2010-09-28

Vargavinter



Läser litet här och där på nätet om att vargavintern är på väg. Åtminstone om man ska tro på polska meteorologer. Tydligen är den värsta vintern på tusen år på väg till Europa. Och inte minst Skandinavien lär märka det. Som om vi inte redan hade en massa nästan traumatiska minnen av den senaste vintern och hur den totalt lamslog ett Sverige som till viss del glömt hur en vinter faktiskt ser ut. För att litet så har det ju varit. Norrlänningarna har länge skrattat gott åt sydsvenskarna som knappt klarar av att kika utanför dörren så snart ett par centimeter snö samlats på marken. Men nu börjar alltså något hända och det kan hända att vi får litet kallare och kyligare vintrar en tid oavsett var i landet vi bor. Även sydsvenskar lär få lära sig att pälsa på sig ordentligt och bita ihop.  Om man ska tro våra polska vänner i alla fall.

Grunden i detta skulle vara att Golfströmmen i Nordatlanten håller på att försvagas och att vi därmed förlorar en del av orsaken till ett ändå ganska milt klimat under vintrarna i norra Europa.



Man säger också att det inte är osannolikt att oljekatastrofen i Mexikanska golfen kan spela in en aning och ytterligare försvaga strömmen på sin väg mot nordöst.

Det finns de som motsätter sig den dystra bilden, exempelvis i Norge och Finland. Men samtidigt kan det vara värt att ta i beaktande och lägga en del resurser på att utreda. Vi vill ju inte bli förvandlade till isstoder eller totalt smälta bort under sommarmånaderna utan att få i alla fall en förvarning om det.



On a more serious note. Det finns gott om anledningar att fundera kring användandet av olja, kol och gas. Vi ser om och om igen vilka oerhörda skador de medför. Såväl i samband med framställning som vid användning är det ett hot vi inte längre har råd med. Det är egentligen hela grunden i att jag själv väljer att förespråka



exempelvis kärnkraften som ett alternativ. Inte ett perfekt alternativ kanske, och inte heller riskfritt. Men med tanke på att de fossila tillgångarna kraftigt krymper och det blir svårare och betydligt mer riskfyllt för varje år att komma åt de få tillgångar som finns kvar... vi har inte råd att inte använda oss av kärnkraften som ett alternativ just nu.



Väntar fortfarande på ytterligare besparingar i energianvändningen genom moderniserad belysningsteknik och annat. Hoppas fortfarande på hemel/egenel. Hoppas fortfarande på att vi ska kunna deala mer seriöst med länder närmre ekvatorn om att kunna utnyttja exempelvis ökenmark för byggandet av mer avancerade och omfatttande solkraftverk, et c. Länderna runt ekvatorn skulle jag tippa blir det kommande århundradets oljebaroner på väldigt många vis. Men genom att man byter olja mot solkraft istället. Inte populärt i vissa kretsar, men förmodligen nödvändigt.



Och vad jag önskar, jag som inte gillar kyla, att det gått att spara med sig ett par värmande solstrålar från sommaren som varit så att de kunnat värma mig under den kommande vargavintern vi väntar.

Under tiden vi ser om det förutspådda vädret faller in, så kan tydligen de norra delarna av landet räkna blötsnö och minusgrader redan i veckan.

2010-09-27

Liberatis saga är slut

Nu är det då sagt. Liberati finns inte mer. Under slutet på kvällen den 26 september meddelade Liberati att projektet läggs ner efter två mycket intensiva och framgångsrika år.

Vi har åstadkommit mycket och vi har skapat ett starkt och tydligt arv inom den svenska politiken och inom den liberala rörelsen.





Efter valet för en vecka sedan har det spekulerats i vad det kanske litet tragiska resultatet kommer att leda till. Sverigedemokraterna in, regeringen kvar men i minoritetsställning (jag tänker inte ens börja gå in på allt fusk och allt slarv i samband med valet - det kommer bara göra mig ledsen) och med tre små partier som blir mindre till fördel för det stora. Vi har nu tre följepartier som alla går mot en mer konservativ hållning, samt ett starkt moderaterna. En alliansregering är förstås strålande. Jag måste säga det ändå, att alternativet hade jag inte velat ha, trots allt. Kanske mest med tanke på hur sossarna har tappat all ideologi och alla visioner, miljöpartisterna tappat sin linje helt och vänstern helt sopat banan med valprogrammet. Men en regeringsroll för Alliansen räcker tyvärr inte. Risken finns att detta blir Moderaterna show nu. Att småpartierna får mindre att säga till om, färre statsrådsposter och så vidare. Och att de bara blir utfyllnad i politiken. Vilket vore väldigt sorgligt. Jag är inte säker på att det är något jag känner mig helt och hållet bekväm med.

Själv tror jag att hur det än går med Alliansen och den kommande mandatperioden, så finns det mycket positivt i politiken också. Det finns möjligheter och det finns en framtid därute. Det finns en möjlighet att saker och ting ändå blir bra. Frågan är bara vilken väg jag själv vill ta.

