Amanda Brihed - Humanity Report from the Gender Boundary

Turkiet måste respektera mänskliga rättigheter

2012-02-03T06:45:00.001+01:00

”Bästa sättet att kontrollera ett folk är att få det glömma sin historia” skrev Mustafa Kemal Ataturk, skaparen av nutida Turkiet, en gång i tiden. Tesen kan diskuteras, men den formar politiken än idag i det moderna Turkiet. Att vara etnisk kurd där har inneburit en avsaknad av rättigheter som vi i friare samhällen har tagit för givna.

Ända sedan 1930-talet har den kurdiska befolkningen i landet utsatts för en tvångsassimileringspolitik i syfte att hålla landet monokulturellt och monoetniskt. Detta har tagit sig uttryck i form av förbud av och motstånd mot alla former av avvikande kulturella yttringar, i synnerhet kurdernas. Detta har gällt språket, rätten till utbildning på det egna språket, och kurders rätt att organisera sig och stödja de politiska rörelser de själva vill.

Kurdiska reaktioner mot denna politik har bekämpats med kraftig brutalitet. Systematiska massarresteringar (även av minderåriga), förföljelse, tortyr och fängslande utan rättegång är skrämmande exempel på detta. Turkiet är det land som under 2011 fått i särklass flest domar mot sig i den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter.

Till detta kommer etnisk rensning och massmord. Ett exempel på detta är förstörandet av mer än 3000 mindre samhällen och tvångsförflyttning av närmare 400 000 civila kurder under 80-talet. Den värsta enskilda incidenten som hänt har nog varit Dersim-massakern på 30-talet, som snarast bör betraktas som ett folkmord eftersom det kostade mer än 60 000 människor livet.

Vidare har staten genom skuggoperationer och öppna militära aktioner genomfört summariska avrättningar av kurder. Antalet offer för dessa uppskattas till minst 40 000. Dessutom har vi under flera år hört rapporter om användning av stridgas, napalm och vit fosfor mot kurderna.

Denna terror har inte upphört än idag.

Massarresteringarna fortsätter, likaså de militära attackerna och de summariska avrättningarna. Under senare år har man upptäckt över 30 massgravar i den kurdiska delen av Turkiet, och folkrättsorganisationer befarar att antalet massgravar kan vara upp mot flera hundra. Ett antal har hunnit grävas upp, bland annat en i dagarna där man hittills hunnit identifiera 23 skjutna individer. Vidare fortsätter militära aktioner, ofta över gränsen till Kurdistan i norra Irak, där attacker har urskillningslöst ägt rum. Detta föranledde bland annat Roboski-massakern i kurdiska delen av Turkiet, där 36 civila – varav 20 var under 18 år – dödades i en flygattack.

Turkiets politik drabbar även barnen. I nuläget antas 3000 kurdiska minderåriga sitta i turkiska fängelser.

Detta är ett axplock av övergrepp som bryter mot FN:s universella deklaration för mänskliga rättigheter och mot Europakonventionen. Dessa övergrepp är oacceptabla och strider mot den humanism och moral som den demokratiska människosynen står för.

Vi som deltar i detta bloggupprop vill att Sverige och EU ställer respekt för de mänskliga rättigheterna som ett krav för ett turkiskt inträde i EU. Vi vill att regeringen använder alla tillgängliga demokratiska påtryckningsmedel för att få Turkiet att respektera människors rättigheter. Dessutom vill vi att Turkiet får klart för sig att de måste släppa de fängslade barnen omdelbart.

Stöd vårt bloggupprop för att få Turkiet att släppa minderåriga som arresterats av politiska skäl. Delta i debatten för kurdernas mänskliga rättigheter i Turkiet och mot den turkiska statens brutala politik. Sprid informationen vidare till berörda och intresserade.

Tillsammans kan vi kan skapa förändringar som garanterar de mänskliga rättigheterna och som leder till att de gemensamma konventionerna efterlevs.

*****

Detta är ett bloggupprop som initierats av @Absolute Banana och stöds av flera bloggare. T.ex:

New Renaissance
Torbjörn Jerlerup
Frihetssmedjan.se
Svarten.se
Cherin
Beelzebjörn
Niklas Starow
Signe Rocklin
Louise Persson
Patrick Baltatzis
Bawar Ismail
Amanda Brihed
Jens Odsvall
Nima dervish
Per Pettersson
Emma -Opassande
*******

Taggar att följa på twitter: #twitterkurds #kurdistan #Mersin17 och #Turkiet sista taggen används som en allmän tag till just detta uppropet.

Svenska staten stäms för FRA-lagen

2012-01-03T14:48:00.000+01:00

En stämning mot svenska staten till följd av FRA-lagen kommer under dagen att lämnas in vid Stockholms tingsrätt.

Liberaldemokraternas ordförande, Michael Gajditza låter idag meddela att en stämningsansökan kommer att lämnas in vid Stockholms tingsrätt gentemot den svenska staten rörande kränkning av medborgerliga rättigheter till följd av FRA-lagen.

Gajditza är till vardags ordförande för Liberaldemokraterna, samt bär sedan ett par år tillbaka ett förtroendeuppdrag som ledamot i styrelsen för New Renaissance (tidigare Människorättsnätverket Svart Måndag).

Stämningen avser påstått brott mot Europakonventionens artiklar nummer 8, 10 och 13, EU's rättighetsstadga samt den svenska regeringsformen.

Från pressmeddelandet:

FRA-lagen har på olika sätt kommit att aktualiseras under den senaste månaden.

I den stämningsansökan som idag lämnas in till Stockholms tingsrätt yrkas skadestånd
med stöd såväl av skadeståndslagen och Europakonventionen som EU:s rättighetsstadga
avseende den kränkning av kärandens medborgerliga rättigheter som FRA-lagen påstås
utgöra.

I stämningsansökan, som med bilagor omfattar närmare 750 sidor, ges en utförlig
beskrivning av på vilka olika sätt som käranden menar att FRA-lagen står i strid med EU:s
rättighetsstadga, Europakonventionen och bl.a regeringsformen.

Hela stämningsansökan återfinns här: http://www.svemykon.se/filearea_16.html

Kallelse och inbjudan till rekonstituerande/rekonstruerande årsmöte för Föreningen Svart Måndag

2011-11-27T23:29:00.001+01:00

**** INBJUDAN TILL REKONSTITUERANDE ÅRSMÖTE ***

FÖRENINGEN SVART MÅNDAG

MÖTESPLATS: FÖRENINGENS TEAMSPEAKSERVER ONLINE.

DATUM: SÖNDAG 18 DECEMBER 2011

För mer information, vänligen kontakta:

Jens Odsvall (ordförande)

Telefon 0702-187722

Mail jodsvall [snabel-a] gmail com, jens . odsvall [snabel-a] newrenaissancenetwork org

Amanda Brihed (Språkrör, grundare)

Telefon 0733-211290

Mail amanda . brihed [snabel-a] gmail com, amanda . brihed [snabel-a] newrenaissancenetwork org

Mikael Lassi (IT- och Kommunikationsansvarig)

Telefon 0765-778397

Mail mikael . lassi [snabel-a] gmail com

Björn Nilsson (Decharge)

Telefon 0736-143992

beelzebjorn [snabel-a] gmail com

Transgender Day of Remembrance. Varieté: Som i trans!

2011-11-19T10:34:00.000+01:00

Imorgon uppmärksammar vi Transgender Day of Remembrance. Det är en dag då vi uppmärksammar de människor som tagits ifrån oss för tidigt på grund av transfobi, diskriminering, mobbning, oförståelse och hat.

