På vilket sätt är retorik en förutsättning för demokrati? Och vad är retorik? Man brukar säga att PR- konsulter klär bruden och samhällskritiker klär av henne. Metaforen är uttjatad och död. Tycker vi.

Under denna timme får du verktyg att övertyga andra och insikter hur du själv låter dig övertygas. Att användas i en snar framtid. Hoppas vi. För är Sverige egentligen en öppen demokrati? Vi genomlyser myten om att alla i Sverige kan vara med och påverka.

Kom och lyssna på Gudrun Schyman (Fi), Lennart Koskinen (Biskop Visby stift) och Camilla Eriksson (Retorikiska) när de i ett rasande tempo går igenom retorikens historia samt retorikisk teori och praktik som avslutas med en debatt-tävling mellan riksdagens ungdomsförbund i två lag: Alliansen mot de Rödgröna.

Vem vinner debatten? Din röst räknas. På riktigt.

Vi är en del av Alternativveckan. Ni finner mer om deras program här: www.alternativveckan.se

Måndag 5 juli, kl 09.00-10.00

S:t Hansskolans Aula, S:t Hansgatan 32, Visby

Folkpartiet, transpersonerna, aktivismen och någonting kallat Lex Amanda

Det är egentligen helt och hållet ofattbart. Det som inte kunde hända och som satt så hårt inne att ingen egentligen trodde att det någonsin skulle kunna hända har hänt. Transsexuellas rättigheter och människovärde har blivit en snackis. Rätten att bilda familj, att få leva med vem man vill utan att behöva skilja sig som krav för ett administrativt beslut, rätten till sin egen kropp och sin egen identitet. Och så himla mycket mer...

Nu börjar frågor lyftas, som rätten att få använda korrekta betyg och arbetsgivarintyg även efter ett byte. Rätten att få en bra vård som är likvärdig över hela landet, med anpassning för olika grupper, samt för unga och barn. Rätten att själv få bestämma vilka ingrepp som ska göras och rätten att bli behandlad som en hel människa.

Vi trodde nog att det skulle ta ett par decennier till. Jag gjorde det, till alldeles nyligen. Och sedan bara exploderade hela landet i någon slags hysterisk transfeber. Kan man kalla det så? Helt plötsligt förstod omgivningen vad detta handlade om. Alla de som inte upplevt själva. Alla de som kanske inte varit så insatta, eller som inte haft en aning. Och det var ett oerhört mått av indignation som stormade fram där, mitt i allting. Tyvärr har det varit få partier som följt upp hittills. Få partiers bloggar har vaknat. Och då somliga har vaknat har det varit viktigare att ägna sig åt personangrepp och billiga politiska poänger istället för att driva sakfrågan. Men nu har någonting stort verkligen hänt.

Rapporten som nu publicerats av Socialstyrelsen är ett magnifikt exempel på hur det ser ut då väldigt kloka och skarpa människor slår sina huvuden ihop för att skapa något bra och verkligen, verkligen ger sig fasen på att de ska lyssna på den gruppen det hela faktiskt berör. Vi har sett det hända alldeles för sällan, historiskt. Och det gäller inte enbart i Sverige.

Jag tänker inte på något som helst vis påstå, vilket somliga gör, att detta enbart skulle vara mitt verk. Många har jobbat väldigt länge. Jag känner ett flertal som strukit med genom åren och jag vill tillägna denna enorma delsegern som Socialstyrelsens utredning, och även Folkpartiets utspel igår, ändå innebär, till dem.

Och till alla de där människorna som är totalt sänkta och utarbetade, deprimerade och ångestfyllda för att de kämpat i så många år att de inte längre kan separera svart från vitt och numera inte vet hur de ska göra för att sluta gråta.

Jag vill tillägna denna segern alla underbara människor som arbetat med frågan i organisationer som KIM, RFSL, RFSL Ungdom, RFSU, FPE-S och andra. Jag är inte säker på att den tämligen konservativnormativa Patientföreningen Benjamin i sin nuvarande konstellation förtjänar så mycket av det, men många individer som passerat genom Benjamins hägn har åstadkommit mycket på vägen.

Alla de där som föreläst har betytt mycket. Alla de som skrivit på bloggar och hemsidor. Alla de som deltagit i remissvar för den tidigare utredningen och även de som varit inblandade i Socialstyrelsens arbete under det senaste året. Läkare, psykologer, transaktivister, människorättsaktivister, jurister och andra specialister, men även helt vanliga dödliga människor.

Vi har alla bidragit. Vi har alla kämpat som slagna djur, fallit, rest oss, kämpat vidare. Och nu har något verkligen hänt. Vinden har vänt. Något nytt har fötts. Framtiden ser för första gången ljus ut, även för oss som fötts med någon form av köndysfori på ett eller annat vis.