Jag vet vilken framtid jag vill ha, men inte helt säkert hur jag ska uppnå den eller bidra till att vi tillsammans kan uppnå den.




Det är ingen hemlighet att jag kritiserat de repressiva tendenserna hos bägge blocken genom de sista åren. FRA, IPRED, datalagringen, tvångskissningar, övriga övervakningslagar, högre murar vid gränserna, von oben-perspektiv på integrationen, vansinnigt svårt att hantera de problem som uppstått i samband med omarbetningen av socialförsäkringssystemen. Och så vidare.

Jag stannar kvar där. I det. Och funderar på om det kommer att bli bättring under de kommande åren. Jag är inte helt säker. Jag är inte ett dugg säker på att något av de nuvarande blocken kan åstadkomma den skillnaden jag vill ha och faktiskt rent ut sagt kräver. Definitivt inte sedan flera av de människor jag satt allra störst hopp till och som jag arbetat allra mest med under de sista åren inte fått förnyat förtroende av svenska folket och alltså blir tvungna att lämna riksdagen. Jag är inte helt säker på att de förlusterna och bristen på nya vettiga röster kommer att räcka för att väga upp en alltmer konservativ linje, ett hårdare samhällsklimat och en hel drös rasister i riksdagen. Jag är alls inte säker.

Dessutom har jag funderat mycket på huruvida jag alls vill fortsätta i politiken för egen del. De sista åren har tagit hårt på mig. Och under valrörelsen har jag drabbats av väldigt tunga besked på det privata planet. Det innebär att det just nu inte enbart handlar om Folkpartiet eller Liberaldemokraterna för min del. Utan snarare i än högre grad handlar om huruvida jag vill fortsätta inom politiken alls. Överhuvudtaget.

Så mycket har hänt. Tvångsoutning av min medicinska historik, hot, förtal, stalkers, förföljelser, sexuella trakasserier från såväl okända som människor som verkligen borde veta bättre och som finns inom den politiska sfären, liksom en hel del flaming, har varit min vardag. Varje dag. Mycket positivt har hänt också. Men väger det verkligen upp alla gånger? Jag har varit stressad under de här åren på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mig. Jag har haft väldigt ont om tid att faktiskt bara vila, vara med min familj, fundera över livet och skapa någon slags fungerande tillvaro.

För stunden tänker jag inte ta ställning till om jag stannar i Folkpartiet eller går över till Liberaldemokraterna. Många har frågat och det får ni gärna göra. Men förvänta er ännu inga svar. I den mån jag alls kunnat välja, så får det vara min ensak en liten stund till. Jag vill hinna landa först. Känna efter. Avsluta min anställning på Luf, vars kontraktstid går ut i veckan och hitta ett nytt jobb.

Jag tänker njuta av hösten, spendera tid med familj, vänner och andra jag tycker om. Ta långa bad och promenader. Känna efter om det blir ett race till överhuvudtaget och i så fall var. Eller om jag helt enkelt köper en gård nånstans ute på landet eller flyttar tillbaka till Bangkok eller Nebraska. Det får vi helt enkelt se.

Någon gång i oktober eller november antar jag att jag vet mer ordentligt hur jag gör med mitt liv och mitt politiska engagemang. Jag ber er respektera det faktum att jag just nu funderar och tar tid att andas och varva ner efter en intensiv valrörelse och så ses vi och hörs här och annorstädes allra senast då och förmodligen även innan.

Intressant.

2010-09-25

Amanda spekulerar och spankulerar

Skäms över den låga nivån på politisk debatt, sörjer att demokratin just nu inte riktigt är hemma och trygg, börjar fundera igenom mitt framtida politiska liv. Lovar återkomma inom kort.

Minnen, kärlek och en hälsning till pappsen




Drömmar och längtan. Minnen av en tillvaro i mellanvästern och den vackra tillvaron i Omaha, Nebraska. Kan inte och vill inte glömma. Glad att jag är en medborgare i en väldigt stor och sällsamt vacker värld.

Och till pappa... tänker på dig. Bara så du vet.

2010-09-21

Tid för tankar

Det har varit ganska lamslaget här en stund nu. Jag har varit rätt sliten på sluttampen i valrörelsen. Det har varit motigt inte minst på grund av att det hänt väldigt mycket också på det privata planet. Allt är inte bara skoj med valrörelser, speciellt inte då det där som kallas livet lyckas med att hinna ikapp. Familjen har haft det tungt en stund och det gick väl helt enkelt inte att ignorera längre. Så jag tog en paus härifrån och andades litet. Jobbade mest, på slutet, med att svara på frågor och debattera på diverse olika communities och så vidare. Bloggen fick så lov att ligga nere.

Visst har där funnits mycket fint också. Stödet och tryggheten jag fått från de närmaste. En hel massa kärlek. En hel massa skratt, men också tårar. Där har funnits mycket som hänt och som jag inte riktigt ids med att slänga ur mig just här och just nu, men som faktiskt har till stora delar förändrat mitt liv, vem jag är och vad jag är. Det känns som om ett frö är fött till något helt och hållet nytt nu. Men det är också så att efter att jag blivit utfläkt och utdragen i det offentliga så till den milda grad att jag känt mig som en offentligt uthängd spread eagle inför hela mänskligheten, så känner jag att jag verkligen vill skydda det lilla verkligt privata som faktiskt är jag. Det där lilla jag har som inte är offentligt. Det där sista som inte blivit en medial snyftare eller en skvallerföljetång. Jag vill värna det som är inuti och som jag hittills inte förlorat helt till det offentliga.