Jag brukar vara försiktig med att delta själv. Jag har försökt för ett par år sedan att engagera mig, men då jag själv varit nära bli en del av statistiken och själv har många jag sörjer som redan är det, har alla tidigare tillfällen blivit pannkaka. Helt enkelt. Det kom för nära, gjorde för ont, blev för känslomässigt.

Imorgon ska vi inte bara sörja och uppmärksamma de som är borta. Utan också högtidlighålla de fantastiska människor de var, börja bygga en rörelse framåt, en attityd, ett identitetsskapande. Vi ska tillåta oss att skämta om det, och gråta över det. Ha roligt och må litet lagom dåligt.

Varietén "Som i Trans!" kommer att spelas på Teater Pero på Sveavägen i Stockholm. En anrik, fantastisk teater. Biljetterna är gratis men måste bokas på Pero.se.

Jag kommer att gå upp på scen. Kanske inte för att falla tillbaka i teatersvängen. Vänner som är aktiva inom skådespeleriet är litet försynt uppmuntrande inför mina försök att prata teater efter femton år, men jag tror verkligen inte att det där sitter i längre. Jag kommer att prata. Kommer tala visioner. Men också historia. Framtid och förflutet i kombination för att ge ett sammanhang. Ett sammanhang inte många av oss vet finns där.

Det är dags att lyfta det fantastiska vi har bakom oss och skapa det fantastiska vi kunde ha framför oss. Och att sluta gräva ner oss i det förflutna, det tragiska, det förbaskade offerskapet. Det är dags att börja skapa en framtid som vi styr, ett samtal om oss MED oss och som vi själva styr.

Det är dags att skapa en ny syn på könsöverskridandet och att ta tillbaka en självklar acceptans som en gång fanns. En självklar inkludering som idag vänts till totalt utanförskap.

Det utanförskapet ska knäckas och första steget är alltså Day of Remembrance imorgon och varietén på Pero. Kom dit. Vi kommer ha kul. Men skynda fynda! Inte många biljetter kvar nu, om de inte redan är utsålda.

På scen:

Tiina Rosenberg
Lina Englund
Amanda Brihed
Kristian Kaspersen
Zafire Vrba
Malte Sundberg
Fej Matti Ganebo Skanz
Daniel Nyström
Klara Bendz
Siri Hjorton Wagner
Ulrika Ellemark
Caroline Rauf
Pelle Hanaeus
Andrea Edwards
Rebecka Pershagen
Andreas Angel
Micke Bäck

Konferencier: Tasso Stafilidis

Var: Teater Pero. Sveavägen 114, t-bana Rådmansgatan.

Otillgänglighet: En kort trappa leder ner till scenen, trappen har en ledstång. Tyvärr finns ej hiss.

Om Transgender Day of Remembrance:
Transgender Day of Remembrance (TGDOR) är en internationell högtidsdag för att minnas de transpersoner som blivit offer för transfobiska hatbrott, och uppmärksammas över hela världen med manifestationer, demonstrationer och föreläsningar.

I Stockholm arrangeras dagen av RFSL (Riksförbundet för hbt-personers rättigheter), RFSL Ungdom, RFSL Ungdom Öst, RFSL Stockholm, Transföreningen FPES, Föreningen KIM (Kön, Identitet, Mångfald), ANSO (Förenade hbtq-studenter kring Östersjön), SFQ (Sveriges förenade hbtq-studenter) samt enskilda transaktivister.

Tack till Karin Käll som gjort affischen!

Varmt Välkomna!

Om den privata vårdmarknaden och kaoset utan mening

2011-11-19T09:45:00.000+01:00

Med anledning av mitt tidigare inlägg om Florence Karlsson vill jag även passa på att lyfta en artikel på DN Debatt av marknadsforskaren vid KTH, Jesper Meijling.

Det är intressant att det är just en marknadsforskare som går ut i den här debatten och som slår oss politiker på fingrarna. För att det inte bara blir ett upprört inlägg om att "gör något", utan för att det blir en fråga om seriöst riktad kritik med en antydan till lösning. Det vill säga... vi måste kunna ta till oss vad Meijling säger för att kunna finna lösningar på problemen.

Svensk utförsäljning av diverse verksamheter som tidigare varit offentliga har ofta fått kritik. Det finns en idé om att all privat vård eller tågtrafik per automatik är illa. Per automatik skadar. Per automatik glömmer människovärden för att enbart relatera sig själv till vinster och vinstmaximering till skuggbolag i utlandet.

Men bilden från stora delar av världen är en helt annan. Det behöver alltså inte vara så. Vad är det då som gått fel? Varför lyckas man inte med att få utförsäljningar och privat verksamhet som berör människors vardag på ett så grundläggande och djupgående plan att fungera?

Jag tror att det finns flera bitar i detta. En är att vi alltid bara gör saker till hälften. Vi säljer ut delar av vården, exempelvis, till kontraktörer. Vi vet att de är vinstdrivande företag. Vi vet att de måste gå med vinst, eller så faller de. De har ingen stat som backar upp. Vi kan ha sålt av för att staten inte har kompetensen att driva och utveckla verksamheten. Eller för att det blivit för mycket byråkrati i vissa fall och för mycket av tjänstemän och fasta kostnader för allt annat än själva verksamheten i kärnan som sådan. Och att verksamheten som berör våra patienter fallit i skymundan även i det offentliga.

Men om vi nu ska ha vinstdrivande företag att arbeta med sådana känsliga bitar som vården, som är otroligt viktiga att de inte fallerar, då måste vi också tillåta dem att kunna göra det i en verksamhet som är sund för dem. Annars kommer de att spara på fel saker och att neka den vård som inte är riktigt lönsam. Den situationen har vi ju uppenbarligen idag.

Hur löser vi det?

För mig är det orimligt att vi idag inte tar tillvara på de resurser vi har bättre. Vi har en god kunskap inom vården och forskningen. Vi har dock brist på medel för att förvalta den kunskapen på ett bra vis och se till att den når ut.

Vi kunde mycket väl använda de resurserna bättre. Men då måste vi skapa en väg förbi den pengajakt som tar våra resurser från de patienter som behöver den mest.

En verksamhet som kan utvidgas och växa mår bättre än en verksamhet som tvingas till ständiga besparingar och där personal och patienter alla mår dåligt över en situation alla vet är ohållbar.

Ska vi driva privat vård, så måste vi tillåta den att agera som privat verksamhet och att tjäna sina pengar. Men genom att kunna expandera. Ska offentlig verksamhet sedan kunna konkurrera, någonsin, så måste även den kunna expandera och arbeta på affärsmässiga grunder. Problemet är delvis, tror jag, att vi vingklipper möjligheterna att få en sund verksamhet genom att förbjuda möjligheter att expandera och sälja vidare vård.

Varför inte utnyttja omfattande spetskompetens till att utöka verksamheter. Sälj vård till utländska patienter. Tillåt svenska vårdgivare, såväl privata som offentligt ägda, att behandla patienter från hela landet, från EU och annorstädes. Låt oss ta betalt av andra länder i Europa som inte har den kompetens eller den kapacitet som behövs. En sådan verksamhet är tämligen luckrativ. Men på rätt premisser kan den också bli så lönsam att vi kan få råd att skapa de nya vårdplatser vi behöver, att utbilda fler inom vården och att sedan dessutom anställa dem till vettiga villkor. Vård som växer kommer att bli viktigt. Vi har fortfarande stora mängder människor som blir äldre, vi har en ökande befolkning, vi har en hel del bekymmer från samhället i övrigt som måste tas om hand. Vårdbehovet kommer att öka enormt. Men vi har idag inga resurser att möta det. Och därmed specialiseras vården till den grad att många patienter inte får någon vård alls. Det finns ingen som är specialiserad på just dem.

