Grundläggande:
Aktivist, konsult, debattör, föreläsare och förhoppningsvis blivande författare.
Ersättare i Huddinge Kommunfullmäktige som representant för Folkpartiet Liberalerna.
Grundare, ledamot och språkrör för New Renaissance Network (tidigare Människorättsnätverket Svart Måndag).
Ledamot i valberedningen för Föreningen KIM - Kön, Identitet, Mångfald.
Ledamot i HBT-liberalerna.
Aktiv inom InfoBelarus och Liberala Klubben.
Har periodvis engagerats av SILC, Swedish International Liberal Centre.
Publicerad:
Det är vår tur nu! - Att vara trans i en tvåkönsvärld (2011)
UR Samtiden: Den sällsamma resan - om transidentiteter (2011).
Debatterar gärna inom:
HBTQI
Feminism
Klimat och miljö
Ekonomi
Globalisering
Utrikespolitik
Europafrågor
Demokrati
Mänskliga fri- och rättigheter
Integritet
Hälso- och sjukvård
Utbildning
Sociologi
Historia
Religion
Medicin
Sexologi
Gjort tidigare:
Copywriting, programmering för webben, postkassör, banktjänsteman, ekonomiassistent med litet påbyggnad, butiksansvarig, kundtjänst, backoffice, försäkringssäljare, pc-tekniker, ljud- och ljustekniker, chefsassistent, inköpsassistent, mobiltelereparatör, teknisk support, installation av stortelelösningar med tillhörande support, skådespelare, dansare, producent, regiassistent, handläggare på försäkringskassan, stödperson inom hbtqi-rörelsen i Sverige och internationellt i snart två decennier.
Jag har rest och bott ute en del:
USA, England, Skottland, Tyskland, Frankrike, Belgien, Holland, Polen, Lettland, Litauen, Finland, Norge, Danmark, Tjeckien, Österrike, Schweitz, Italien, Spanien, Ungern, Grekland, Turkiet, Ryssland, Kina och Hong-Kong, Singapore, Malaysia, Thailand, Saudiarabien, Israel, Madagascar, Mauritius, Kenya, Etiopien, Tanzania, Egypten, Eritrea och till och med Sverige.
Litet mer bakgrund:
Amanda. Eller Angel-Amanda. Dubbelnamn, även om förstås Angel tycks fungera bättre som tilltalsnamn i den engelskspråkiga världen än i Sverige. Och jag trivs riktigt bra med att bara säga Amanda. Eller Amy, Ammi, Mandy... Kärt barn har många namn och jag är oförtjänt bortskämd med många goda vänner och en stor vald familj som jag högaktar.
Jag är en 33 år gammal tjej, kvinna, transperson, MtF, queeridentifierad, litet lätt postgenderistisk figur med en i alla fall nästan manlig bakgrund och med en framtid någonstans mitt i eller tvärs över skiljelinjen som utgör vår tids könsbarriär och strid på kniven. Det är alltid roligare "on the edge"!
Jag försöker då och då förklara bort det hela med att jag snarare känner mig litet grann som någon slags intergenderist fortfarande, kanske som en slags MtFtX-variant mitt i allting. Möjligen beror det på alla de åren som gick innan jag juridiskt bytte för att åtminstone komma närmre det jag definierade och kände mig som. Det kan också förklaras med att jag en dag vaknade och insåg att jag var trött på alla frågor och antydningar och bytte för att jag ändå inte lyckades lura i någon att jag var raktigenom manlig. Och att jag sedan vaknade upp igen, insåg att jag var någon slags halvoffentlig person med en historia som ofrivilligt kablades ut i mediesverige och att jag blev trött på frågorna igen.
För mig är det väldigt avdramatiserat och ingenting jag normalt går runt och tänker på så vidare mycket. Inte för egen del. Men jag har insett att jag lever i en värld där jag ändå förväntas förhålla mig till det och blir tvungen att därmed också göra det titt som tätt. Jag är här som lärare och kunskapsbank. Som inspiration och som utmanare. Kanske litet grann som din vänliga rebell "next door".
Egentligen är jag kanske litet grann trött på bli definierad, inkastad i ett hörn och påklistrad någon annans stämpel och har valt att skapa min egen högdesignade stämpel istället. Med blankpolerade navkapslar, stiliserade fartränder i strass och holografiska effekter samt gott om motorkraft och spoilers. Det blir roligare så.
Jag tröttnade någonstans på vägen över att vara könsnormativens alibi i den kanske inte fullt accepterande men gärna poserande omvärlden. Nåja, riktigt så illa är det inte. De flesta människor är välmenande och faktiskt väldigt positiva eller åtminstone villiga att lära sig. Så jag lär ut. Ofta och mycket. Så mycket jag orkar, faktiskt. Ibland kan jag känna att jag på grund av min lärarroll, en omväg genom politikens värld och till det en hyfsad medianärvaro blir relaterad till som den där som ändå är ganska normal och som är litet mer okej än alla andra [som egentligen är som jag].
Det kan kännas litet "ospännande" att få höra att man själv ju är litet mer "normal" än många andra och därför är mer "okej". Som om det fanns något i denna världen som var normalt till att börja med. Men det är något jag allt oftare fått höra ändå. Så jag förhåller mig, men jag är ganska ointresserad av att försöka passa in i något som inte är jag.
Jag är trans. Helt enkelt. Könsbytare, könlös, mångkönad, tredjekönad, allkönad eller vad du nu vill. Jag är trans och ser det mer och mer som ett eget uttryck och ett eget kön utanför den klassiska könsdikotomin med man och kvinna prydligt avskilda från varann.