Nu är väl valrörelsen över, kan man tänka (och därför borde det vara lättare att vara privat och att lägga ifrån sig all den där jakten och allt adrenalin på högvarv som jagat och jagat mig dag som natt). Och likförbannat har en ny valrörelse egentligen på sätt och vis redan börjat. Bara för att göra livet litet extra surt för oss som arbetat så hårt och som nu verkligen bara vill få vila och börja om. Vara någon annanstans för en liten stund, så att vi hinner vila ut en gnutta. För att nu står vi inför något på sätt och vis helt och hållet nytt och det är rätt tungt att inse att vi befinner oss i skiten ganska rejält. Vi måste börja prata, börja jobba, dra skitlasset och verkligen kämpa för att inte bara få ihop ett fungerande styre i det här landet, utan också att göra det utan att tumma på demokrati, värderingar, människovärde och budskap.

Mitt budskap är enkelt. Skulle Alliansen få för sig att arbeta med Sverigedemokraterna, så kan jag inte stödja det och kommer att lämna. Vänder de rödgröna partierna demokratin ryggen och lämnar ideologi, värderingar, demokrati och samhälle i sticket, så förlorar de mitt förtroende totalt. Sd är ett ickedemokratiskt parti med ickedemokratiska planer för landet. Sd är ett parti som inte har vidare mycket till övers för människor som jag, som min familj, mina vänner, min omgivning. Jag kan helt enkelt inte. Att skydda demokratin innebär att även ta beslut som gynnar demokratin långsiktigt. Ett demokratiskt arbete kan även betyda att man värnar grupper som av en eller annan orsak är hotade, riskerar skada eller inte har nog makt att föra sin egen talan.

Hela mitt politiska liv handlar om mänskliga rättigheter, ett öppnare och varmare samhälle, samarbete över gränser för en bättre framtid, trygghet, omtanke, möjligheter och personlig frihet. Sverigedemokraterna står inte för ens tillstymmelsen av en likhet till det och därför kan jag inte. Det är ren självbevarelsedrift, helt enkelt. De får självklart tycka och de får självklart arbeta för sin linje, men den linjen är bara inte min. Den är så absolut och totalt inte min.

Att jag sedan absolut känner att jag måste och vill respektera de väljare som röstat på Sd är en annan sak. Uppenbarligen finns ett budskap de vill föra fram. Uppenbart finns där något de vill säga. Och jag tror inte att det egentligen handlar om främlingsfientlighet, utan om att de etablerade partierna sumpat alla tillfällen att föra en seriös, konstruktiv debatt rörande mänskliga värden, integrationsfrågor, synen på samhälle och människor, problematik med våld och otrygghet inte minst i städernas förorter, ekonomiska baksteg, svåra förhållanden av miljoner olika skäl, en bristande värdighet i människors liv och allt vad det varit. Det är förmodligen så att det är bra att vi nu inte längre kan ducka. Vi måste ta den fighten. Och vinna den. Visa på nya drömmar, visioner, verklighetsbeskrivningar, mål och idéer inför framtiden. Vi måste sätta ord på våra motbilder, lyfta dem och se till att också förverkliga något nytt och bättre än det vi har idag och det som riskerar ske med ett främlingsfientligt parti rotat i riksdagen.

Vad jag hoppas på är att samtliga övriga partier i riksdagen tar sitt förnuft till fånga och börjar prata med varann. Börjar samtala. Börjar samarbeta. Vi har verkligen inte råd med något annat. Oppositionen är inte längre röd eller blå. Den är brun och jävligt otäck i sitt ursprung, i sina målsättningar och i sin syn på människor. Men den är aktuell och tydligen vass nog för att kunna hyvla till sig de där 20 mandaten och kan därför inte ignoreras. Såväl politiken som det mediala landskapet har varit väldigt kalt i brist på initiativ för att motsäga den verklighetsbild som byggt grunden för de främlingsfientligas intåg i riksdagen. Och det kalla samhälle som möter oss idag måste vi gemensamt hjälpas åt för att återskapa som något bättre, värdigare, starkare och varmare.

Det är dags att bygga strategier. Inte mot Sd (de hackerdumheter som varit är vidriga, oavsett vem det drabbar - ändamålen helgar aldrig medlen), utan mot själva sjukdomen underliggande symptomen. Vi måste reda upp vad som gått fel, vi måste börja prata, vi måste skapa ett samhälle där behovet av missnöjesröster till partier som Sd helt enkelt inte är starkt nog. Till dess vi nått dit, måste vi förmodligen leva med att det som sker - det sker.

Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ytterligare populistiska flirtar med den människofientliga brunhögern. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, ett gigantiskt teparty. Svaret är förstås inte, och har aldrig varit, mer övervakning, fler batonger och fler tvångskissningar. Svaret är inte ett hårdare samhälle, högre murar, krav för att skapa lydnad och tystnad, rädsla för allt och alla och ett spirande hat mot det som sticker iväg från våra egna normer. Svaret måste vara mer öppenhet, mer frihet, bättre levnadsförhållanden, bättre lyhördhet gentemot hela samhället, ett stopp för diskriminering, utanförskap och uppgivna livsdrömmar. Svaret är en nyskapad tilltro till samhället, till varandra och till morgondagen.

Jag är fortfarande idag skakad. Jag visste, förstås. Jag såg det förmodligen tidigare än de flesta ville medge det. Att det var på väg. Att det skulle bli såhär. Men jag ville inte riktigt tro på det och jag ville inte riktigt förlika mig med det. Jag visste, men jag hoppades på att det skulle bli annorlunda. Jag hade fel. Sedan dess är jag stum. Sedan dess är jag chockad, likförbannat. Sedan dess har jag gråtit. Känt mig sorgsen, tillbakadragen, uppgiven och förtvivlad. Det skulle inte få hända här. Det skulle inte få ske i mitt land, i min värld. Men så skedde det. Det kom nära och det gör ont. I ett land som ännu inte medger att jag har rättigheter som alla andra är det tungt att inse att utvecklingen går bakåt och inte framåt, att hatet äger och att fruktan växer sig starkare. Det är skrämmande. Det är en kall värld vi vaknat till. Det vi kan göra är att resa oss, känna doften av kaffet, börja skyffla och börja bygga för en bättre värld.

Det är dags nu att börja skapa en framtid vi verkligen vill ha och som vi verkligen känner att vi kan drömma om. Inte bara vrida oss i mardrömmar för.

Till skillnad från vissa av er därute, så tror jag att upplysning, opinionsbildning och ökad kunskap hjälper. Jag tror att ett varmt samhälle föder ett varmt samhällsklimat. Jag tror att en fungerande tillvaro föder trygghet. Gör upp med det förflutna. Vädra ut dammet och spökena. Ta tag i problematiken som uppstått. Fyll igen klyftorna mellan "vi och dom" och börja prata om och arbeta med människor. Gör upp med åratal av destruktiv och förnedrande invandringspolitik som skapat hat, misstänksamhet, utslagning, utanförskap och i grunden en djävulsk massa förvirring. Värna kärleken. Värna medmänskligheten. Värna finheten. Skapa drömmarna. Ge plats för visionerna. Låt oss skapa framtid. Tillsammans.

Beelzebjörn, Gajditza, Helin,

Intressant.

Luka

2010-09-11

Freedom Not Fear | 11 september

Efter den 11 september 2001 gick världen in i en slags dvala fylld av rädsla, hat, misstänksamhet och separatistisk protektionism. Nationalism och främlingsfientlighet spirar. Protektionalism? Gränser stängdes, krig påbörjades, folkgrupper förföljdes och avståndet mellan olika folk, religioner, länder och världsdelar ökade enormt. Massövervakning blev modeordet för dagen. För att kunna jaga terrorister och farliga utbölingar offrade västvärlden pressfrihet, yttrandefrihet, brevhemlighet och personlig integritet. Teapartyrörelsen vädrar morgonluft och de konservativa och totalitära krafterna i världen vinner framsteg efter framsteg.



Det här är förstås en värld väldigt få vill leva i. Visst finns det undantag, men vi tror att världen är full av människor som vill tro på frihet, öppenhet, transparens, integritet och kärlek. Vi tror att världen kan bli en bättre plats att leva i och att misstänksamhet, protektionism, hat och rädsla kan vändas till något bättre. Tiden och världen är ur led.

Det är dags att vända pendeln. Det är dags att vända utvecklingen.

För en öppen värld slåss vi sida vid sida och ber er alla att sluta upp tillsammans med oss i Humlegården, Stockholm idag mellan klockan 16-19.

Eller i Slottsskogen, Göteborg klockan 13-14.





Eller för den delen i Uppsala på måndag mellan klockan 12-13.

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, Event

Talarlista Stockholm:

Johan Norberg (Opolitisk liberal debattör)
Caroline Szyber (Kristdemokraterna)
Christoffer Fagerberg (Ordförande Luf Storstockholm, Folkpartiet)
Hanna Dönsberg (Piratpartiet)
Oscar Solberger (Liberati)
Magnus Persson (Ordförande Centerstudenter Stockholm, Centeruppropet)
Peter Karlberg (Socialdemokraterna, Sossar mot Storebror)


>>>>>> YAIYA! Musikaliskt uppträdande klockan 17-17.35


Ali Esbati (Vänsterpartiet)
Alexander Bard (Liberati)
Jonas Nordgren (Piratpartiet, Svart Måndag)
Magnus Andersson (Ordförande CUF)
Camilla Lindberg (Folkpartiet, Borgare Mot FRA)
Calle Rehbinder (Piratpartiet)
Michael Gajditza (Svart Måndag, Liberati) <<<ÅTERBUD PGA SJUKDOM
Jakop Dalunde (Språkrör Grön Ungdom)
Linnéa Sjögren (Feministiskt Initiativ)
Jens Odsvall (Svart Måndag, Liberati)
Max Andersson (Miljöpartiet)
Amanda Brihed (Svart Måndag, LUF, Folkpartiet, Liberati)


Intressant!