En vård som faktiskt tillåts tjäna pengar och som har rätten att utvidga sin verksamhet genom att även ta emot välbetalande kunder utomlands ifrån kunde hjälpa oss på vägen. Nya avdelningar, sjukhus och liknande kunde byggas. Mer forskning och mer erfarenhet kring olika områden skulle kunna öka.

Idag tillåter Rättsliga Rådet upp till 60 könskorrigeringar per år. En del av dessa genomför kirurgier, men inte alla. Kanske 30-40 av de som får en juridiskt ändrad könstillhörighet opereras varje år i Sverige. Operationerna ligger på såväl Karolinska Sjukhuset i Solna och på Linköpings Universitetssjukhus. Det är inte många operationer utslaget per kirurg och sjukhus och år. Faktiskt så få att man ibland har oroat sig för att kvalitét och erfarenhet blivit lidande. Men vi släpper inte igenom fler. Alltför få får fastställelse, men det finns inga medel att tillåta fler. Många fastnar i köerna. Men ett antal operationer betalda av andra EU-länder kunde ge en ordentlig ekonomisk vinst för dessa avdelningar, samt större rutin på dessa kirurgier, som är erkänt mycket komplexa.

Den extra inkomsten skulle dels täcka fler kirurger och mer avdelningspersonal. Det skulle också mycket väl kunna bekosta ytterligare kostnadstäckning för att föra fler inhemska kirurgier. Med än högre kvalitét. Därför att erfarenhet är kritisk i många sådana här fall.

Och så kan man också bygga ett vårdsystem.

Med en ordentlig vårdinspektion, motsvarande skolinspektionen, med hårdare och tydligare krav på vad god vård är och förväntas vara - VID VITE. Och med en möjlighet för såväl offentlig vård som privata vårdgivare att faktiskt göra de vinster de idag förbjuds att göra enligt nuvarande lagar och regler, på ett vis som INTE innebär att de måste spara på nuvarande patienter till dess ingen budget alls längre finns kvar... vi skulle kunna ha en helt annan situation i det här landet.

Privat vård behöver inte vara dålig. Den behöver kontrolleras. Den behöver följas upp. Den behöver krav på sig att integrera och att se till att patienter inte faller mellan stolar. MEN den behöver också en möjlighet att bli lönsam i sig själv och inte genom besparingar.

Vi talar ofta om att vi måste arbeta för att skapa ett tjänstesamhälle idag. Vissa har svårt att förstå att det innebär att man arbetar för att göra livet bättre för andra människor. Det må vara som sjuksköterska. Det må vara som anställd i ett städföretag som arbetar med stöd från exempelvis RUT-bidrag. Men ett tjänstesamhälle är nödvändigt då resurser blir snålare och industrisamhället inte längre har råd att expandera. Vi måste arbeta på att bli världsledande inom en tjänstesektor som just nu exploderar i alla andra delar världen utom här. I Asien, i Afrika, i USA, i delar av Europa... Överallt växer den. Tjänstesektorn.

Alla kan inte tillverka iPods. Stora delar av vår industri från förr är numera såld utomlands eller nedlagd. Vi kan inte längre konkurrera om de få resurser Jorden har och vi kan inte konkurrera prismässigt utifrån den lönebild som finns. Som finns inom exempelvis industrin.

Vi kan nischa oss och bli så bra på vissa områden att vi kan ta ut priser som fungerar. Sverige är ett litet land. Men vi är kanhända för många för att vi alla ska kunna arbeta på nischade fabriker som är så duktiga på att producera tillräckligt unika produkter att de alla kan bli lönsamma samtidigt.

En tjänstemarknad kan arbeta på samma vis, men är direkt riktad mot människors upplevelser och känslor på ett vis inte ens en iPod, en ny bil eller en smartphone kan vara. För att det är det interpersonella bemötandet det handlar om. Vårdkvalitét är en sådan sak.

Där finns förutsättningar att bli världsledande. Där finns också förutsättningar att bygga en expansiv marknad av världsledande kvalitativ vård som är bra nog och i sådan kvantitet att vi kan sälja den med gott samvete till resten av världen och samtidigt erbjuda än bättre och än mer vård åt vår egen befolkning. Något vi under alla omständigheter inte fullt tycks kapabla till idag.

Florence Karlsson, den svenska vården och den olidliga omänskligheten.

2011-11-19T09:11:00.000+01:00

SVT Play.

Vänner. Läsare. Jag antar att några av er sett detta. Att någon av er som liksom jag arbetar politiskt redan fått frågor och påstötningar osv. Jag kan säga att jag har ju ingen koppling till landstinget på så vis, men har ändå som ersättare i KF fått massor av frågor och påstötningar.

Att bli politiker kan ibland leda till att man tyvärr får fjärma sig för kommentarer om att man sålt sig till omänskligheten. Det är en fruktansvärd sak att höra om man verkligen givit sig in i politiken för att man vill förändra. För att man vill så väl. För att man själv inte klarat att sitta och titta på utan att kunna göra något eller veta vad man ska göra. Men påtryckningar och kommentarer får jag, liksom så många andra. Självklart! Från allt möjligt folk. PM i sociala medier, mail, osv. Inte bara i detta fallet, men inte minst i sådana här sammanhang antar jag att det hör till. Och SKA också göra det. Någon måste ju ställas till svars där samhället skiter sig och den som verkligen har makten att förändra är trots allt politikern.

Jag hade ju egentligen inte tänkt bli politiker. Innan jag började jobba med integritetsfrågor och människorättsbitarna kopplade till den blev jag tvungen att fundera mycket kring om jag verkligen ville det eller inte. Min syn på politiker och på politik var väl som de flestas idag. Litet lagom, sådär. Men så började jag aktivista. Jag började prata. Jag byggde nätverk litet här och var. Jag arbetade mig fram till en plats i svensk debatt och politik där jag fick i alla fall en viss talan. Jag har trampat folk på tårna, jag har varit skrikig, gapig och kontroversiell. Även om mitt eget varande, som jag skrivit så mycket om här tidigare, förmodligen varit mycket mer kontroversiellt än de frågorna jag verkligen har drivit. Ryktet om mig har sällan varit helt och hållet sant och därmed inte berättigat. Jag är värre på vissa plan men också bättre på vissa plan.

Jag gav mig in i politiken som trettioåring efter att till dess ha arbetat enbart inom näringslivet och efter att ha varit aktiv i diverse föreningar som höll på med allt från miljöfrågor till identitespolitik eller för all del historiska sommarteaterspel. Jag gav mig in i det för att jag inte längre kunde sitta tyst. Inte ville sitta tyst.

Jag har inte lärt mig hela spelet än. Men jag har börjat lära mig det. Jag har börjat jobba på effektivare vis i många fall, men drabbas nog fortfarande av det faktum att jag till stor del byggt min tidiga politiska "karriär" på att vara en nihilistiskt aggressiv kampanjmaskin som inte lyssnade på prat om regler utan istället skrev mina egna regler och delvis förmodligen skrev om vissa politiska spelregler på köpet. Det är på både gott och ont. Jag har en viss talan idag, antar jag. Det finns de som lyssnar. Jag respekteras alltmer ofta. Men samtidigt finns där trampade tår och ett väldigt förolämpat ordningssinne hos somliga. Det får man väl ta. Spelar man bara snällt, så försvinner man från mängden.