Jag vill också särskilt tacka inte minst alla fantastiska vänner inom den folkpartistiska sfären och förstås inom LUF. Liberala Ungdomsförbundet är för mig en plats där jag hittat hem och där jag funnit ett mer naturligt stöd för den jag är och den kamp jag drivit än någonstans annars. Utan er insats för att lyfta detta och er rättmätiga indignation över vad som försiggår i dag, så hade förstås inte denna uppmärksamhet på sluttampen varit möjlig. Den liberala sfären har min fulla respekt, min tacksamhet och min enorma kärlek. Även för de gånger då jag fullkomligen rasat samman och då jag funnit stöd, kraft, armar som burit mig, händer som hjälpt att torka mina tårar och stöttning som gjort att jag orkat resa mig igen och fortsätta.

Somliga anser att jag skulle vara otroligt märkvärdig i det som skett. Jag har till och med eventuellt en nominering som årets lobbyist i Almedalen. Det vore ju litet lustigt, förstås. Men fint. Att få den uppskattningen känns skönt, eftersom resan hit har gjort verkligt ont på så många vis. På ett sätt kanske jag varit det. Jag har varit väldigt offentlig, jag har drivit frågan hårt, jag har vågat öppna mig på ett sätt som många inte gör eller inte vågar. Jag har talat rakt inifrån hjärtat och från den enorma smärtan jag burit. Men att jag lyckats skapa så mycket uppmärksamhet genom vad jag skrivit under de sista månaderna och i förlängningen under det sista året eller två är jag mest hedrad över. Jag har svårt att se att jag skulle vara en källa till så mycket magi. Jag har bara vågat och lyckades denna gången skapa något bra. Något bra som är fortsättningen på 40 års kamp, tusentals människors kamp, många människors livsverken. Jag tillhör de som hyllas för att det stora råkade hända just runt mig. Just idag. Resten borde hyllats igår och rimligen också imorgon.

Jag är stolt. Jag är sprudlande glad. Samtidigt är jag människa. Liksom alla de som drivit denna kampen med mig.

Och vi ska komma ihåg att kampen för transpersoners rättigheter i Sverige (och i Världen) är långt ifrån över! Vi har mycket långt kvar att gå än idag. Lagrummet som stympar oss och skadar oss lever vidare än idag. Människor i vår omgivning berörs än idag. Människor far illa.

Låt oss nu bara arbeta gemensamt över alla gränser för att tillsammans ta nästa steg. Att se till att nu inte detta glöms och göms undan. Att se till att vi verkligen tillsammans ser till att genomföra en lagändring så snart det alls är möjligt.

Då Riksdagen återigen öppnar efter valet i höst behövs vi alla i kampen för att förändra. För att se till att detta inte glöms bort. Inte stoppas undan i en skrivbordslåda igen. Inte vänds till något vi inte kan leva med och inte kan förstå.

Det tydligen redan etablerade namnet Lex Amanda i all ära. Jag kan säkert bära det med stolthet om det är vad ni vill kalla den. Jag är ohyggligt smickrad, enormt generad och vill helst gömma mig under ett bord och försvinna en stund. Men jag kan bära det. För att jag är stolt över att ha fått det myntat av de människor runtom som drivit kampen tillsammans med mig. För att jag är lika stolt över er och glad för er skull och lika gärna vill se alla andra kämpande människors namn som namn på den nya lagen.

Vi har ingen Lex Amanda än. Men kanske, kanske har vi det väldigt snart. OM vi kan jobba hårt tillsammans och verkligen bry oss om frågan i sig och människorna runtomkring oss. Alla de som kommer efter oss. Att vi bryr oss mer om dem än vi bryr oss om prestige, partitillhörigheter och andra eventuella intressen.