2010-09-10

Freedom Not Fear i Stockholm framflyttad 2 timmar

Med väldigt kort varsel har det framkommit att något blivit tokigt med bokningarna i Humlegården imorgon. Vi har blivit dubbelbokade på den tiden vi bett om och en annan tid är nu reserverad för oss. Samma ställe, nästan, men inte riktigt samma tid.

Det innebär att Freedom Not Fear den 11 september i Stockholm kommer att ligga klockan 16-19 istället för den tidigare planerade tiden 14-17.

Detta ställer till det, men det kan inte hjälpas. Just nu vill vi be er alla om hjälp att sprida information om att vi blivit tvungna att flytta fram tiden med två timmar och att vi alltså kör en kvällsdemonstration istället. Naturligtvis finns risk att talarlistan ändras till viss del. Vi beklagar detta och hoppas se så många som möjligt av er imorgon.

Till dess... hjälp gärna till att sprida detta budskapet till alla som kan tänkas vara berörda och som tänkt närvara och göra Freedom Not Fear till en riktigt fin och bra upplevelse.

2010-09-08

Freedom Not Fear | 11 september



Nu är det snart dags för Freedom Not Fear! På söndag kör vi i Humlegården i Stockholm mellan klockan 14-17.

Huvudarrangör:
Människorättsnätverket Svart Måndag

Yaiya uppträder. Det får helt enkelt inte missas!



Talarlistan enligt nedan:

Johan Norberg (Oberoende liberal debattör)
Camilla Lindberg (Folkpartiet)
Linnéa Tiarafeministen Sjögren (Feministiskt Initiativ)
Peter Karlberg (Socialdemokraterna, Sossar Mot Storebror)
Jens Odsvall (Ordförande, Svart Måndag)
Oscar Solberger (Liberati)
Magnus Andersson (Förbundsordförande, CUF)
Max Andersson (Miljöpartiet)
Amanda Brihed (Folkpartiet, Luf, Svart Måndag, Liberati)
Ali Esbati (Vänsterpartiet)
Magnus Persson (Ordf. Centerstudenter Stockholm, Centeruppropet)
Jakop Dalunde (Språkrör, Grön Ungdom)
Hanna Dönsberg (Piratpartiet)
Alexander Bard (Liberati)
Jonas Nordgren (Piratpartiet)
Christoffer Fagerberg (Distriktsordförande, Luf Storstockholm)
Michael Gajditza (Liberati, Svart Måndag)
Carl Johan Rehbinder (Piratpartiet)
Caroline Szyber (Kristdemokraterna)




Välkommen att delta i FREEDOM NOT FEAR 2010!

För tredje året i rad anordnas den internationella aktionsdagen i Stockholm och eventuellt även i Malmö och Göteborg. Tillsammans med vänner runtom i världen har vi möjligheten att genomföra världens största globala demokrati- och frihetsmanifestation samtidigt på en och samma dag.


...http://www.vorratsdatenspeicherung.de/content/view/364/55/lang,en/


Freedom Not Fear hålls i år den 11 september. Passande dag, kan man tycka. Ursprunget bakom Freedom Not Fear är att motverka den massrädsla och övervakningsiver som kommit att omforma en hel värld efter den 11 september 2001. Det går att spinna på det temat rätt mycket. Det kommer bli rätt tight med valrörelse och allt, men vi hoppas på att många vill vara med och delta och skapa något spektakulärt.

Vill du delta som individ eller organisation - Välkommen att höra av dig till oss:

Jens Odsvall, ordförande Människorättsnätverket Svart Måndag
jodsvall@gmail.com, tel. +46 70 218 77 22

Amanda Brihed, språkrör Människorättsnätverket Svart Måndag
amanda.brihed@gmail.com, tel +46 733 211 290



Är du i Göteborg? Hoppa på våra fantastiskt galna Göteborgsvänner där och då! De har litet kul info åt er här. Det kommer att bli helt och hållet jättegalet och fantastiskt!


2010-09-07

Green Democracy har under en tid försökt publicera en text i flertalet svenska medier, men hittills inte lyckats. På förekommen anledning publicerades den idag av Nima Dervish.

Jag väljer att också visa mitt stöd till Green Democracy i kampen dels för att rädda livet på Sakineh, men också i kampen för ett fritt och demokratiskt Iran.

Jag har inte gjort några ändringar i texten. Jag tycker att den ska få stå orörd, därför att jag tycker det är viktigt att lyssna på de människor som känner att de har något väldigt viktigt att säga. Green Democracy får helt enkelt orubbat utrymme här för att göra sina röster hörda. Jag hoppas att vi alla därmed kan lyssna.