Det finns fortfarande vissa frågor som jag känner att jag vill arbeta med på ett väldigt okonventionellt vis. Därför att det är saker som sopas under mattan i alltför hög grad. För att det är saker som gör för ont. Som är för akuta för att följa den vanliga förhandlingsvägen. Och då får man så lov att sticka fram hakan och vara bråkig i alla fall.

Ett litet antal människor i och utanför mitt eget parti, Folkpartiet, har idag fått ett öppet brev av mig i sina kommentarsfält på Facebook. Inte alla som borde få det, men det är en liten början. Det bygger på Florence Karlsson och det som hände i det fallet. Jag kan inte stillatigande ta att det är så det ska gå till, som skedde i hennes och hennes familjs fall. Det är något som jag inte kan förknippa med den mänskliga natur jag inbillar mig ännu att vi verkligen har. Så jag driver detta öppet. Jag driver det okonventionellt. Men det är dags, efter att ha funderat en stund på vad jag som individ kan göra, får göra, kan göra fastän jag inte får, osv, att ta detta på betydligt större allvar. Det får liksom räcka, nu, vad? Förstår ni hur jag menar? Se annars klippet jag länkat längst upp här.

Jag har ju själv haft en del frågor jag uppmärksammat i vården tidigare, så kanske det är så att folk söker sig till mig därför. För att de liksom sätter någon form av tillit till mig. Jag, å min sida, känner mig ledsen, frustrerad, arg, hjälplös och vet inte vad jag ska göra. Men jag har sett detta själv på nära håll i andra fall. Och detta är ju inget unikt. Och även om jag är osäker på att jag kan påverka något som är ett så stort systemfel och även om jag bara är jag och en liten individ i mig själv... jag bara måste.

Jag vill verkligen inte spamma er bara för att. Detta blir långt. Men allvarligt talat gör det för ont i mig att inte säga något. Att inte fråga vad som går att göra. Jag ställer frågan till er alla och hoppas få någon form av gensvar. För att jag känner att jag vill göra något. Något mer. Driva detta tydligare. Hårdare. Starkare. Bättre. Synligare och öppnare inte minst. Bygga litet extra kraft bakom detta. Jag väljer att göra det öppet, såhär. För att det är nödvändigt. För att det här måste lösas och för att jag mår dåligt vid tanken på att en enda människa till ska drabbas av detta som Florence Karlsson drabbats av. Och människor i min närhet till del har drabbats av. Och anhöriga till de människor som i sin tur hört av sig till mig och känt sig frustrerade. Med all rätt.

Jag är enormt mån om att detta åtgärdas. Oavsett vem jag arbetar med eller hur det går till. Jag hoppas och tror att ni alla vill det lika mycket som jag. Men hur bygger vi en tillräckligt stark opinion kommunalt, inom landstinget och på alla andra plan för att kunna skapa kraft i samhället att förändra detta innan det är försent för så många andra.

Jag håller med SVT's reporter. Ingen gjorde fel. Ingen var ond. Men i praktiken förvandlas vård i livets slutskede och vård av multisjuka, kroniskt sjuka m.fl. nära nog till en utdragen väg mot en alltför tidig och väldigt onödig död. Det är aldrig någonsin ok. Och det är aldrig någonsin något jag kan stå för. Så därav ett öppet vädjande rop om hjälp att skapa en rörelse bland oss - vi som borde kunna förändra - för att faktiskt också göra det. Specialisering i all ära. Kostnadseffektivitet i all ära. Ansvarsområden. Men de fallen mellan stolarna vi ser idag hade kunnat undvikas. Det är inte sprickor i systemet, utan för de drabbade snarare ett alldeles eget Rift Valley. Oanständigt för ett land som Sverige och en stad och region som Stockholm.

Det får räcka nu. Det måste räcka nu. Det har gått fullständigt tokigt och jag tror att det kan bli så väldigt mycket bättre. Det måste det. För det här kan ingen av oss stå för.

På ett eller annat vis... går det att dra ihop något mer seriöst för att prata igenom detta? Går det att få ett intresse nog? Går det att bita i den här saken utan att trampa på tår och ställa till oreda? Går det att göra mer, samarbeta och prata mer fokuserat och bara... tillåta oss att vara medmänniskor?

Öppet brev till Västtrafik, återpublicerat med tillstånd av Erik Ljungberg

2011-10-17T11:56:00.000+02:00

Hej Västtrafik!

Ja, nu skriver jag till er igen. Jag förstår om ni redan nu tröttnat på detta mail - men jag tror inte riktigt att ni begripit vad det är jag försökt berätta de senaste 14 åren som jag skrivit. Om du inte jobbat så länge på Västtrafik så drar jag en kort resumé:

Resumé (hoppa gärna över om du kan din historia)

Sedan 1997 har jag kämpat för att få åka kollektivt som den Göteborgare och skattebetalare jag är. Dock verkar det som om att varje gång jag har påpekat era tillkortakommanden så har ni reagerat med ignorans och en tydlig ovilja till att rätta till era problem.

1979 kom en lag som sa att ni så snart som möjligt skulle anpassa kollektivtrafiken till alla. Lagen gör det klart och tydligt att även jag, som sitter i rullstol, ska kunna åka som alla andra.

1997 (18 år senare) skaffade ni låggolvsvagnar som möjliggjorde det för mig med en manuell rullstol, om jag hade hjälp att komma över tröskeln på ca 15 cm, att komma ombord. Dock hade ni, som enda kollektivtrafikföretag i Sverige, Europa och så vitt vi kunnat utröna, i världen, skrivit i era regler att man inte får åka sittandes i sin rullstol. Den självklara frågan är då naturligtvis: "Varför?". Jag ställde frågan otaliga gånger. Varje gång fick jag svaret: "Därför!".

2004 (23 år senare) hade jag tröttnat. Låggolvsfordonen som ni skyltade med en symbol av en rullstol fick jag fortfarande inte åka med. Alla era genanta svar samlade jag ihop på en hemsida som jag kallade Västtragik. Ni svarade med att stämma mig och byta ut klistermärkena med rullstolssymbolen till en symbol med gubbe och käpp. Jag fick gehör för min fråga i medierna och ni gav upp er stämning. Inget hände dessvärre med varken era fordon, era regler eller er attityd.

2007 (26 år senare) kom tillslut de efterlängtade ramperna på spårvagnarna. Genom att jag tryckte på en knapp kunde föraren trycka på en annan knapp som gjorde att en tredje knapp tändes som jag fick trycka på och en ramp kom ut. I teorin kunde jag åka själv! Visst fanns det barnsjukdomar med nymodigheterna - men de skulle väl snart avhjälpas?

Hur funkar det idag?

Jag upplevde att mina resor krånglade oftare än att de funkade. Jag ställde frågan till er vad ni gör för att få bukt med bekymren på vagnarna. Hugo Lepik, som är chef för trafiken i Göteborgsområdet, förklarade att det inte fanns några problem - tydlig statistik visade att endast 1% av turerna hade problem med rampen. Vad märkligt att mina upplevelser talade för att ca 3 av 4 turer inte funkade som det var tänkt. Hur kunde det vara så olika?

Vi (jag och Västtrafik) gjorde en undersökning tillsammans. Med vetenskapligt korrekt enkät och en vårdag 2011 åkte vi spårvagn och kryssade av vad som funkade resp. inte funkade. Nu fick vi svart på vitt att 25% av resorna fungerade och i 75% av fallen gick något fel. Felen kunde bestå i att man inte fick plats, att vi inte blev uppmärksammade då vi skulle stiga på eller att vi (pga ouppmärksamhet eller tekniskt fel) fick stiga av i en annan stadsdel än vad vi tänkt oss (ja, det låter kanske otroligt men det hände vid 2 av 7 resor). 75% fel är ändå ganska mycket.