Andra som skriver: Agneta Berliner skriver. Den tunga och pådrivande kraften bakom arbetet med det utspel Folkpartiet gjorde igår. Det finns många som vill, och sedan finns det superstjärnorna bland eldsjälar som verkligen åstadkommer så ohyggligt mycket bara på grund av råstyrka.
Helena von Schantz... Att beskriva Helenas pathos i frågan är verkligen ingenting jag gör sådär med lätthet i en handvändning. Det finns helt enkelt inga ord. Du rockar, Helena! Och utan dig hade detta förmodligen aldrig gått i lås.
Rasmus är också en fantastisk kraft som driver på inte bara utåt utan även inåt på många vis.
Min superidol Immanuel Brändemo som verkligen är en oerhört stark del i den rörelse som skapats på sistone. Utan Immanuel hade jag varit noll och ingenting. Och det vet han, hoppas jag.
Min ordförande i HBT-liberalerna skriver, förstås. Fantastiska Catrine Norrgård och hennes företrädare, tillika nuvarande utredaren av den nya namnlagen Martin Andreasson. De har bägge jobbat hårt med detta också. Och Catrine har, vet jag, fällt en eller annan tår både av ilska och sorg på vägen över vad som pågår idag och mycket annat. En av de där människorna som drivs av känsla och ett genuint gott hjärta. Beslutsam, urstark och en fantastisk människa som jag är sjukt stolt att arbeta med.
Min man skriver, förstås. Och för den karln finns det helt enkelt inga ord. Jag tror inte jag haft en möjlighet att alls genomföra detta utan honom. För att däri ligger en stor del av den styrka som håller mig samman, uppe och ger mig riktning. Och så förstås Christine, som varit aktiv under så många år. Inget skrivet än, men all min kärlek. Även på Människorättsnätverket Svart Måndags blogg förstås.
Vännen Seved i Liberati som också modererade en prata på förra årets Pride och som berörde detta temat skriver också. Liksom värdefulla, sanslösa Annika Beijbom som är en nära vän, sann liberatist och även ledamot i Svart Måndag. En människa som verkligen ställt upp i vått och torrt för denna kampen.
Carina Boberg skriver. Liksom Karin Långström Vinge som också varit ett magnifikt stöd periodvis. Per Pettersson skriver på Newsmill och jag rodnar. Lanserar begreppet Lex Amanda, som jag tror myntades av Maria Jern, om jag inte misstar mig helt.
På bloggen Tianmi är det den gamla klassiska ordningen. Niklas är som vanligt vass.
Det finns så många jag vill nämna utöver. Alla dessa fantastiska aktivister. Alla de där som kämpat så hårt och som jag inte får plats att nämna utan att påbörja en hel wikipedia. En som förtjänar en helt egen wiki är förmodligen Lisa Olsson, förstås.
Även Svart Måndags tidigare ordförande har varit aktiv och är kunnigare än många tror. Och även Niklas har varit ett starkt stöd väldigt ofta. Micke Gajditza har också varit ett stöd på vägen.

Så himla många andra. Tänk om jag kunde lista er allihop...

Barbro Westerholm, Agneta Berliner och partisekreterare Erik Ullenhag - ni alla äger!! Liksom fina vännen och förebilden Birgitta Ohlsson som alltid finns där och hackar och hackar på glastaken och de förlegade betonghäckarna. Tack för att ni tagit det där första steget. Tack för att ni stakar ut riktningen. Jag hoppas att jag får en chans att se detta hända nu. Jag och många med mig. Om så blir fallet, hoppas jag innerligt att omvärlden minns ert och Folkpartiets ställningstagande och lyfter er för det ni gjort. Nu hoppas jag på att de andra partierna kan och vill följa efter.

Intressant.

Historisk dag för Sveriges alla transpersoner

Här är så den nya rapporten från Socialstyrelsen som släpptes idag och som belyser transpersoners och inte minst transsexuellas situation, brist på kompetent vård och så mycket mer. Det är helt otroligt att det blivit så ohyggligt tryck kring detta idag. Hade den här rapporten verkligen uppmärksammats om jag inte rivit upp himmel och jord sista månaden eller så? Eller hade den kanske bara begravts i total tystnad som liknande rapporter alltid gjort förr? Det vet jag verkligen inte, men jag hoppas någonstans att allt slit och alla tårar under de sista veckorna verkligen kanske har gjort någon liten nytta.

Socialstyrelsens rapport är besk medicin för det politiska Sverige av idag. Det är en saftig känga gentemot det tabu och den ohyggliga tystnad som omgärdat dessa frågor och en tydlig markering om att detta inte under några som helst omständigheter får fortsätta. Jag har ännu inte hunnit läsa rapporten helt och hållet från början till slut, men kan konstatera att den är relativt heltäckande. Periodvis är den bra och periodvis är den riktigt lysande. Socialstyrelsens utredare har på helt egen hand lyckats lyfta Sverige från u-landsnivå till något på gränsen till radikalt. Det var mer än man kunnat hoppas på. Det finns alltid flera bitar man vill lyfta eller områden man vill ska prioriteras starkare i sammanfattningen, men det är ett stort steg på helt rätt väg och därmed är den 30 juni 2010 en historisk dag för sveriges transpersoner. Början på en ny värld har äntligen kommit.

När får vi, dock, se slopad 18-årsgräns för byten, en förstärkt rätt att uppdatera och sammanfatta arbetsgivarintyg, yrkesbevis och liknande? När får vi en avpatologisering utan risk för att bli av med rätten till livsnödvändig vård? Sådana saker borde kunna gå att lösa, känner jag. Och jag ser fram emot att även intersexuella får en ordentlig utredning gjord, förstås. Det känns som om det är otroligt viktigt att även gruppen intersexuella får uppleva ett samhälle med lagar och vårdgång som är så föråldrad och i många fall otillräcklig som den är idag. Finns den politiska viljan att förverkliga detta? I så fall kanske jag kan känna att även jag hör hemma i detta landet någon gång i framtiden.