Men jag är också människa. En ganska vanlig människa vid sidan av att jag råkar vara trans. Jag är musikgeekvärldens mästare, gillar film, spelar osunda mängder datorspel och gillar science fiction och fantasy rätt mycket. Men jag är också historieintresserad, fascinerad av arkitektur, har pluggat en del sociologi och har en bakgrund inom dans- och teatervärlden. Jag är periodvis ganska tjejig och min gamla rosametallic laptop har blivit rikskändis på den tiden den följde med mig på föreläsningsturnéer runtom i landet under FRA-kampen och en tid efteråt. Jag gillar att resa, upptäcka nya delar av världen, att lära mig, vidga mina vyer eller bara för all del sitta och fundera nere vid strandkanten eller ta långa skogspromenader. Jag är uppväxt i Östafrika och har, delvis därför, aldrig helt fattat grejen med kyla. Jag gillar våren, sommaren och framför allt hösten. Hösten är den mest kreativa och intressanta årstiden vi har. Utan tvekan. Att sitta och kika ut över ett regnigt utanför med en kopp te eller varm choklad, vira om sig en varm filt eller bara ge sig ut och andas den klara och friska höstluften en somrig och lätt blåsig dag med Tori Amos i öronen... Hösten njuter jag gärna tillsammans med vackra berättelser skrivna av författare som Neil Gaiman, Jeff Noon, Douglas Coupland, Robert Heinlen, William Gibson eller kanske Don DeLillo. Jag är förstås, som gammal skådis, stolt ägare till ett vackert, inbundet exemplar av Shakespeare's samlade verk. Förstås. Och jag har en gång i tiden spelat i urpremiären av Anthony Swerlings pjäs Spöksonetter, baserad på Shakespeare's sonetter. Jag har även agerat statist i diverse gamla Papi Raul-sketcher och levde en tid för många herrans år sedan loss på scenen i showgruppen Ung Utan Pung.
Händelserikt och smaksamt rikt på färger, med andra ord. Jag är väl sån. Litet lagom mänsklig, inte vidare strömlinjeformad om jag kan undvika det, men lever i en liten lägenhet i en kranskommun som kretsar i det där pärlbandet kallat Storstockholm. Jag har katt, en man jag älskar och så vidare. Relativt traditionellt och ändå så inte alls. Framför allt är jag för många människor den första transpersonen de vet med sig att de träffat och som de blivit tvungna att delvis lära känna och förhålla sig till. Då är det lätt att säga att jag ju faktiskt ändå är okej för att jag inte sticker ut så himla mycket ändå. Jag försöker att själv inte falla alltför ofta i den fällan om jag har några vettiga alternativ.
I somras valde jag helt sonika att komma ut [igen] som politiskt motiverad postgender/third gender/intergender i en härlig och inte så bekvämlighetsförpackad form. Litet som en amöba är jag, kanske, som ändrar form och karaktär beroende på humör, miljö och andra omständigheter. Orsaken var att jag upplevde det för trångt och för orättvist att bli tvingad in i en garderob efter att just ha flytt hals över huvud från en annan. De var lika trånga, de två. Lika kvävande. Lika mörka och dystra. Lika mycket doftande av malmedel. Jag ville inte gå från att försöka passa en stereotyp till att behöva passa mer in i en annan stereotyp än alla andra runtomkring för att på det viset söka bevisa att det var där, i det facket, jag hörde hemma.
Jag ville heller, helt enkelt, inte höra fler gånger att "jag gillar inte trans, men just du är litet mer okej för att..." Vi har hört samma sak litet cluelessly uttryckt om utlandsfödda som kanske arbetar på pizzerian och gör en sjuhelvetes Calzone: "Jag gillar inte invandrare, men Ali är okej för han..." För min del är det inte något jag vill kännas vid. Det känns lika trångt och tråkigt exkluderande och stelbent i bägge fallen. Variation är liv och liv är ju något vi i regel brukar betrakta som gott. Så jag har valt att betrakta även mina variationer (kön, genus, kropp, etnicitet, religion, osv) som något gott. Rakt av. Och har inga planer på att sluta festa än på ett tag.
Jag är en människa. Helt enkelt. Litet lätt galen, men mestadels på ett rätt charmigt och bra vis. En könsvariationsbegåvad människa med hur många kulturella, etniska, religiösa och andra inslag som helst. Och alla de där pusselbitarna har skapat det komplexa jag som skriver här numera. För mig finns ingen avgränsning mellan människa och människa, folk och folk, kultur och kultur, kön och kön (eller ickekön för den delen). Och utifrån det bygger jag min egen personliga världsbild. Utifrån det bygger jag mitt arbete och uttrycker mina ståndpunkter.
Kanhända är jag mer trygg idag. Kanske är jag mindre intresserad av politiska intriger och möjligen är jag mest bara intresserad av att få en chans att leva, känna att jag har samma rättigheter, friheter och möjligheter som alla andra. Och bara få vara mig själv. Ett jag. Mitt i allting ett jag.
Bloggen speglar ett par års utveckling innan jag bestämde mig för att trycka på paus, andas, lära mig mer om livet och utvecklas åt ett helt annat håll än jag gått tidigare. Jag har valt att låta den stå kvar med sin historia att berätta för att kunna just dela med mig av den sällsamma resa jag gjort till denna stund. Idag är jag allt annat än samma människa som började skriva denna bloggen. Mina mål och prioriteringar är annorlunda. Mina värderingar och mina tankar har förändrats. Vuxit, skulle jag kanske vilja säga.
Detta är min blogg. Det är ett litet fönster som ger en gnutta insyn i en mycket större värld som råkar vara min. Du ser en liten bit av den världen. Långt ifrån allt. Men det är ett litet fönster och du är välkommen att titta in om du råkar ha vägarna förbi och någon gång skulle känna dig nyfiken.
Väl mött!