Jag och min vän Tina (som också sitter i rullstol) skapade ett verktyg så att vi enkelt från våra telefoner kunde registrera exakt vad på alla bussar och spårvagnar som vi åkte som borde åtgärdas. Allt från en trasig fjäder som gör att fällstolen på rullstolsplatsen inte fäller upp sig automatiskt, till krånglande knapp och ramp.

Baserat på vår mycket detaljerade statistik anordnades ett möte med Västtrafik, Göteborgs Spårvägar och representant från ägarna. Jag höll en 2 timmars föreläsning om bristerna i deras statistik och i deras fordonspark. Jag pratade också om möjligheterna att åtgärda dessa, återupprätta goodwill och nyttan av att sätta upp mål och ha bra statistik. Jag erbjöd dem även vår detaljerade statistik och förklarade att denna direkt kunde användas av t.ex. reparatörerna i garaget och direkt åtgärda de upptäckta felen. Jag erbjöd dem vår statistik och vår lösning i utbyte mot att de lovade att ta frågan på allvar. De skulle tänka på saken. Det dröjde ett par månader innan jag återkom - var det inte av intresse? Nej, enligt Hugo Lepik så är tillgänglighet inte ett område som behöver prioriteras.

Jag frågade Hugo hur stor del fel som tolereras innan man på allvar tar itu med problemen. De hade ingen specifik siffra - men om t.ex. en linje drabbades av 0,5% fel så vidtogs ordentliga åtgärder för att fixa detta. Om 0,5% är en gräns för "vanliga fall" - var går då samma gräns för oss som är rullstolsanvändare? För det är väl inte så att ni behandlar folk och folk på olika vis (det vore ju isåfall diskriminering)!?

Det som är felet med kollektivtrafiken är inte de tekniska problem som ställer till det för mig. Nej, de verkliga problemet är det ointresse ni gång på gång visar. Ointresse för att lösa problem, följa lagen och för att ha oss som kunder.

Mitt försök att hjälpa till och jobba med er mottogs med ointresse. Ska jag använda min energi att jobba med blåslampan i ändan på er igen? Media har visat sig tämligen ineffektivt då er goodwill knappast kan bli sämre. Jag tror att det är dags att ta till den juridiska blåslampan. Ni har ju alla trots allt ignorerat lagen.

32 år är en lång tid.

Jag vill passa på att fråga politiker och påverkare inom diverse landsting och annorstädes, samt även inom funkpolrörelsen om detta är något vi helt enkelt ska acceptera? Ska det se ut såhär? Vad kan vi göra tillsammans för att få detta att förändras?

Pingar Frihetssmedjan, Funkpol, Helene Odenjung, Birgitta Rydberg, Anna Starbrink, Helena von Schantz, Maria Jern, Johan Sjölander, Maria Wallhager, Rosie Rothstein, Göteborgsliberalen, Max Andersson, Jonas Andersson, Roland Karlsson, Mikael Wendt, Åsa Puide, Christoffer Fagerberg, Adam Cwejman, Hanna Wagenius, Per Pettersson, Anna Troberg, Jens Odsvall, Beelzebjörn, Bonnie Peterson, New Renaissance,

Vem firar egentligen Columbus Day?

2011-10-10T07:03:00.000+02:00

Ju mer jag lär mig om mitt ursprung och om de människor som gått före mig, vilkas fotspår jag fortfarande vandrar i så inser jag att det jag periodvis råkat och råkar ut för idag följer samma mönster och samma värderingsgrunder. Visst har mycket förändrats och visst blir vissa saker bättre. Men historien sätter spår. Och nutiden sätter spår. Inför imorgon.

Ju mer jag lär mig av vårt förflutna och vårt ursprung, så inser jag också att vi alla är väldigt mycket summan av en lång historia som på olika vis påverkat oss genom de människor som gått före oss. Ingen kan helt och hållet förhålla sig helt och hållet neutral till historien. Till vad som skett genom tiderna. Till det som sker idag. Det är samma historia som återupprepas. Gång på gång på gång. Det är samma värderingar som lever kvar. Och människan förundrar genom sin förmåga att lära och samtidigt sin oförmåga att göra just detsamma.

Efter alla dessa år av funderingar och tankar kring vad som varit och kring vem jag är, efter alla år av att kämpa för en förståelse för de vis jag är annorlunda på och ber om rättigheter på samma villkor som alla andra omkring mig har mycket av mitt sökande handlat om att ersätta förluster nära mig med någon form av basal plattform i det som fanns där innan. Att lära mig mer om min släkthistoria och de gamla traditioner som funnits bland mina förfäder har blivit ett sätt att hantera ett utanförskap idag. Och har samtidigt kommit att stärka mig på sätt jag inte någonsin hade kunnat föreställa mig.

Att känna till historien och sitt ursprung kan i många fall fungera på så vis att det stärker min nutida identitet och därmed tryggheten i att bara vara jag. Det finns ett lugn där numera som jag inte haft förr. Det finns en självklarhet och en känsla av att ändå höra hemma. Att vara en del i allting. Att vara en del av samma värld, samma samling möjligheter, samma plats och samma jord. Det finns en helhet där. Och att bära en börda blir alltid lättare då man delar den med fler.

Under det sista årets skapade andrum, då jag hållit mig borta från partipolitiken till stor del, har jag kommit att lära mig väldigt mycket mer om de människor i vilkas fotspår jag går än idag. Teton och Oglala Sioux, stäppfolket av den rödbrända jorden i den nuvarande amerikanska mellanvästern. Den judiska gemenskapen en del av min familj en gång tillhörde. Det muslimska arv som jag numera kommit att bli en del av. Det samiska som på många vis återbinder väldigt starkt till det nordamerikanska prekolonistiska arvet. En hel värld emellan, men ändå så nära knutna. De östafrikanska band jag har genom mina syskon idag och som jag när med odelad stolthet. Och flera andra bitar av det som idag skapar en komplex sammansättning som kommit att bli mitt jag.

Det som är intressant i detta grävande efter en grogrund att växa i är kanske inte minst, för min egen del, de historier jag möter om människor som liksom jag utmanat könsbaserade normer på olika vis. Hur man inom Sioux, liksom på många andra håll, haft en helt annan öppenhet och förståelse för variationer kopplade till genus och identiteter. Hur det tycks vara något som går tillbaka genom årtusendena inom alla kulturer, etniska och religiösa grupper. Hur missförhållanden, förföljelser och oförståelse för könsrelaterade variationer är något historiskt förhållandevis nytt och allt annat än konsekvent.

Allt hänger ihop. Om vi bara vill lära oss av historien. Om vi bara vill lära oss av det förflutna.

Vi kan börja med att erkänna de oförrätter som varit och kanske sluta fira dem. Vi kan börja med att hylla de grenar av vår historia som vi själva utgör ett bladverk uppå. Och inse att ingen av oss är en ö. Vi är alla del av något mycket större. Vi har alla ett mycket bredare ursprung än vi ibland vill och vågar se. Vi är alla ett. Ett folk. En jord. En uppsjö av möjligheter.

Ibland kan det krävas återblickar för att förstå att vi behöver börja blicka framåt. Ibland behöver vi revidera och faktakolla vår historia för att kunna bygga en framtid. Ibland behövs en bas för att vi ska känna fast mark nog under fötterna för att våga ta sats mot stjärnorna.

Vi har alla sådana ursprung. Vi har alla de där märkliga kopplingarna som vi kanske inte alltid vet så mycket om. Men ingen människa en ö. Inget öde utan historia. Ingen framtid utan tillbakablick. Låt oss lära av historien. Och ta sats mot en annan och bättre framtid som skapar utrymme för oss alla.

