2011-10-10

Vem firar egentligen Columbus Day?

Ju mer jag lär mig om mitt ursprung och om de människor som gått före mig, vilkas fotspår jag fortfarande vandrar i så inser jag att det jag periodvis råkat och råkar ut för idag följer samma mönster och samma värderingsgrunder. Visst har mycket förändrats och visst blir vissa saker bättre. Men historien sätter spår. Och nutiden sätter spår. Inför imorgon.

Ju mer jag lär mig av vårt förflutna och vårt ursprung, så inser jag också att vi alla är väldigt mycket summan av en lång historia som på olika vis påverkat oss genom de människor som gått före oss. Ingen kan helt och hållet förhålla sig helt och hållet neutral till historien. Till vad som skett genom tiderna. Till det som sker idag. Det är samma historia som återupprepas. Gång på gång på gång. Det är samma värderingar som lever kvar. Och människan förundrar genom sin förmåga att lära och samtidigt sin oförmåga att göra just detsamma.

Efter alla dessa år av funderingar och tankar kring vad som varit och kring vem jag är, efter alla år av att kämpa för en förståelse för de vis jag är annorlunda på och ber om rättigheter på samma villkor som alla andra omkring mig har mycket av mitt sökande handlat om att ersätta förluster nära mig med någon form av basal plattform i det som fanns där innan. Att lära mig mer om min släkthistoria och de gamla traditioner som funnits bland mina förfäder har blivit ett sätt att hantera ett utanförskap idag. Och har samtidigt kommit att stärka mig på sätt jag inte någonsin hade kunnat föreställa mig.

Att känna till historien och sitt ursprung kan i många fall fungera på så vis att det stärker min nutida identitet och därmed tryggheten i att bara vara jag. Det finns ett lugn där numera som jag inte haft förr. Det finns en självklarhet och en känsla av att ändå höra hemma. Att vara en del i allting. Att vara en del av samma värld, samma samling möjligheter, samma plats och samma jord. Det finns en helhet där. Och att bära en börda blir alltid lättare då man delar den med fler.






Under det sista årets skapade andrum, då jag hållit mig borta från partipolitiken till stor del, har jag kommit att lära mig väldigt mycket mer om de människor i vilkas fotspår jag går än idag. Teton och Oglala Sioux, stäppfolket av den rödbrända jorden i den nuvarande amerikanska mellanvästern. Den judiska gemenskapen en del av min familj en gång tillhörde. Det muslimska arv som jag numera kommit att bli en del av. Det samiska som på många vis återbinder väldigt starkt till det nordamerikanska prekolonistiska arvet. En hel värld emellan, men ändå så nära knutna. De östafrikanska band jag har genom mina syskon idag och som jag när med odelad stolthet. Och flera andra bitar av det som idag skapar en komplex sammansättning som kommit att bli mitt jag.

Det som är intressant i detta grävande efter en grogrund att växa i är kanske inte minst, för min egen del, de historier jag möter om människor som liksom jag utmanat könsbaserade normer på olika vis. Hur man inom Sioux, liksom på många andra håll, haft en helt annan öppenhet och förståelse för variationer kopplade till genus och identiteter. Hur det tycks vara något som går tillbaka genom årtusendena inom alla kulturer, etniska och religiösa grupper. Hur missförhållanden, förföljelser och oförståelse för könsrelaterade variationer är något historiskt förhållandevis nytt och allt annat än konsekvent.

Allt hänger ihop. Om vi bara vill lära oss av historien. Om vi bara vill lära oss av det förflutna.

Vi kan börja med att erkänna de oförrätter som varit och kanske sluta fira dem. Vi kan börja med att hylla de grenar av vår historia som vi själva utgör ett bladverk uppå. Och inse att ingen av oss är en ö. Vi är alla del av något mycket större. Vi har alla ett mycket bredare ursprung än vi ibland vill och vågar se. Vi är alla ett. Ett folk. En jord. En uppsjö av möjligheter.

Ibland kan det krävas återblickar för att förstå att vi behöver börja blicka framåt. Ibland behöver vi revidera och faktakolla vår historia för att kunna bygga en framtid. Ibland behövs en bas för att vi ska känna fast mark nog under fötterna för att våga ta sats mot stjärnorna.

Vi har alla sådana ursprung. Vi har alla de där märkliga kopplingarna som vi kanske inte alltid vet så mycket om. Men ingen människa en ö. Inget öde utan historia. Ingen framtid utan tillbakablick. Låt oss lära av historien. Och ta sats mot en annan och bättre framtid som skapar utrymme för oss alla.

Allra helst redan idag och imorgon.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Manuell trollkontroll är aktiverad. ;)


Statistik