_____________________________________________


Det har varit en sjukt stressig dag för min del idag. Intervju med Dagens Nyheter, en hel del diskussioner med Aftonbladet om både det ena och det andra. Nu finns min slutreplik på Aftonbladet Debatt online och jag hoppas verkligen att socialminister Göran Hägglund läser det.

Det hoppas jag också att HBT-sossarna gör. Jag svarar tillslut på deras osakliga, osmakliga och otroligt låga påhopp mot mig som de publicerade i samband med min artikel på Aftonbladet Debatt rörande min sorg över att ha blivit tvångssteriliserad och ofrivilligt barnlös.

Det jag publicerade var en artikel som överhuvudtaget inte var en partipolitisk appell, utan något som handlade om en oerhörd personlig och inre smärta jag känner på grund av vad som tvingas på mig. Jag tycker artikeln förtjänade något mer empati och ett något värdigare bemötande än så. Det här var bara så väldigt, väldigt billigt. Men. Jag antar att är man bara intresserad av att flama, så ser det ut på det viset. Det är bara så inte okej!

 Dreamstime.com

Jag ser inga skäl till att tolerera den sortens personangrepp och hånfulla påhopp med idéer om att jag på grund av mina politiska åsikter får skylla mig själv för en tvångssterilisering jag utsatts för. Nu kan jag säga det utan att helt och hållet explodera (bara nästan): Ni borde ta mig fan skämmas sönder er!

Så var det sagt.

Kan vi nu försöka fokusera på att försöka riva ner det förtryck och den diskriminering vi alla drabbas av, oavsett partitillhörighet? Kan vi försöka arbeta för transpersoners bästa och sluta driva dessa alldeles för viktiga frågor i graven alldeles på egen hand inom den berörda gruppen? Klarar HBT-S överhuvudtaget att hantera detta på ett vuxet och moget vis och bry sig om individerna som far illa mer än de bryr sig om att ägna sig åt löjliga angrepp? Jag skulle tacksamt ta emot det.

Väldigt mycket händer just nu, så jag hoppas på att om vi gemensamt drar vårt strå till stacken, så kanske vi faktiskt kan riva upp de föråldrade lagar som binder oss, förbättra vården, skapa en dräglig tillvaro för alla transpersoner och därmed skriva historia.

Det spelar så ohyggligt mycket större roll för mig än vilket parti någon av oss tillhör. Mänskliga rättigheter har ingen färg, Lukas Romson... vi sitter i samma båt. Är det inte dags att börja hugga tag och hjälpa till att ro nu?

Held skriver om dagens händelser och en granskning av partier, ungdomsförbund och intresseorganisationer. Helena von Schantz har varit en stark röst på sistone och jag verkligen avgudar människan, liksom jag inte har ord för att beskriva Lisa Olsson, Trollhare och Per Pettersson exempelvis. Kloke Rasmus skriver, liksom förstås Nätverket Svart Måndag som jag är otroligt tacksam för faktiskt stöttar mig även om det kommer rätt nära på något vis. På Transsexualism.se en sammanfattning och även Feministiskt Initiativ som är väldigt nära vänner till stor del och Reclaim skriver mer.

 Alva-art.com

RFSL har krävt bättre insatser för transpersoner inom EU samt driver att HBT ska vara giltigt asylskäl i Sverige. Något jag bara kan instämma otroligt helhjärtat i. Och det är kanhända värt att lyfta Göthner igen, bland annat för att belysa varför.

Institutet för Framtidsstudier har skrivit en rapport om arvet efter Folkhemmet och tar där bland annat upp tvångssteriliseringar. Man har även kikat på hur barns hälsa och uppväxt ter sig med HBT-föräldrar.

Har ni förresten läst RFSL här? Det är vasst. Och bra! Även RFSU ger sig på sätt och vis in i debatten genom att kräva en sexminister. Vilket ju faktiskt inte är en helt korkad tanke, med tanke på att det om och om igen bevisas för oss att även om vi helst vill blunda och tabubelägga, så är ju sexualitet och kön utan tvekan något oerhört politiskt laddat och det handlar i allra högsta grad om hälsa, jämställdhet och juridik. Precis som Åsa också påpekar.

Annan media: UNT, SvD, Dagen, GP, SVT, Rapport, Rapport, SRINT, P3, Studio1, TV4,


Hell of Hannastacia, Petra, Petra igen, Yami och Pandorna, Scabbe, Froby, Zetterman, Rebecca, Beijbom, JensO, Unga Folkpartiet, Unga Folkpartiet, JensO,

Intressant.