Allra helst redan idag och imorgon.

KIM - Kön, Identitet, Mångfald

2011-10-10T00:09:00.001+02:00

Kul.

Det verkar som om Föreningen KIM - Kön, Identitet, Mångfald, börjar få stadigare ben igen. Årsmöte igår och ny styrelse med stora ambitioner. Genuskamp, normkritik och transpolitik med tradition, hjärta och litet lagom mycket galenskap.

Då känns det extra hedrande att ha blivit betrodd som del av den alldeles nya valberedningen som ska arbeta för att fortsätta skapa förutsättningar att ta KIM in i framtiden. Mycket smickrande. Otroligt hedrande. Och faktiskt riktigt häftigt.

Sverige behöver en stark förening som arbetar för transpersoners rättigheter, samt för alla som på ett eller annat vis avviker från köns-, cis- och heteronormer. KIM kom till för nu ett halvt decennium sedan med just det målet i åtanke. Det har varit litet småstökigt, som så ofta med nya organisationer i en väldigt brokig och diversifierad grupp som verkligen är allt annat än homogen. Men nu verkar det som att något är på väg att hända. En gnutta ny livskraft har ingjutits föreningen och nu verkar mer vilja och motivation finnas än någonsin tidigare. Det är verkligen jättekul att få chansen att låna ut min tid och mitt engagemang till förmån för något jag tycker är så viktigt och värdefullt och som jag tror faktiskt kan bli väldigt bra.

Vill du för övrigt bli medlem, så vill jag verkligen uppmuntra dig att bli det. Det spelar ingen roll om du själv är berörd på så vis att du bryter mot någon slags norm som är kopplad till cis, hetero eller annat. Det viktiga är att du tycker att det är viktigt att stödja människors rätt att vara sig själva, uttrycka sig och identifiera sig som de själva vill, behöver och mår bra av.

Det är oförskämt billigt att vara medlem i KIM. Faktiskt kostar det bara 50 kronor per år. Så gå med, vet jag! Du får hänga med väldigt coola människor och förmodligen lära dig miljoner saker som du aldrig skulle få chansen att veta annars. Även om du trodde att du kunde allt, allt, allt!

Såhär gör du:

Föreningens plusgironummer är: 311018-6IBAN-nr (kontonummer för internationella betalningar): SE50 9500 0099 6042 0311 0186

Maila sedan till föreningen på medlem@kim.nu och berätta att du betalat in medlemsavgiften, så blir det enklare att ha koll.

(Du bestämmer själv om du anser att vissa personuppgifter känns litet känsliga för att dela med dig av och kan således välja bort det, men det är bra att ha någon hum om att du finns och att du vill vara medlem, förstås).

Gårdagens publicering om Bahrain

2011-09-14T13:49:00.000+02:00

Igår publicerade New Renaissance en liten bit material rörande situationen i Bahrain på SVT Debatt. Vi har funderat länge och väl på huruvida vi borde släppa materialet vi kommit att ta del av och hur vi borde gå tillväga.

Naturligtvis är vi medvetna om hur känsligt detta är. Med alla affärer som görs i Bahrain och med tanke på dess geografiska läge, befolkningsuppbyggnad och allt annat så är allt som har med Bahrain att göra sprängstoff.

Vi valde likafullt att göra en publicering därför att det som händer i Bahrain är så otroligt grovt att vi helt enkelt inte kan låta bli. Övergreppen är enorma, bristen på respekt för människor är skrämmande och vi klarar helt enkelt inte att vara tysta längre. Vi har noterat tystnaden och den obekväma situation som uppstått kring publiceringen av videon som visar hur en svensk medborgare visar upp skador från tortyr och den tystnad som åtföljt vår publicering av en artikel som beskriver väl vad detta handlar om.

New Renaissance vill dock hävda att vi inte har något val. Då svenskar fängslas och uppenbart torteras i andra länder, så ska vi kunna förlita oss på att vi har en regering som står upp för våra rättigheter. Om ett folk massakreras och förföljs av en liten grupp maktmänniskor i toppen på den politiska hierarkin så kan man förvänta sig att en omvärld av medmänniskor ska reagera.

Jag vill tydliggöra att New Renaissance inte tar någon ställning rörande etniciteter, religiösa grupper eller dylikt i vårt arbete. Vi lägger oss heller inte i den världspolitik som vi är medvetna om att vi litet försiktigt ruckar på. Vi är intresserade av en enda sak. Att lidandet, terrorn och förtrycket i Bahrain och andra länder upphör.

Vi delar den bild av situationen för våra svenska medborgare och för alla som befinner sig i Bahrain som tydliggjorts på dagens SVT Debatt av nu avgående EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson (V). Vi ser inte att tyst diplomati varken har hjälpt situationen eller kommer att göra det heller i fortsättningen. Det är grundorsaken till att vi kommer att publicera mycket omfattande material under den närmsta tiden.

Vi vore inte människor om vi inte gjorde det.

Om ingen annan tar den striden har vi, helt enkelt, inte något annat val. Vi har tillgång till en hel del mycket hjärtskärande material som kommer att publiceras under den närmsta tiden. Vi vill inte skapa ett totalt trauma hos er alla, men vi måste förhindra att det trauma som idag drabbar en befolkning i Bahrain om ungefär lika många människor som bor i Storstockholmsområdet ska få ett slut och få en chans att slippa bli än värre.

(L) är hittills de enda som annars svarat upp.

Mer:

UD i kontakt med AlMuqdad.
Dömd till 25 års fängelse.

---------

Gårdagens publicering i sin helhet nedan.

New Renaissance är en människorättsorganisation med ursprung i Nätverket Svart Måndag, ofta kopplat till motståndet mot massövervakning samt debatten om svenska tvångssteriliseringar av sexuella minoriteter. Vi arbetar även med liknande grupper runtom i världen och vi har noga följt utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern. När vi i dagarna tagit del av omfattande dokumentation av hårresande övergrepp begångna mot en försvarslös civilbefolkning i Bahrain har vi gjort bedömningen att den globala tystnad som omger landet och dess befolknings situation inte längre kan fortgå. Det är dags att bryta tystnaden och kräva att omvärlden uppmärksammar och agerar på de folkrättsligt vidriga förhållanden som råder.

Bahrain är beläget i övärlden utmed den saudiska kusten. Knappa 1,3 miljoner invånare, till stor del shi'iter styrs sedan länge med järnhand av en sunniminoritet. Protester och resningar är historiskt vanligt förekommande och det var föga förvånande att händelserna i Nordafrika skulle leda till ännu en resning i Bahrain, där hårda levnadsförhållanden och brist på politisk jämställdhet satt en mörk prägel. Upprörda över den enorma brutalitet och det omänskliga lidande som drabbat den samlade oppositionen bestående av såväl sunni som shi'a ser vi oss tvungna att agera och kräva tydliga svar från regeringen, EU och USA. Hur kan detta tillåtas fortgå? Vi har tillsammans med lokala organisationer valt att lämna över vårt material till SVT i ett försök att belysa katastrofen och hjälpa fram ett stopp för övergreppen.

I det material vi överlämnat finns bilder på 10-åriga pojkar som arresterats och torterats. Åtskilliga människor som träffats av hagel- och splitterammunition; internationellt räknat som olagliga stridsmedel. Andra bilder visar djupa huggskador, skador av elchocker från tortyr och civila kvinnor som skjutits till döds i sina bilar av regimens krypskyttar. Människor har drabbats av så omfattande övervåld att deras kroppar imploderat eller stora delar av deras huvuden saknas. Bland dem även en 14-årig pojke.