Aftonbladet samlar in namnunderskrifter på nätet för att lämna över till den Iranska Ambassaden i hopp om att rädda Sakine Ashtianis liv. Det är underbart att se hur medmänskligheten sträcker sig över kultur och nationsgränser, över 100’000 människor har redan skrivit på och antalet ökar kontinuerligt.
Men frågan är varför Aftonbladet ska behöva göra UD:s jobb? I det politiska system som råder i Sverige har Utrikesdepartementet som uppgift att framföra Sverige och svenskarnas åsikter till andra länder. En del av detta arbete görs genom kommunikation med ambassadörer från respektive land.
När Aftonbladet tar ett sådant initiativ så innebär det att UD inte har uppfyllt sin plikt och därför behöver andra organisationer/företag representera det svenska folkets röst gentemot ett annat land.
Sakines liv är viktigt och samtidigt får vi inte glömma alla de andra som fallit offer och som kommer att utlämnas åt den här regimen om vi inte agerar. I nuläget behöver inte den iranska ambassadören bry sig om den hög med underskrifter som de kommer att få därför att UD:s ovilja att ta ställning ger felaktiga signaler till den iranska regimen. Det är först när man agerar på diplomatisk nivå som budskapet når fram.
Tyvärr lyser de diplomatiska agerandena med sin frånvaro och Carl Bildts taktik är att påstå att UD, med honom i spetsen, agerar bakom stängda dörrar. Det är helt genialiskt, ingen ser eller hör vad han gör och därför kan ingen kritisera honom. Under det gångna året när UD inte reagerat mot MR-brott i Iran har handeln med Iran fortsatt i samma takt, Carl Bildt och näringsministern gick t.o.m. emot hela EU för att hindra de ekonomiska sanktionerna från att skada handeln med Iran.
I en artikel härom veckan tog Bildt t.o.m. åt sig äran för uppskjutningen av Sakines avrättning, ödmjukt nog delade han äran med övriga utrikesministrar i EU. Återigen var det han och hans kollegors strävanden bakom stängda dörrar som hade bidragit till detta. De aktioner som det svenska folket aldrig såg eller hörde.
Bildt bör förstå att vi idag lever i IT-revolutionens era där informationen uppdateras konstant och sanningen sprids med ljusets hastighet. Att leva kvar i tron att människor tror på vad jag än säger bara för att jag har ett visst ämbete är bara sorgligt. Idag vill folk se initiativtaganden och politiker som agerar!

I samma artikel menade Bildt att Aftonbladets kampanj är sent ute och att den borde ha ägt rum för fyra månader sen. För ca fyra månader sen överlämnades ett första brev till UD (undertecknad av flera organisationer inkl. Green Democracy) med en tydlig vädjan om att kalla in den iranska ambassadören och ställa honom till svars för de förbrytelser mot mänskliga rättigheter som begås i landet. Då rörde det sig om fem avrättade människorättsaktivister, idag om en tvåbarnsmamma. Samtliga, oskyldiga offer för det totalitära förtrycket.
Efter flera brev utan svar drogs kampanjen ”UD Act – Dags att agera” igång. Denna kampanj går ut på att samla fysiska underskrifter på ett långt tygstycke från folk över hela Sverige som kräver att UD ska kalla in den Iranska ambassadören för att protestera mot MR-brott som begås av regimen. Det handlar inte om att göra något för Iran utan att särskilja Sverige från de länder som sätter ekonomiska intressen före grundläggande mänskliga rättigheter
Carl Bildt! Det är dags att agera!
Information om aktionen som avslutas nu på torsdag:
Stockholm 20–22 Augusti
- 21/8 Mynttorget, kl. 14–18
- 22/8 Kista torg, kl. 18–20
Uppsala 26 Augusti 15–18
Göteborg 28–29 Augusti
Lund 1–2 September
Malmö 5–6 September
Stockholm 9 September – Överlämning




Även här och här.

Ödelagd dröm om ett demokratiskt Sverige

Ja, och idag dog förmodligen hoppet om att jag skulle kunna ta mig in i riksdagen. Oavsett hur välkänd jag är, oavsett vilken arbetsinsats jag haft för min personvalskampanj, oavsett hur många lagar jag ändrat, hur mycket jag debatterat, hur mycket jag alls uträttat och oavsett hur många som faktiskt vill rösta på mig.




Visserligen förstod jag att det fanns vissa begränsningar geografiskt, men att det i praktiken inte finns en enda sportslig chans att alls rösta på mig i valet kom som en total överraskning. 

Jag kan förstå den ursprungliga och praktiska grunden i detta. Ursprungligen var det säkert så att det fanns en väldig massa mening i att representanter för en viss region skulle representera denna i riksdagen. Västgötarna ville driva sina intressen, stockholmarna sina och norrlänningarna ville ha sin talan. Men i en värld där vi inte längre enbart går ut och dricker öl med de lokala arbetskamraterna och byalaget utan mer och mer lever våra liv på en global arena, på nätet och därigenom på sådana virtuella communities som Facebook eller diverse maillistor är det närmast makabert att förhindra människor att rösta på sina egna familjemedlemmar, sina vänner eller kort och gott den politiker och debattör som haft mest genomslag och påverkat en som mest.