Den amerikanska tystnaden förklaras av att Bahrain är värd för en större amerikansk garnison, samt att risken för en konflikt med Iran hotar den sköra så kallade "stabiliteten" i området. Regimen har utökat sin övermakt gentemot de hundratusentals demonstranterna som sittstrejkat och protesterat sedan februari. Många tusen saudiska soldater följda av tunga vapen som tanks och stridshelikoptrar har nästan helt undgått världens medier tills nu. De deltar nu i mördandet, tortyren och de omfattande förföljelserna, vilket inte vore möjligt utan ett godkännande från USA, NATO och EU.

Tungt beväpnad utländsk militär agerar således aktivt för att bryta ned motståndet mot regimen, med följden att det enda större sjukhuset och samtliga övriga vårdinrättningar har arbetat under olidliga förhållanden sedan länge. I vården bryter personalen ofta ihop under vågorna av nya skadade och döda, samt de horribla scenerna som utspelas. Man har även agerat skydd för oppositionella, och som svar har sjukhuset stormats och stängts. Ambulanser och personal förbjuds att hjälpa skadade. De läkare och sköterskor som oavsett politisk och religiös hemvist tillsammans arbetat för att urskiljningslöst hjälpa alla som drabbats fängslas systematiskt och utsätts för oförsvarligt grova kränkningar, övergrepp och tortyr. Liksom på sjukhuset står folket enat mot regimen, men hämnden är oerhörd. Nyligen frigavs nära 50 läkare vilka hungerstrejkat under sin fångenskap. För dem väntar ännu politiska åtal med risk för livstidsstraff eller värre i stängda krigsrättsförhandlingar där öppna civila förhandlingar hade varit det enda acceptabla.

Bland de många som fängslats och torterats återfinns de svenska medborgarna Shaikh Mohammed Habib AlMuqdad och Khalil AlHalwachi. En video som visar skador från omfattande tortyr av AlMuqdad finns i materialet vi lämnat till SVT och publiceras under dagen. Kort efter inspelningen fängslades AlMuqdad igen och omständigheterna för svenskarna är idag osäkert.

UD håller en smärtsamt låg profil och regeringens tystnad är skrämmande. Trots otaliga rapporter och starka uttalanden från bland andra Amnesty och EU's utrikesminister Catherine Ashton fortgår mardrömmen. Ett lidande folks desperata rop går ohörda. Vad gör regeringen för att förhindra att svenska medborgare fängslas och torteras utan grund och för förhindra lidandet i Bahrain? Hur tänker omvärlden svara?

Amanda Brihed
Jens Odsvall

New Renaissance

När minnen från det förflutna öppnas upp igen

2011-09-14T13:12:00.000+02:00

Ja, hörrni. Vad ska man säga... Det har gått en tid sedan sist. Jag tog en paus. Det var en skön paus, och nödvändig. Jag har dragit mig undan bloggeriet och under en tid valt att vila upp efter ett par rätt stressiga år. Partipolitiken fick lugna sig och jag sniffade runt på andra projekt för att se var jag tyckte att jag kände mig hemma. Jag testade på livet som liberaldemokrat i ett inledningsskede (långt innan det blev ett parti, vilket ju är kul att de blivit nu tillslut och jag önskar dem lycka till), men tyckte inte riktigt att passformen var helt och hållet "jag" och gick vidare till nästa butik. Nästa provrum kändes bättre. Litet roligare kläder, litet hippare ljus och allt sånt.

Arbetar nu mest med att få ordning på det som började som Människorättsnätverket Svart Måndag och som idag är på väg att utvecklas till en internationell NGO med människorättsbas kallad New Renaissance.

Där är en ny sida på väg upp inom kort och flera nya och väldigt spännande projekt är på gång.

Jag har hoppat på partipolitikståget igen då jag alldeles nyss hoppade in som ersättare för Folkpartiet i Huddinges kommunalfullmäktige. Jag gör även mitt andra år i styrelsen för HBT-liberalerna och ska eventuellt nu börja finna tid att engagera mig i Liberala Kvinnor litet mer. Allt har sin tid.

There comes a time for every vampire when the idea of eternity becomes momentarily unbearable. Living in the shadows, feeding in the darkness with only your own company to keep, rots into a solitary, hollow existence. Immortality seems like a good idea, until you realize you're going to spend it alone. So I went to sleep, hoping that the sounds of the passing eras would fade out, and a sort of death might happen. But as I lay there, the world didn't sound like the place I had left, but something different. Better. It became worthwhile to rise again as new gods were born and worshipped. Night and day, they were never alone. I would become one of them. Whether it was that first meal, or a hundred years of rest, I'm not sure. But suddenly I was feeling better than ever. My senses so high they led me straight to the instrument of my resurrection, playing in my old house.

Saken är den att valrörelsen och mycket som hände under den tiden och dessförinnan var rätt knäckande. Efter valdagen kände jag att jag behövde andas. Jag visste inte om jag ville tillbaka till politiken eller inte. Jag visste inte om jag ville ha allt det där gamla publicerat. Nu fick det bli en kompromiss. Under all denna tiden har min blogg legat låst och jag har funderat kring om jag vill att den ska vara sökbar eller inte, tillgänglig eller inte. Det är inte helt lätt att som transperson, aktivist och politiker få en framtid yrkesmässigt med så mycket blogg kopplat till historien. Men jag har konstaterat att jag är ju bara en jag och den jag jag nu är vill jag känna att jag kan stå för.

Ett svar på det blev den numera rätt uppmärksammade föreläsningen "Den sällsamma resan" som jag gjort under Pride och för UR Samtiden för New Renaissances räkning och som kommer att gå upp på Regnbågsfestivalen i Malmö den 23 september. Då utlånad till HBT-liberaler och Folkpartiet över dagen.

Ett annat svar blev min medverkan i antologin "Det är vår tur nu! - att vara trans i en tvåkönsvärld" som givits ut av RFSL Stockholm med medel från Arvsfonden.

Jag bestämde mig helt enkelt för att det är dags att sluta gömma sig, sluta bråka med viljan att dels ha ett liv och dels få vara ifred och få glömmas bort av det mediala och politiska. Det fungerar ju sällan så.

We are the powerful, we are the immortal! We should walk fearless in the open!

Jag inledde en ny resa. En resa där jag förband mig själv vid att söka min bakgrund, min historia och därifrån bygga en ny framtid och en ny, starkare och bättre identitet. Jag beslutade mig för att vara...

The question provoked an irresistible urge...I am the vampire Lestat. It just rolled out of my mouth. With one simple sentence I had betrayed everything about my kind. Betrayed our code of secrecy.

Idag är jag mer än någonsin del av någon form av postgenderrevolution som inte orkar med att göra skillnad mellan kön, som vägrar skämmas över att vara jag, vara på ena eller andra sidan, vara annorlunda, vara överskridare eller att vara mitt emellan. Jag känner mig fri. Kanske litet kaxigare på sitt vis, men tryggare och lugnare. Inte lika arg, men arg på ett annat plan.

Jag kanske bara, helt enkelt, har vuxit upp. Jag har förlovat mig, jag har nosat på en massa kärlek. Men jag har också förlorat min far och jag har ändrat om mycket i mitt liv. Ingenting av det är egentligen detsamma.

En hel del förändringar har skett i mitt liv under det här knappa året då jag varit borta från er. Och det kommer märkas på hur jag bloggar. Visst kommer ni fortfarande få ert lystmäte av chocker. Jag vore inte jag utan dem och idag kommer en del otäcka saker att publiceras här. Jag menar verkligen otäcka. Men i det stora hela kommer ni märka att detta kanske inte i första hand kommer vara en klassisk politisk blogg i egentlig mening längre. Och just därför kanske den blir mer politisk än någonsin.

Jag har funderat på att stänga ner det förflutna på bloggen, men egentligen inte velat göra det i större omfattning. Jag vill kunna lämna mitt förflutna bakom mig, men jag vill ha det närvarande. Det var ändå jag en gång i tiden och det får jag väl helt enkelt lov att dela med mig av. Många har frågat efter gamla inlägg jag gjort. Inte minst högskolestuderande. Och det här är enklaste sättet att hålla allt det vid liv som fanns då men att ändå kanske dra ett streck mellan det gamla och det nya och släppa taget. Vad som nu ligger kvar innan denna postning är kanske att se som ett arkiv, ett musealt monument inte minst för min egen del och ett minne. Skuggorna ska inte helt suddas ut, även om vi med tiden blir annorlunda varelser ändå. Jag är en annorlunda varelse idag och det känns skönt. Men jag är den jag är på grund av den jag var igår.

Nu lämnar jag detta lilla till er och hälsar er tillbaka till det här krypinet och hoppas ni ska trivas här igen.

Varma hälsningar till er alla
Amanda Brihed

Pressmeddelande AK Vorrat/Människorättsnätverket Svart Måndag angående datalagringen

2011-01-28T00:56:00.001+01:00

Svensk översättning kommer inom kort.

Nu, lagom till dess att vi ska införa datalagringsinitiativet som EU inte själva längre vill ha och regeringen bryter sitt löfte rörande FRA och SÄPO och totalsviker det svenska folket genom att avrätta det sista vi har av en fungerande demokrati så kan det vara intressant att läsa detta pressmeddelande från Svart Måndags systerorganisation AK Vorrat.

Uppenbarligen har vi fantastiskt stort behov av att avskaffa brevhemlighet, kommunikationsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet, pressfrihet, källskydd och rätten att slippa åsiktsregistreras. Läs noga och tänk efter ordentligt. Allvarligt talat... finns det någon chans i hela världen att demokrater i Sverige överhuvudtaget kan fortsätta stödja Socialdemokraterna eller något av de neokonservativa övervakningshysteriska och trygghetsnarkomanistiska partierna i Alliansen?

Det är en skam att vi nu har avvecklat det sista av demokratin i Sverige. Friheten, demokratin och dess allra tyngsta grundvalar är nu avskaffade. Och det svenska folket tiger.

Nu är jag otroligt förbannad och besviken och kan inte riktigt låta bli att vräka ur mig, men allvarligt talat...

Skäms, svenska folk! Skäms! Ni förtjänar inte demokratin ni nu har förkastat och förbrukat!

___________________________________________________________

A study of German police statistics, published today, finds telecommunications data retention ineffective for the prosecution of serious crime.
The EU data retention directive 2006/24 requires telecommunications companies to store data about all of their customers' communications in order to facilitate "the investigation, detection and prosecution of serious crime, as defined by each Member State in its national law". Germany implemented the directive as of 2008. Law enforcement authorities were permitted to access retained data for the investigation of serious crime. They could also request Internet users to be identified for the investigation of any type of crime. In 2010 the German Constitutional Court annulled the German data retention law for interfering disproportionately with fundamental rights.
An analysis^[1] of Federal Crime Agency (BKA) statistics published today by civil liberties NGO AK Vorrat reveals that data retention, while in force, did not make the prosecution of serious crime any more effective. With data retention in effect, more serious criminal acts (2009: 1,422,968) were registered by police than before (2007: 1,359,102), and a smaller proportion were cleared up (2009: 76.3%) than before the introduction of blanket retention of communications data (2007: 77.6%). Likewise, after the additional retention of Internet data began in 2009, the number of registered Internet offences surged from 167,451 in 2008 to 206,909 in 2009, while the clear-up rate for Internet crime fell (2008: 79.8%, 2009: 75.7%).
According to AK Vorrat, user avoidance behaviour can explain the counterproductive effects of blanket data retention on the investigation of crime. In order to avoid the recording of sensitive information under a blanket data retention scheme, users begin to employ Internet cafés, wireless Internet access points, anonymization services, public telephones, unregistered mobile telephone cards, non-electronic communications channels and such like. This avoidance behaviour can not only render retained data meaningless but also frustrate more targeted investigation techniques that would otherwise have been available to law enforcement. Overall, blanket data retention can thus be counterproductive to criminal investigations, facilitating some, but rendering many more futile.
As the EU Commission is currently considering changes to the controversial EU data retention directive, a coalition of more than 100 civil liberties, data protection and human rights associations as well as crisis line and emergency call operators, professional associations of journalists, jurists and doctors, trade unions, consumer organisations and industry associations is urging the Commission to "propose the repeal of the EU requirements regarding data retention in favour of a system of expedited preservation and targeted collection of traffic data".^[2] The German example proves that such targeted investigations can, overall, be more effective than collecting information on the entire population's contacts, movements and Internet use. In several Member States, lawsuits challenging the proportionality of blanket data retention are pending. The EU Court of Justice is expected to decide the matter in 2012.
The directive's critics have recently been joined by the German Minister of Justice Sabine Leutheusser-Schnarrenberger who is also advocating shifting the directive to a targeted investigative approach, involving the collection of data on suspect communications only. Leutheusser-Schnarrenberger told the press last week: "Six member states have not transposed the directive since it came into force. Therefore the Commission has failed to a certain degree to achieve harmonised standards throughout the EU for internal market purposes, this having been the legal basis for passing the directive. The directive was not enacted for law enforcement purposes in the 'third pillar' framework as it lacked unanimity. Therefore the Commission should have a great interest in examining in the context of this evaluation how to provide more flexibility to Member States. Six member states have not transposed the directive, Sweden and Austria have been convicted twice [...] This goes to show that this is not a successful project for the EU Commission and the European Union."^[3]
Secretary of Justice Max Stadler concurred in saying after the informal meeting of EU justice and home affairs ministers last week: "One aspect of protecting fundamental rights when prosecuting crime is interfering with citizens' privacy no more than strictly necessary. The current EU data retention directive in our opinion goes beyond this objective. There is no doubt that law enforcement agencies need data to secure evidence. Therefore, the storage of telecommunications data is justified to a certain extent, but – in our opinion – not without a specific reason. We welcome EU Commissioner of Justice Viviane Reding calling the proposal put forward by the German Minister of Justice [of introducing a quick freeze mechanism in Germany] a 'promising approach'".^[4]

Download study:

Study on the effectiveness of data retention (pdf)

Brave new voices of the World: Kayla on breaking the silence.

2011-01-26T06:19:00.001+01:00

“I’m terrified to share my message,” Kayla begins. “I’m afraid of losing friends and losing loved ones. I’m afraid of losing my reputation at this school and the way people look at me. This speech will change my life forever, but I hope that my words can change more.”

Kayla K. is a senior at Maria Carrillo High School in Santa Rosa, Calif., about 60 miles north of San Francisco. Watch her powerful speech here.

CNN... Sågning av Rep. Bachmann som inte kan ett gram amerikansk historia

2011-01-26T06:09:00.002+01:00

Chris Matthews destroys Michelle Bachmann on "SLAVERY" - Obama State of ...

2011-01-26T06:00:00.000+01:00

GRITtv: John Fugelsang: Bible Lessons for Westboro Baptist

2011-01-25T18:21:00.000+01:00

CBC: Dambisa Moyo on her vision for Africa & what's wrong with aid

2011-01-20T14:06:00.000+01:00