Varför skulle jag representera en FRA-kritiker från Göteborg sämre än någon annan? Varför skulle jag inte bry mig om frågor som berör kommunikationen mellan Stockholm och Gävle? Har jag nu så mycket genomslag däromkring att jag har ett drygt tiotal förfrågningar om hur man ska kunna rösta på mig, så måste de anse att jag är fullt kapabel att ta tillvara deras intressen.

Vårt valsystem idag är förlegat way beyond gammalmodigt, det är odemokratiskt, exkluderande och håller tillbaka den politiska utvecklingen. Systemet är utifrån dagens förutsättningar uppenbart uppbyggt för att totalt demolera alla chanser hos unga och nya politiker att göra en resa från gräsrot till riksdagsledamot. Det är ett problem vi måste se över så snart det alls är möjligt. Det är fullkomligt orimligt att vi har ett system som i så liten grad lever upp till det moderna samhällets representationskrav.

Jag har hittills fått ett drygt hundratal förfrågningar direkt via telefon, mail, communities och liknande. Alla frågar samma sak. Hur gör jag för att kryssa in dig, min favoritkandidat, till riksdagen i år?

Det är förfrågningar från hela landet. Från Malmö i södern till Arvidsjaur i norr. Även förfrågningar från Sydamerika och Asien har jag fått, och från Holland. Från utlandssvenskar som inte kan rösta på mig. Men det hjälper föga. Inte ens boende i Stockholms Stad får rösta på mig, fastän de bara bor kanske fem minuter från mig.

I ett demokratiskt samhälle borde man kunna välja själv vem som ska representera ens åsikter, önskningar, drömmar och värderingar. Det ska väl ändå inte partierna eller staten göra, mer än i allra nödvändigaste och praktiskt mest minimala mån?

Samtidigt är samtliga etablerade partiers listor låsta. Det innebär att det inte finns en chans i hela världen att det går att kryssa mig om man inte råkar bo i Stockholms Län. Men då har vi tyvärr också problemet att partiet av någon anledning valt att vara enda parti som inte skickat ut valsedlar till sina väljare lokalt i exempelvis Huddinge där jag bor. Märkligt, med tanke på att upp till 60% av alla röstande gör det genom förhandsröstning idag. Till och med mupparna i Sd har skickat listor åt mig. Jag plockade upp eländet med skydd på händerna och slängde det omgående. Jag tror inte att jag blev allvarligt kontaminerad. Jag ber allra ödmjukast om ursäkt, men jag tror att det är ett jättemisstag att inte sprida valsedlar till en majoritet av alla de möjliga väljarna.

Det här innebär nu, hur som helst, att jag har hundratals som hör av sig till mig och som inte kan rösta på mig. Även lokalt i min egen kommun, för att de inte har möjlighet att ta sig till de lokala valstugorna på grund av arbete eller liknande. De hade kunnat rösta på mig om de fått hem valsedlarna och kunnat besöka en valstuga nära arbetet. Men nu säger många att de väljer ett annat parti eller att inte rösta istället. Detta är alltså inklusive länet som är min egen krets, om de inte haft turen att råka komma över den aktuella listan. Men det verkar långt ifrån säkert. Den är mer sällsynt än guld och saffran just nu, sägs det.

Och utöver det dryga hundratal som hört av sig och som vill rösta på mig, men inte kan, hur många andra har upptäckt samma sak och valt att rösta på någon annan eller på ett annat parti istället? Hur många väljer att inte rösta alls? Hur många tusen röster kan jag potentiellt ha förlorat? Hur många av dessa röster går inte ens till mitt eget parti?


Hur mycket skadar detta mina möjligheter att ta mig in i riksdagen? Jag tror inte ens vi behöver kommentera på det.

Sverige påstår sig vara en demokrati. För att vara en demokrati har vi ett väldigt absurt och ickedemokratiskt valsystem. Jag har svårt att se att vi alls kan kalla detta en fungerande demokrati i ett samhälle som fungerar som det moderna Sverige.

I en tid då en majoritet av riksdagens beslut är kopplade till tidigare EU-beslut och då nära nog 98% av alla beslut som tas i riksdagen är kopplade till hela landet och inte en specifik ort eller region tycks det mig oerhört konstigt att inte en göteborgare eller ens en innerstadsbo i Stockholm ska kunna rösta på mig om de nu vill det. Och om de tror att jag har möjligheten att leva upp till deras förtroende som folkvald.

Jag kan inte se det här som något annat än samtliga etablerade partiers försök att hålla utmanare, oliktänkande och mindre etablerade politiker borta från riksdagen. Det är skamligt, ovärdigt ett demokratiskt samhälle och något som måste åtgärdas å det snaraste.

Idag, då jag förstod vidden av svårigheterna att kryssa mig, försvann orken, orden, lusten, viljan, drömmen... Drömmen om ett demokratiskt Sverige tog jag med mig och drog ett gammalt täcke över huvudet.

Vi ses, kanske, i valet 2014.





Men å andra sidan - det vete fan om jag orkar.

Läs även ursprunget till min uppgivenhet och frustration här: 1, 2. Scabbe skriver också. 



Intressant.

Efter Hitlerfilmen - ryska nattklubbar i extas då SD faller...



Intressant.

The Irony

2010-09-06

Det här med skatterna



Ibland är det värt att tänka till. Att läsa på. Att dra saker ett extra varv. Har du undrat hur mycket du faktiskt betalar i skatt - egentligen? Har du någon aning om vad som händer med dina intjänade pengar om vi får en rödgrön regering? Har du koll på hur skattetrycket ser ut och visste du att vi redan idag har en av världens högsta skattenivåer i Sverige?

Intressant
.

99 piskrapp och en galen junta

Det är skrämmande att världen ännu inte reagerat kraftfullt nog mot den sittande (falska) regimen i Iran. Det är skrämmande att människor i västvärlden inte tar sitt ansvar för det som pågår och tar ställning.

Mänskliga rättigheter och globalt ansvar är kanske inga valvinnande frågor, direkt. Men det är likförbannat det som får mig att gå igång. Det är det jag brinner för och det är vad jag inte klarar av att leva utan. Utan att ta ställning och utan att arbeta hårt för förändring, starka ställningstaganden och solidaritet kan jag inte sova. Det är inte mycket svårare än så.

Tänker nu idag inte minst på Sakine Mohammadi Ashtiani som inte bara dömts till döden genom stening för att hon ska ha haft sex utanför äktenskapet. Trots att hon redan straffats med 99 piskrapp. Nu ska hon dessutom ha dömts till 99 ytterligare piskrapp på grund av att hon tydligen har blandats ihop med en annan kvinna på ett foto i Times som gått utan slöja. En kvinna, för övrigt, som bor i Sverige. Känns inte helt fräscht. Men det är inga jätteprotester just nu för det. Varken för rätten att inte bära slöja i Sverige eller för att skydda en kvinna som i Iran utsätts för den mest omänskliga behandling en människa kan utsättas för. Detta trots att tidningen berättat om att de fått fotot av misstag och att det alls inte alls föreställer Sakineh överhuvudtaget.

Inte ska väl en galen junta som den iranska vika sig för sådant som sanning och avsaknad av bevis? Det vore ju förmodligen rätt så tokfel. Speciellt då man kan misshandla och mörda starka kvinnor bara sådär. För att det är ju hemskt charmigt. Visst är det?

Och under tiden fortsätter människor att fara illa i Iran. Demokratirörelsen i Iran jagas än idag. De fängslas. De misshandlas. De utsätts för enorma övergrepp och avrättningar sker litet titt som tätt. Fortfarande. Kommer den iranska regimen undan med att prygla och stena Sakineh och ta hennes liv, finns det förmodligen inga gränser för vad de kan göra i framtiden. Därför behövs en starkare röst från Sverige och EU nu.

Förra sommarens vansinne efter det riggade valet är inte över än. Inte på långa vägar. På många vis kan man säga att även om övergreppen mot befolkningen har pågått länge nu, så har de kanske i värsta fall bara börjat. Särskilt mycket så om vi, omvärlden, sitter tysta och bara accepterar. Om vi blundar. Om vi i det tysta tillåter det som sker.

Samtidigt som antalet demonstrationer minskar, motståndet på gatorna har tonats ner och staten rustar hårt för framtida militära sammandrabbningar, råder fortfarande en upprorisk stämning bland många iranier. Både i hemlandet och i exil. Lidande och rädsla når enorma proportioner, men ändå pågår fortfarande kampen.

Hur kan det komma sig att en värld som gärna slår sig för bröstet över sina ställningstaganden för mänskliga rättigheter, demokrati och medmänsklighet fortfarande inte tar ens tillstymmelsen till aktiv ställning kring Iran? Varför står så få på det iranska folkets sida? Varför händer verkligen ingenting?

Jag tänker inte tystna. Det tänker inte den gröna demokratirörelsen göra heller.

Det finns mycket vi fortfarande måste och bör göra för att värna demokratisering och mänskliga fri- och rättigheter såväl här som utomlands. Iran är ett mycket tydligt exempel på det. Närmast i samband med Freedom Not Fear den 11 september kommer vi att mötas för att fortsätta driva kampen. Jag hoppas få se er där.

Intressant.

2010-09-01

Det är inte lätt att vara sverigedemokrat alla gånger




intressant
.

Besöker Expressens valstuga idag

Idag besöker jag Expressens valstuga på Sergels Torg. Jag kommer bland annat att diskutera hbt-frågor, människorätt och integritet.

Kom gärna förbi om du har möjlighet. Klockan 15-16 är det dags. Grilla mig och diskutera igenom allt det där som du inte har stenkoll på. Tvångssteriliseringar, könsbyten, morfologisk frihet, min koppling till demokratirörelser runtom i världen och allt det där som hände bakom kulisserna då FRA-lagen var som hetast i debatten. Vad hände egentligen? Vad innebär det idag? Vart vill vi imorgon?

Intressant!

Statistik